Jag har kommit på en sak som gör att det är så skönt att arbeta sent. När klockan är prick sex, slår luftkonditioneringen av, och det blir vilsamt tyst i hela kontoret. Avlägset hörs stadens brus, inga telefoner ringer, inga hårda klackar smäller i korridoren. Det är nu man kan dyka in i de riktigt svåra problemen, och faktiskt lösa dem.
Men, inte idag. Jag ska hem och tvätta ikväll. Och pyssla. Jag trivs mycket bättre i min lya nu när jag har fått upp gardiner i rummet. Akustiken blev helt annorlunda.
Den senaste timmen har Bleken suttit och pratat med mig om ditt och datt. Vi ska ha utvecklingssamtal snart. Han har någon variant med betyg som både han och jag ska fylla i om hur jag är och hur bra jag presterar, och sedan ska vi diskutera det. Tja, det kan vi väl. Den Andre drog sig alltid för att ha utvecklingssamtal med mig, för han tyckte att vi hade det hela tiden. Men jag brukade kontra med att vi mest hade avvecklingssamtal. Det är inte alls samma sak.
När jag tänker tillbaka på hur det var, de fem åren vi arbetade tillsammans, kan jag inte förstå att det över huvud taget gick. Ändå trivdes jag fantastiskt bra med jobbet, och faktiskt med honom som chef för det mesta. Det var precis som om tiden kan delas in i två helt parallella skikt: Ett övre officiellt skikt som fungerade bra och var helt ok, och ett hemligt, där allt var känslomässigt kaos, kris och elände. Mycket märkligt!