När jag, trogen min ovana,satt kvaroch häckade sent på kontoret, hörde jag någon ropa "Hallååå!". Det var Blekens chef, Spatte. Han kollade om någon var kvar. Jag har blivit inlarmad en gång förut. Det kan kännas lite stressigt.


Jag sprang ut i korridoren och vrålade tillbaka (han var på andra våningen). Han kom ner för trappan och fick syn på mig. Istället för att stanna till i korridoren och utväxla några artiga fraser, forsade han med rödsprängda ögon förbi mig, sprang in på mitt rum och slog sig ner i min stol. Själv lommade jag lite förvånat efter och satte mig i besöksstolen.
Han började prata om att det är jobbigt när folk har problem med honom, och att en del tycks ha det (no kidding!). Jag påpekade att han har lyckats byta ut de flesta, så det borde inte vara så många kvar...som har problem med honom, alltså.
Efter ett upplyftande samtal om de lyckade nyrekryteringarna (läs fragmenterad monolog i uppskruvat tempo), reste han sig tvärt och sa att han gärna hade fortsatt att prata med mig, men att han var tvungen att åka iväg.
Jag funderade en stund, efter att han gått, om han är så där nervig och spattig mot alla, eller om jag gör honom nervös på något sätt. En gång när vi flög tillsammans, satt han och fällde ner bordet och satte upp det igen säkert hundra gånger. Upp och ner, upp och ner. Det satt ingen in stolen framför som tur var. Den personen hade fått fnatt i så fall.
Jag får alltid lust att ta hans händer i mina, se honom i ögonen och säga: "Såja, ta nu ett djupt andetag. Andas ut långsamt. Slappna av. Så, nu kan vi prata i lugn och ro." Undrar hur han skulle reagera då?