Jag har varit totalt under isen sedan vi kom hem. 39 graders feber och utslagen. Jag har mest sovit, och de stunder jag varit vaken har jag legat och läst eller kollat på film.
En rolig sak hände dock precis innan jag insjuknade: I torsdags var vi ute på en promenad i solskenet. När vi kom hem och Maken skulle låsa upp dörren, ramlade ett mynt ur hans ficka, och rullade ner mellan brädorna i trädäcket. Vi stod båda och tittade ner med ett konstaterande, att det var borta. Plötsligt råkade Makens blick fastna på ett annat litet föremål som låg lite fastkilat mellan två brädor. Han pekade på det, och till min stora överraskning var det mitt guldörhänge som låg där. Jag kunde knappt tro att det var sant.
Det har varit borta i minst en månad, kanske två, och jag var säker på att jag dammsugit upp det i Lägenheten, eller här hemma. Nu slapp jag söka igenom dammsugarpåsarna i onödan. Jag fattar dock inte hur det kunnat ligga där så länge utan att vi sett det, utan att vi trampat på det, eller utan att det ramlat ner mellan brädorna. Helt otroligt, som sagt. Men jag blev väldigt glad, för örhänget hörde dessutom ihop med ett halssmycke med samma sten och infattning. Jag hade köpt det på basaren i Kairo, så det var både ett minne och ett värde i sig. Ibland har man tur.