Flytten igår gick jättebra. Nu är vi på plats i nya huset och fixar. Det känns riktigt bra. Igår kväll satt jag framför den öppna spisen med en whiskey och bara njöt av stillheten, precis som jag tycker att det ska vara. Ända tills Maken tyckte att han skulle se på nyheterna... Ibland har han ingen känsla alls. Om han hade varit som jag önskade, skulle han komma och sätt sig med mig i soffan och kyssa mig, och säga snälla saker, och sedan skulle "inviga" nya huset med lite älskog. så skulle Den Andre ha gjort.  Fast så här med facit i hand var hans gullande ju inte så mycket värt, med tanke på vad han mer har haft för sig. Men jag känner att jag saknar något.
Maken och jag är så praktiska och kompanjonaktiga. Det finns inte mycket av romantik. Jag känner mig ytterst sällan uppskattad som kvinna. Han smeker mig lite ibland, oftast bara på direkt uppmaning, och pussar lite i förbigående, mest pliktskyldigt, verkar det som.
Men jag kanske inte ska förvänta så mycket efter det som jag utsatt honom för. Fast å andra sidan var det precis likadant innan jag var otrogen. Det var ju mycket därför jag faktiskt var otrogen; för att jag inte kände mig uppskattad.
Inget nytt under solen alltså.

....Du har fattat dina egna beslut.
Ja, det är sant, sa jag. Men om mina beslut grundar sig på den information jag fått från dig, och du medvetet har undanhållit sanningen eller gett mig vilseledande uppgifter, i syfte att få mig att fatta ett visst beslut, är du då inte delaktig i det beslutet? Är det då inte så att du faktiskt har manipulerat mig att fatta beslut i en viss riktning? Kan man då säga att det är "mitt eget" beslut?
Jag fick inget svar.

Idag var det nio dagar sedan Den Andre försökte lura mig för sista gången. Jag har inte träffat honom eller hört från honom sedan dess, men idag var han på kontoret. Jag ignorerade honom ända tills han kom och satte sig mitt emot mig på eftermiddagsfikat. Jag försökte verka som vanligt, och egentligen hade jag förvåansvärt lätt för det. Det är precis som om alla känslor liksom suddades ut i och med det sista som hände. Det känns bra.
Jag frågade hur han mådde, och han uttryckte något luddigt undvikande. Han frågade mig och jag log hela jag och svarade: Kanonbra! Jag märkte att det irriterade honom, och det kändes också rätt bra.
Innan han skulle gå hem, kom han in på mitt rum och dängde väskan i skrivbordet och såg allt annat än glad ut. Han bara tittade på mig utan att säga något. Jag frågade vad han tänkte säga mig.
Han sa: Får jag Makens telefonnummer!
- Vad ska du med det till? frågade jag, men jag gav det till honom, för det finns inget skäl att hålla det hemligt.
Han tyckte att jag hade interfererat när jag ringde till Den Andra kvinnan och frågade om det var sant när han sa att hon hade slängt ut honom.
Jag sa att han fick ta konsekvenserna av att han ljög. Hade han talat sanning, och det verkligen var slut mellan dem, hade det ändå inte spelat någon roll om jag hade ringt. Han tyckte att jag skulle fundera över vem det var som ljög, och menade att det var hon som gjorde det, att hon är smartare än vad jag tror, och att jag aldrig kommer att kunna reda ut vem av dem som egentligen talade sanning. Jag sa att det får väl tiden utvisa. Fortsätter de att ha ett förhållande, var det han som ljög. Har de inget förhållande var det hon som ljög. Jag känner att jag skiter i vilket.
Det märks att han tycker väldigt synd om sig själv och att han känner sig oerhört illa behandlad. Jag tycker inte att det är någonting jämfört med hur han har behandlat mig och andra.
När han hade gått, kunde jag inte hålla tillbaka ett leende. Det var så märkligt att känna att jag inte bryr mig om honom längre. Och det är en sådan oerhörd kontrast mot hur det var förut, när jag tyckte att hela världen dog runt omkring mig så fort han inte stod på god fot med mig, och jag var beredd att göra allt för att rätta till allting. Det är en sådan befrielse att känna att han inte har något grepp om mig längre.
Jag känner mig mer levande än på länge.

Jag har blivit ett offer för vår tids ideal: Kvinnor ska inte ha hår. Ja, på huvudet är det väl ok, men på resten av kroppen alltså. Det framgår i alla damtidningar att det är så.
Nu när sol- och badsäsongen närmar sig snabbare än tåget, börjar komplexen krypa fram i takt med att de heltäckande kläderna hamnar längst bak i garderoben.
Jag gick till en salong och laserbehandlade den sk bikinilinjen. När jag åkte dit funderade jag varför i hela friden jag skulle lägga ut 1500 spänn på något som ingen knappast kommer att lägga märke till utom jag. Men så kom jag på att det är ju faktiskt för att jag tycker så illa om den där stubbiga känslan dagen efter man har rakat sig. För raka sig måste man, eller..?
Men det här vara bara första behandlingen. Minst två-tre gånger måste man göra det för att det ska bli bra.
Och jag som tyckte att träningen var för dyr. Där ser man hur man prioriterar.

Jag åkte hem tidigare, med 15:10 flyget. Strax före fem var jag igång och målade sista fondväggen. Det blev kanonbra.
Sedan njöt jag av stillheten, solen och fågelkvittret och kopplade av. men när jag gjorde det, kröp ökenkänslorna fram och attackerade mig. Jag började tänka jobbiga tankar om att jag aldrig kommer att bli lycklig, att jag alltid kommer att sakna något, eller någon, att jag aldrig kommer att känna något speciellt för Maken. Jag ondgjorde mig över att jag har en sorts sorg och saknad efter Den Andre fortfarande, fast jag k'änner att han inte är värd en enda tanke.
Så där höll jag på och sabbade för mig själv och tills Maken dök upp med garderoben. Först käkade vi lite grand och sedan monterade vi garderoben.
Jag var ute på stranden och lekte med hunden i solnedgången. Det var vackert, varmt och vindstilla. Jag åkte hem på småvägar som var tomma och mörka. Och nu ska det bli skönt att sova.
I morgon måste jag vara tidigt på jobbet (före nio i alla fall...), för jag ska få iväg en rapport som ska till styrelsen i tid.

Det brukar jag aldrig göra annars, men nu känner jag att jag vill hem och packa och flytta och greja för fullt. jag kan nästan inte behärska mig. Men så sitter jag här i mitt inneboenderum, och kan inte annat. Inte för att det går någon nöd på mig. Min värdinna har bjudit mig på mat i kväll när jag kom hem, och jag har bara kopplat av och läst en bok av Graham Greene, Slutet på historien, om hat och kärlek, mest kärlek.
Det är rena lyxtillvaron.
I morgon ska jag sitta på konferens hela dagen. Det är nästan så att jag funderar på att schappa vid lunch om det verkar trist. Jag kanske kan boka till ett tidigare flyg.
I så fall kan jag åka till nya huset och måla klart sista fondväggen, handla lite garderob på Ikea och pyssla.
Det skulle vara bra.
På onsdag nästa vecka ska jag åka till Irland, och kommer hem på fredagen, så det gäller att utnytja dagarna väl under helgen.
Det är bra att det händer mycket´så att jag inte drabbas av så mycket ökenkänslor.

I kväll ska jag åka och titta på en lägenhet som ligger rätt bra till i förhållande till jobbet på bortakontoret.
Jag trivs visserligen bra hos Mamman och Dottern, men vi har bara skrivit kontrakt till sista juli. Sedan vet jag inte hur det blir.
Igår när jag kom hem, åt jag först lite rostbiff och sallad, sedan tog jag ett bad, och efter det tog Mamman och jag varsitt glas rödvin och lite ost. Sedan sov jag väldigt gott.
Jag gick förbi SATS på vägen hem för jag tänkte börja träna, men det är verkligen hutlöst dyrt. 550 spänn i månaden plus en startavgift på 700. Hur kan folk ha råd med det? Det är klart att jag skulle ha råd md det också, men det är ju som med det mesta en fråga om prioritering. Jag kände i alla fall att jag måste tänka en gång extra på det innan jag slår till. han såg min tveksamhet och sa att man har en ångermånad, om det in te skulle kännas rätt. Det är ju bra faktiskt.
Jag får se hur jag gör. Men just nu känns det som att det tar emot väldigt.

Idag när jag kom till jobbet, såg jag att Den Andre satt på plats på hemmakontoret. Jag kände mig sorgsen i hjärtat. Jag tänkte på att vi har haft så mycket roligt och trevligt tillsammans och att jag saknar honom som vän och kollega. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha ett förhållande med honom, men jag saknar honom verkligen som kompis.
Tänk om det hade gått att sudda ut allt onödigt och tråkigt som har hänt och bara behålla det som var bra. Som i Photoshop. Vilken perfekt tillvaro det skulle bli. Gör om, ångra och gör om, tills det blir precis som man vill ha det.

Undrar om han saknar mig på samma sätt som jag saknar honom, eller om han bara hatar mig sedan jag avslöjade hans senaste lögn? Han har ofta sagt, när jag har gjort slut, vilket har hänt ett antal gånger, att han kommer att sakna våra samtal.

Om han bara kunde låta bli att försöka sätta på mig så fort jag är i närheten skulle vi kanske kunna vara vänner och ingenting annat. Men det går inte nu, när allting är så infekterat. Det går nog aldrig. Det är sorgligt.

Det börjar dra ihop sig till arbetsvecka och jag ska flyga till Staden i morgon bitti. Jag fattar inte att jag ska tycka att det är så jobbigt att packa. Ändå har jag rationealiserat det så mycket som bara är möjligt. jag har till exempel en hel uppsättning hygien- hår- och sminkartiklar där, så jag behöver inte packa någon necessär. Men ändå. De tär verkligen pest att packa.
Det har till och med hänt att jag har förträngt det helt och hållet. Att packa alltså. En morgon när jag skulle kasta mig iväg och säger hejdå till Maken, tittar han förbryllat på mig och säger: "Ska du inte ha någon resväska med dig?" Då hade jag glömt att packa. Jag hade naturligtvis med mig datorn, almanackan, telefonen, nycklar till lägenheten, alla passerkort och plånboken... men kläder...?
Jag fick slita fram en väska och kasta ner lite på känn och sedan fick jag köra ännu fortare än jag normalt brukar, och då blev det väldigt fort. Jag brukar inte ha så stora mariginaler.
Men det var faktiskt rätt länge sedan jag missade ett flyg. Jag har försökt skärpa mig lite.
Ja, jag får väl gå och packa då....

Det är lite märkligt, eller egentligen kanske helt naturligt, men jag känner ett mycket mindre behov av att skriva här nu, än jag gjort tidigare. Jag har använt min blogg som ett sätt att bearbeta och lätta på trycket. Att få ur mig saker som jag inte kan hålla på och prata vitt och brett om.
Nu när jag har släppt taget om Den Andre och känner att han inte har sitt järngrepp om mig längre, känner jag också att jag inte alls har så mycket jobbiga tankar och känslor som jag måste bearbeta. Allt känns plötsligt så mycket fridfullare och mer hamoniskt.
Jag tänker på hur vi ska ordna det i det nya huset när jag ligger och drar mig på morgonen, istället för att ligga och gräma mig över hur sviken, lurad och utnyttjad jag har blivit.
Det är mycket trevligare att tänka på det nya huset. Det kommer att bli så fint där, och det är så roligt att planera för hur vi ska ha det.
Nästa helg går flyttlasset. Igår var jag och köpte färg och var uppe och spacklade. idag ska jag måla.

Jag var inne och kollade på Mötesplatsen, vad folk skriver in sina profiler. Någon hade skrivit något i stil med: Man ska inte försöka vinna någon annan så mycket att man förlorar sig själv.
Det tyckte jag var rätt bra, faktiskt. Jag ligger helt klart i riskzonen för den typen av beteende eftersom jag är så beroende av bekräftelse. Åtminstone har jag varit det tidigare. Jag tror att behovet har minskat något.
Men det är jobbigt att värderar sig själv utifrån den uppskattning man får från andra, dem som betyder något för mig, vill säga. För om uppskattningen uteblir, eller blir fullständigt omöjlig att begripa sig på, som i fallet med Den Andre, kan självkänslan få sig en riktig knäck. Fast, när det gäller honom, har jag insett att det är han som har problem, helt enkelt. Det har liksom inte så mycket med mig som person att göra.
Varför har det inte räckt med den bekräftelse som jag har fått av Maken?

Det känns bra att Den Andre har blivit så totalt avslöjad i all sin lögnaktiga falskhet. Det har gjort att jag inte alls känner någon längan efter honom längre, och det känns befriande. Det är skönt att få fokusera på, och bygga upp min egen tillvaro, utan att behöva gräma mig över vad han har för sig, eller vad han har gjort mot mig.
Han höll sig borta från kontoret idag, och det kändes bra. Kanske har han tillräcklig urskillning för att göra det i fortsättningen också.
Jag stötte ihop med honom på huvudkontoret igår, men då låtsades han inte se mig. Hade det varit tidigare hade jag blivit helt förkrossad, men nu tyckte jag att det kändes helt ok. Jag hade ingen lust att låtsas om honom heller.

Jag var iväg å jobbets vägnar ute i obygden och bodde på lilla hotellet. Där bodde också Den Andre just den natten. Jag träffade på honom i sällskapsrummet tillsammans med tre andra kollegor, varav jag känner en lite grand, och han är riktigt trevlig.
De bjöd mig att göra dem sällskap och jag kände det svårt att tacka nej. Jag fick öl, och Den Andre var översvallande trevlig mot mig. Jag fick nästan en känsla av att han försökte fylla mig, så jag blev lite försiktig.
Vi satten stund och pratade alla fem om ditt och datt, och efter ett tag bröt vi upp. Jag gick på toa, och när jag kom ut, stod Den Andre och väntade på mig. De andra hade gått, så vi blev ensamma kvar. Vi satte oss en stund i foajén och pratade. Han frågade hur det var med mig. Jag sa att jag har det bra, och frågade hur det var med honom. Han suckade och sa att det inte alls var bra, att hon, Den Andra kvinnan ,har slängt ut honom för att han inte varit helt ärlig. Jag sa att det kanske går över, och att hon kanske inte har slängt ut honom permanent. Men han sa att det var permanent. Det kommer inte att kunna bli bra igen. Vis av erfarenheten, frågade jag om det var ok att jag ringde och frågade henne. -  Javisst, gör du det, sa han.
Sedan frågade han om vi skulle gå och lägga oss och knulla. Jag ställde mig lite frågande till förslaget, minst sagt. Vi kan väl sova tillsammans i alla fall, tyckte han då.
Han kom och satte sig gränsle över mitt knä och började stryka mig i ansiktet och kyssa mig. Jag lät honom göra det av någon anledning som jag inte riktigt själv förstår, men när han började ta på mig på allvar avbröt jag.
När han gick på toa, smet jag därifrån och gick och la mig.
Han ringde och frågade om han fick komma till mig. Jag sa nej. Han ville hålla på med dirty talking och att jag skulle säga snuskiga saker till honom om vad jag ville göra. Men jag sa att jag inte ville prata om det. Jag frågade honom hur han tänker och vad han känner flera gånger men han svarade inte på det. Han frågade mig vad jag ville, och förväntade att jag skulle säga något i stil med att jag vill ha kuk, eller nåt. Det säger jag aldrig, och dessutom ville jag inte det. Inte hans i alla fall. Jag sa att jag skulle vilja se bevis hos honom för att han kan känna äkta känslor.
Sedan sa jag igen att han inte fick komma till mitt rum och sa godnatt.
Dagen efter ringde jag Den Andra kvinnan för att fråga om det han sagt var sant, om att hon slängt ut honom. Det var det naturligtvis inte.
Hon ringde upp honom och han ringde upp mig och var extremt upprörd och sa att han aldrig mer vill ha med mig att göra, och att jag ska sluta ljuga. Jag försökte fråga vad jag hade ljugit om. men jag fick inte en syl i vädret. Han bara avbröt mig och slängde på luren.
Jag kände att det var jobbigt, men att det samtidigt inte gjorde så mycket. Jag vill inte ha med honom att göra heller.
Den Andra kvinnan har skickat några sms til mig idag. Jag tycker synd om henne, riktgt synd.
Jag har i alla fall en man som står ut med mig och tröstar mig. Dessutom har jag återfunnit min lärare från högstadiet, som betydde så mycket för mig, och som verkar acceptera mig precis som jag är. Det är inte alla förunnat. Jag har det riktigt bra.

Det är fortfarande någon som ringer och inte säger något. De två sista gångerna har jag inte svarat. Det ser ut på ett speciellt sätt när någon ringer mitt direktnummer på jobbet från ett dolt telefonfnummer, och det sedan kopplas vidare till min mobil.
Det har ringt fem gånger idag. Förra gången upphörde uppringningarna efter att jag ringde till Den Andre och sa att han skulle säga till Den Andra kvinnan att sluta terrorisera mig. Om det verkligen är hon, och jag kan inte förstå vem det skulle vara annars, är hon verkligen knäpp.
Men hon får väl hålla på. Hon kanske inte har så mycket roligt i livet.

I morgon bitti startar den bistra verkligheten igen, när jag ska ruscha upp tortyrtidigt och iväg till flyget.
Jag har försökt och packa för sommar, vår och vinter, för jag vet inte om jag ska vidare upp till Norrland, eller inte, och jag vet inte vad det blir för väder i Staden heller. Det är minsann inte lätt.
Och jag ska vara borta ända till på torsdag.
Den här veckan har jag packat träningsskorna. Tänkte komma igång med träningen nu, när jag inte har så stor anledningen att hänga på krogen och leva utsvävande längre. "Det är bara att bryta ihop och gå vidare", som man brukar säga. Brutit ihop har jag gjort tillräckligt, så det är att gå vidare som står på tur nu.
Dessutom har jag en lunchdate med Överhövdingen i morgon. Han är rätt trevlig faktiskt. Jag kanske ska sikta in mig på honom istället, nu när jag inte har kvar Den Andre..? Skoja bara. Det är nog med strul för mig, känns det som.
Vi var i nya huset idag, Maken och jag. Det var fantastiskt fint väder och det har börjat växa i trädgården. Det kommer att bli så bra där, att sitta på altanen i kvällssolen och blicka ut över havet, medan fåglarna kvittrar och det är tyst och lugnt. Det kommer att bli precis den balsam för själen som jag längtar efer.

Den senaste tiden har jag haft ett enormt sockerbegär. Jag köpte en massa lösgodis igår kväll och åt frenetiskt. Det var dock så mycket att jag var tvungen och gå och lägga mig innan det var slut.
Men idag har jag fortsatt i samma stil. Jag sitter och moffar in och tuggar så att jag får ont i käklederna. Varför gör jag så? Jag vet ju att det inte är nyttigt. (Paus för att stoppa in mer godis).
Vi var och handlade tillsammans igår, Maken och jag. I min korg låg det 1 kg mandelmassa, 1 kg mörk choklad, säkert nästan 1 kg lösgodis, glass och en getost. Du fattar det där med sockerbegär, eller?

Jag måste försöka stoppa det innan det går alldeles åt pipan. Jag har varit ganska duktig tidigare med att äta låg GI, mycket fullkorn osv, för att hålla mitt blodsocker någorlunda jämnt. Jag får sådana problem med blodsockerfall annars. Det har hänt att jag varit tvungen att avbryta möten som dragit ut över lunch, för att jag nästan svimmat och bara måste ha mat. Det är inte bra. Innan akutstadiet, när jag börjar darra, blir illamående och svettas, blir jag apatisk och tänker i snigelfart.

Annars är jag ganska frisk faktiskt. Det där är väl förresten ingen sjukdom, utan mer en egenhet, som man får lära sig hantera. Precis som det där med lågt blodtryck. Jag kan inte resa mig fort utan att riskera att tuppa av. Men det kan jag hantera. Så fort jag känner att det börjar svartna, eller vitna känns det faktiskt som, böjer jag mig ner och sätter huvudet mellan knäna. Det väcker visserligen lite uppmärksamhet bland folk, men det funkar, och det väcker mindre uppmärksamhet än om jag hade drösat omkull på golvet, vilket faktiskt också har hänt innan jag var så rutinerad.

Alla har vi våra små egenheter. Tips: Om man tar två stycken Zoo och en Djungelvrål tillsammans, blir det jättegott.

Är det någon som vet vad Svenska Kyrkan egentligen har för syfte? Jag läste en insändare igår av någon som skulle gå ur kyrkan för att slippa betala skatten. Men den egentliga orsaken, eller åtminstone en bidragande orsak till utträdet var att kyrkan tycks vägra att uttala en välsignelse när den viger homosexuella par.
Jag undrar: Varför gifter sig homosexuella par inte borgerligt?  Man måste faktiskt inte gifta sig i kyrkan. Homosexuella par kan väl ändå inte sätta så stor tilltro till Bibeln, för där fördöms homosexualitet i tydliga ordalag.
Och nu kommer jag till frågan: Vad står Kyrkan för? Grundar de sin lära på Biblen, eller är den en populistisk inrättning för samhälleliga tjänster? Är det därför det heter "Svenska" Kyrkan, för att den ska anpassasig till vad majoriteten av svenska folket tycker om saker och ting?
Jag har aldrig blivit riktigt klok på det.

Har du suttit och tittat ut över en spegelblank sjö någon gång, och plötsligt har något rört upp vattenytan underifrån. Det kan nästan se lite kusligt ut, som om det finns ett stort okänt liv där nere, som du inte kan se, men du kan se att det lever och rör sig.
Så kändes det för mig idag. Jag menar, i mitt inre.
Vi har haft det så bra, Maken och jag, den senaste tiden. Idag efter jobbet tog vi oss ut till krogen vid hamnen. Det var fantastiskt fint väder. VI tog lite öl och tilltugg, och myste en stund i solskenet på uteserveringen, med utsikt över havet. Jag köpte en pizzadeg på hemvägen, och så gjorde jag en riktig smaskig pizza när vi kom hem.
Allting borde vara så bra. Men inuti lever någonting främmande. Jag känner att det rör upp saker i mig. Det kommer jobbiga tankar typ: Tänk om jag aldrig kan lära mig att älska honom på riktigt? Varför blir jag så less emellanåt? Tänk om han aldrig kan komma över det jag har gjort mot honom? Tänk om vi aldrig kan bli lyckliga tillsammans? Det kanske är dömt att misslyckas?

Jag känner mig fortfarande rätt uppåt, faktiskt. När jag vaknar på morgonen och ligger och drar mig (vilket jag brukar göra alldeles för länge), funderar jag på IT-system, rapporteringsrutiner, databaser och annat skojsigt, och vad jag ska kasta mig över när jag kommer till jobbet.. Tidigare låg jag och vred mig och suckade över livets elände och hur sorgligt beklämmande allting var.

Nu börjar jag likna mig själv igen.

Jag har varit på förvånansvärt bra humör idag. Efter jobbet var jag ute på en lång runda med hunden. Jag gick den vanliga vägen vid havet. Den är helt enkelt bäst. Nu visste jag att Den Andre inte skulle vara hemma så jag kunde riskfritt gå där utan att behöva bli attackerad av Den Andra kvinnan för att jag gick på "fel ställe" enligt henne.

Men bara att jag tänkte den tanken kändes lite som en belastning, för det ledde till att jag började tänka på andra saker som jag skulle vilja göra och säga. Det var delvis tankar av hämnd blandat med viss illvilja, och jag kände att så länge sådana tankar dyker upp, har jag inte helt släppt allting. Det kommer nog att ta ett tag till. Det har faktiskt inte gått så många dagar, så det kanske inte är att förvänta.

Mer än fyra år av hopp och förtvivlan, hat och förälskelse, tro och misstänksamhet, i ett virrvarr av lögner, manipulation och självbedrägeri, kan inte bara suddas ut på några dagar. Speciellt inte när det fått så kännbara, påtagliga effekter i ens vardag, med relationer till andra osv. som det fått för min del.

Det måste nog få ta sin tid. Precis som med vilket sorgearbete som helst. Men det är ändå på väg åt rätt håll.

Inget mer mystiskt telefonsamtal efter att jag ringde till Den Andre. Vet inte om det kan vara tillfälligheter, men jag tror inte det.
För varje dag som går upplever jag att jag får en bättre känsla inombords. På något sätt känner jag mig befriad och som om livet återvänder lite i taget. Jag tror att jag egentligen har velat bli fri från honom under väldigt lång tid. Jag gick tillbaka i min blogg och i min förra blogg och läste och det hela andas en sorts tvångsmässig besatthet och en ångest över att inte ha kontroll över situationen. Han hade mig i ett järngrepp och jag ska vara väldigt tacksam över att han har släppt taget om mig. Förhållandet var så destruktivt och jag mådde så enormt dåligt av det. Jag var visserligen euforisk korta stunder, de ögenblick då vi hade det bra tillsammans, men det var allt. Resten av tiden vara ett tärande sjok av skuldkänslor och olust.
Jag känner mig lättad och mer levande än jag gjort på länge.

Det är lite märkligt, men fyra eller fem gånger har min telefon ringt idag, och någon har varit där i andra änden utan att säga något. Det började efter åtta i morse och fortsatte under hela förmiddagen.
Till slut ringde jag Den Andre och sa att han får säga åt Den Andra kvinnan att sluta terrorisera mig. Jag kände mig nästan helt säker på att det måste vara hon. Det har aldrig hänt att någon hållit på och ringt mig sådär förut, och jag har inget otalt med någon enda. Mer än att hon upplever det så möjligen. Han verkade faktiskt också tro att det kunde vara hon.
Man kan ju undra varför någon håller på så. Kanske vill hon bara störa och få mig att må dåligt, vad vet jag.
Jag sa att han skulle kolla upp det i alla fall. Det var strax innan lunch. Efter det har det varit tyst. Vi får se hur det går.
Hon verkar må sämst av oss alla. Så otrevlig som hon har varit när hon ringt mig och hånat mig för allt möjligt. Jag sa till henne att om det, att hon är elak mot mig, får henne att må bättre, så bjuder jag på det. Men jag vet inte om hon var så uppskattande.

Det är riktigt roligt att hålla på och planera för det nya boendet. Jag mår över huvud taget mycket bättre nu. Tankarna på vad som har hänt mal inte runt oavbrutet i huvudet och jag känner att jag kan se framåt och hitta mening i tillvaron på ett sätt som jag inte kunnat göra på länge. Det känns väldigt befriande och humöret har stigit flera pinnhål från långt nere på minusskalan till åtminstonte lite plus.
Jag känner mig lite mer motiverad att ta tag i saker och jobba för att det ska bli bra igen.
I morgon ska jag jobba, men jag kommer att vara på hemmakontoret, och jag vet att Den Andre är på bortakontoret, så det dröjer minst en vecka till innan jag behöver stöta på honom igen. Hoppas jag är i balans tills dess, så att inte blotta åsynen av honom rör upp allting igen.

Och druckit lite vin och mår som prinsar. Ibland är livet nästan njutbart. Jag har till och med spelat piano idag.

Maken har varit i Staden i Norr och lämnat bilen till svärföräldrarna. Jag har varit hemma och packat kristallgals i lådor, läst färdigt boken om självkänsla, gråtit en liten skvätt (jag brukar passa på när jag är ensam) och pysslat.
Nu kommer Maken snart hem och då ska jag hämta honom på stationen och köra hem honom till ett kök som står dukat med vinglas och servetter, och doftar gott av vinbräserad lammstek. Med god sås och ugnsstekt potatis till.
Sedan ska vi mysa.
Vi har riktigt mysigt och vi sover tätt tillsammans på nätterna. Det går riktigt bra.

Maken och jag har varit igång hela dagen och grejat. Vi har packar lådor, fått nycklar till nya huset och lämnat lite grejor, varit på IKEA och dessutom har vi gjort i ordning bilen till svärföräldrarna, den som jag köpte, så den blänker som ny och luktar gott inuti.
Jag tror de kommer att bli väldigt glada. Maken ska lämna den till dem i morgon.
Nu är jag trött och hungrig. Vi ska kolla på film, dricka öl och äta chips, för det har vi faktiskt förtjänat.

Vi förtjänar att ha det bra. Tillsammans, efter allt som har hänt.

Jag fick ett sms från Den Andra kvinnan, där hon ifrågasatte min rätt att kontakta Den Andre. Efter ett telefonsamtal.
Hon är betydligt mer på, än vad Maken någonsin varit mot Den Andre. Jag svarade att han får säga det till mig själv, om det är så att han inte vill bli kontaktad. Till saken hör att vi hade ett ganska vänskapligt samtal i största allmänhet när jag ringde honom och han antydde inte på något sätt att han inte ville prata med mig. Jag skrev också att allting kanske inte riktigt är som hon tror.
Det sista la jag till mest för att det är sant och för att hon ska ha något att känna sig olustig över. Precis som jag har känt det hur länge som helst. Sedan stängde jag av min telefon och satte den på laddning.

Efteråt åt Maken och jag lite god mat och hade det mysigt. Min depression gav tillfälligt vika. Jag kanske är lite elak?

Hela dagen igår och idag har jag mått infernaliskt dåligt och känt mig skrämmande nere. Det var när jag såg honom på jobbet igår och inte pratade med honom som allting liksom rasade.
Sedan skickade jag sms och det gjorde inte att jag mådde bättre precis.
Idag var jag ute och promenerade i kallblåsten. Tårarna rann oavbrutet av sig självt så jag behövde inte ens gråta.
Jag ringde honom.
Så fort han svarade var det precis som om allt det upprivna, taggiga och onda i mitt inre bara slätades ut och det kändes alldeles mjukt och skönt igen. Visst är det konstigt?
Efter att jag pratade med honom har jag mått mycket bättre, trots att inget i sak egentligen förändrats. Jag önskar att någon psykolog kunde förklara det är för mig.

Och det enda jag vill är att få en gnista som kan tända det igen.
En gnista.

Det finns människor som ser ut som om de klarar av att vara lyckliga. De har bra liv och glädjer sig enkla saker i tillvaron.
Jag inser att jag har ett bättre liv än många människor och att jag borde vara tacksam för det. Det tråkiga är att jag inte klarar av att vara lycklig. Ibland undrar jag om det beror på generna. Min pappa hade väldigt bra förutsättningar, men han sabbade sitt liv väldigt mycket, och han har aldrig varit lycklig, mer än kanske korta stunder.
Hans pappa, dvs min farfar, tog livet av sig när pappa var tre år och hans lillasyster var sex månader. Han hängde sig i köket. Han var säkert inte särskilt lycklig.
Min faster, hon som var sex månader när det hände, tog livet av sig när hennes dotter var 16 år. Hon hängde sig i hallen, och det var dottern som upptäckte henne när hon kom hem från skolan. Hon var säkert inte heller särskilt lycklig.
Min farmor var en arbetsnarkoman, som jobbade och slet hela livet för att alla skulle ha det bra rent materiellt. Men hon var aldrig särskilt bra på det emotionella, vad jag förstår. Jag kände henne aldrig särskilt väl. Vi förlorade kontakten när jag var ca 6-7 år, och sedan dess pratade vi bara vid några enstaka tillfällen. Hon berättade att fler i släkten på min farfars sida hade tagit livet av sig eller missbrukat alkohol. Alla verkade ha lidit mer eller mindre av ångest och depressioner.
Farmor dog av brusten aorta när hon var drygt 70 år. Vad som hände med min kusin vet jag inte.
Hur som helst skulle jag vilja lära mig att vara nöjd med tillvaron. Att glädja mig åt att jag har det bra på många sätt och inte ägna så mycket energi åt att fundera på vad jag skulle ha haft istället, eller vad som inte är så perfekt.

Jag är tillbaka på hemmakontoret idag. Det har gått ganska bra under hela veckan, tycker jag. Jag har känt mig på hyfsat bra humör, trots allt.
Men på förmiddagsfikat dök Den Andre upp. Jag kände genast hur all möjlig vrede och frustration vällde upp inom mig. Efteråt har jag inte kunnat koncentrera mig på jobbet, bara känt en olust och oro inombords.
Maken kom förbi och lämnade lite grejor, och medan han var på mitt rum, gick Den Andre förbi på väg att åka hem.
Det kändes spänt och jobbigt. När jag satt ensam på mitt rum efteråt kunde jag inte få någon ro.
Jag skickade ett sms till Den Andre för första gången sedan Det Stora Avslöjandet.
"Det du har gjort mot mig är så ofattbart grymt. När jag ser dig fylls jag av ångest att jag inte vet var jag ska göra av mig. Jag önskar att det fanns något sätt att få lindring". Jag fick naturligtvis inget svar.
Egentligen önskar jag att han inte fanns. Alls.

Maken ringde och ville att jag skulle åka och kolla på en bil åt svärföräldrarna. Jag fick assistans av Svågern, som kom och hämtade mig och körde mig till säljaren.
Det var en fin bil. Lite slarv med att stämpla i serviceboken dock, så jag prutade ner den sju tusen. Jag tror det blev en riktigt bra affär.
Nu får jag i och för sig omaket att köra 60 mil md den istället för att ta flyget hem. Jag är väldigt snäll, ibland.

Skulle med flyget i morse och var dödens trött när klockan ringde 05:00. Jag vaknade och tänkte "Hur ska jag kunna undfly detta?". Men jag kom inte på något bra. Två möten inbokade med folk inflygande från olika håll. Det var bara att kasta sig iväg.
Nu är jag här i alla fall och det första mötet är avklarat. Hade ganska trevlig lunch med två kollegor, och det känns rätt bra.

Idag har jag känt de första antydningarna av bra humör sedan den senaste tidens tärande erfarenheter. Jag kan se att det finns glädjeämnen i livet, och jag har blivit av med den otrevliga känslan i magen, som om något sitter där inne och gnager.
Ett tag idag kände jag att jag hade lite lust till Maken, till och med, men det var när jag var på jobbet, så det gick inte att lösa. Men bara det att känslan uppstår ser jag som ett stort framsteg. Jag har annars fixat det med den käcka lilla presenten som jag fick.
Det kanske finns hopp om det trots allt.

Det är verkligen skitjobbigt att älta samma tankar om och om igen. Jag försöker låta bli, men det går inte. Jag undrar hela tiden hur han fungerar, hur han kunde göra som ha har gjort, hur han kunde lura oss så grundligt. Han har ju inte bara lurat mig, utan henne också, alla.
Jag frågade honom hur hans kulle ha löst det med henne om jag hade blivit utslängd hemifrån, och tackat ja till hans erbjudande om att flytta hem till honom. Vad skulle han ha sagt till henne? Han svarade: "Vårt förhållande har varit väldigt till och från.... också..."
"Jaha", svarade jag, "och då tänkte du att det skulle bli 'från' ett tag igen då, eller?"
"Ja.....", sa han med ett lite uppgivet, nästan skamset leende.
Och jag begriper inte hur människan fungerar.
Jag har bestämt mig för att jag måste släppa alltihop och bara sluta tänka på det innan jag blir tokig.

En fantastisk vårdag, massor av frisk luft, hav och sol. Jag borde vara lycklig, men inom mig har jag en stor, svart avgrund, där jag står och skriker otröstligt ut i ingenting. "Vad är det för fel på mig?" "Varför duger inte jag?" "Varför räcker jag inte till?"
Varför kan jag inte bara kasta av mig alltihop och gå vidare? Varför ältar jag samma tankar hela tiden? Jag vet ju egentligen att det inte beror på mig i första hand.
Jag kan inte låta det här förpesta tillvaron mer nu. Det förpestar Makens tillvaro också, när jag är nere så här. Vet bara inte hur jag ska ta mig upp. Just nu ser jag ingenting som jag kan glädja mig åt. Antagligen finns det där, men mitt sinne är så blockerat av dysterhet att jag inte är mottaglig för den sortens signaler.