Idag var det nio dagar sedan Den Andre försökte lura mig för sista gången. Jag har inte träffat honom eller hört från honom sedan dess, men idag var han på kontoret. Jag ignorerade honom ända tills han kom och satte sig mitt emot mig på eftermiddagsfikat. Jag försökte verka som vanligt, och egentligen hade jag förvåansvärt lätt för det. Det är precis som om alla känslor liksom suddades ut i och med det sista som hände. Det känns bra.
Jag frågade hur han mådde, och han uttryckte något luddigt undvikande. Han frågade mig och jag log hela jag och svarade: Kanonbra! Jag märkte att det irriterade honom, och det kändes också rätt bra.
Innan han skulle gå hem, kom han in på mitt rum och dängde väskan i skrivbordet och såg allt annat än glad ut. Han bara tittade på mig utan att säga något. Jag frågade vad han tänkte säga mig.
Han sa: Får jag Makens telefonnummer!
- Vad ska du med det till? frågade jag, men jag gav det till honom, för det finns inget skäl att hålla det hemligt.
Han tyckte att jag hade interfererat när jag ringde till Den Andra kvinnan och frågade om det var sant när han sa att hon hade slängt ut honom.
Jag sa att han fick ta konsekvenserna av att han ljög. Hade han talat sanning, och det verkligen var slut mellan dem, hade det ändå inte spelat någon roll om jag hade ringt. Han tyckte att jag skulle fundera över vem det var som ljög, och menade att det var hon som gjorde det, att hon är smartare än vad jag tror, och att jag aldrig kommer att kunna reda ut vem av dem som egentligen talade sanning. Jag sa att det får väl tiden utvisa. Fortsätter de att ha ett förhållande, var det han som ljög. Har de inget förhållande var det hon som ljög. Jag känner att jag skiter i vilket.
Det märks att han tycker väldigt synd om sig själv och att han känner sig oerhört illa behandlad. Jag tycker inte att det är någonting jämfört med hur han har behandlat mig och andra.
När han hade gått, kunde jag inte hålla tillbaka ett leende. Det var så märkligt att känna att jag inte bryr mig om honom längre. Och det är en sådan oerhörd kontrast mot hur det var förut, när jag tyckte att hela världen dog runt omkring mig så fort han inte stod på god fot med mig, och jag var beredd att göra allt för att rätta till allting. Det är en sådan befrielse att känna att han inte har något grepp om mig längre.
Jag känner mig mer levande än på länge.