Smällandet redan i full gång
Det är fantastiskt att folk tycker det är så kul med fyrverkerier. Vad är det som lockar? Eller är det bara traditionen? Jag tycker det var bra att det kom fram på nyheterna igår hur mycket tungmetaller som släpps ut varje år med fyrverkerier. Det är oerhört inkonsekvent av myndigheterna att ge en tung industri snäva villkor på metallutsläpp på kanske några kilo per år, och sedan låta befolkningen spý ut hundratals ton metaller bara för nöjes skull. Det rimmar inte så bra med miljmålet Giftfri miljö.
Undrar lite vad Den Andre har för sig. Kan liksom inte hejda tankarna från att hamna där emellanåt. Jag har drömt om honom den senaste tiden.
Undrar lite vad Den Andre har för sig. Kan liksom inte hejda tankarna från att hamna där emellanåt. Jag har drömt om honom den senaste tiden.
I Staden
Vi kom i säng sent igår, eller i morser rättare sagt. Sedan sov vi hopträngda i en 120-säng. Det är konstigt att det känns mycket trängre nu, än när vi var nygifta och hade en 120-säng. Jag tror det är Maken som tar större plats nu...
Efter att vi masat oss upp så sakteliga, bunkrade vi upp med god mat inför helgen. Jag passar alltid på att fylla frysen och fixa med sådant som det är bra att ha bil till när Maken är här. Sedan när jag är ensam, behöver jag inte handla så mycket mer än grönsaker och lite annat färskt.
Jag gjorde en fisksoppa när vi kom hem igen. Maken sa att det var den godaste fisksoppa han ätit, och jag är nästan böjd att hålla med. Jag skar en halv morot och motsvarande mängd palsternacka, kålrot och rotselleri i smala strimlor och lät dem sjuda i vatten spetsad med fiskfond, tillsammans med en halv tunt skivad gul lök och en finhackad vitlöksklyfta och kryddade med chiliblandning, saffran och svartpeppar. Om jag hade haft cayennepeppar, hade jag haft idet också.
Sedan hade jag i en påse saffran, 0,5 gram, och 2.5 dl matlagningsgrädde och lät det sjuda ett tag. Under tiden skar jag två portioner laxblock i tärningar och hade ner i soppan. Dessutom hällde jag i 200 gr blandade kräftstjärtar, musslor, crabsticks och räkor och lät det sjuda upp i ca fem minuter. Grymt gott!
Efter att vi masat oss upp så sakteliga, bunkrade vi upp med god mat inför helgen. Jag passar alltid på att fylla frysen och fixa med sådant som det är bra att ha bil till när Maken är här. Sedan när jag är ensam, behöver jag inte handla så mycket mer än grönsaker och lite annat färskt.
Jag gjorde en fisksoppa när vi kom hem igen. Maken sa att det var den godaste fisksoppa han ätit, och jag är nästan böjd att hålla med. Jag skar en halv morot och motsvarande mängd palsternacka, kålrot och rotselleri i smala strimlor och lät dem sjuda i vatten spetsad med fiskfond, tillsammans med en halv tunt skivad gul lök och en finhackad vitlöksklyfta och kryddade med chiliblandning, saffran och svartpeppar. Om jag hade haft cayennepeppar, hade jag haft idet också.
Sedan hade jag i en påse saffran, 0,5 gram, och 2.5 dl matlagningsgrädde och lät det sjuda ett tag. Under tiden skar jag två portioner laxblock i tärningar och hade ner i soppan. Dessutom hällde jag i 200 gr blandade kräftstjärtar, musslor, crabsticks och räkor och lät det sjuda upp i ca fem minuter. Grymt gott!
En helt annan historia
Nu har jag lyssnat klart på Håkan Nessers bok, "En helt annan historia". Och det var det verkligen. Han skriver bra, och läser själv in sina böcker, vilket gör det mer persnligt att lyssna på dem.
Kan rekommenderas!
Kan rekommenderas!
Natti, natti
Varför sitter jag här och skriver, när jag absolut borde störta i säng? Vi ska upp tidigt i morgon bitti och köra alla milen till Staden. Det kommer att ta några timmar.
Nu i kväll har vi lämnat Jycken hos Sonen och Sonhustrun. Hon, jycken alltså, tittade med stora förebrående ögon när vi lämnade henne, eller så inbillade jag mig det. Sedan åkte vi på indisk restaurant och förplägade oss.
Jag kommer att vara i Staden ända till den 10 januari. Maken får åka hem själv, medan jag är kvar och jobbar. Jag har tänkt så lite på jobbet så att jag nästan glömt vad jag håller på med. Men man brukar komma in i det efter någon dag, eller så.
Jag läste ett gammalt inlägg från mars, när jag mådde som sämst efter att det blivit slut med Den Andre. Det var en kommentar där från Dr S också, som jag inte riktigt förmådde ta till mig då, men som jag inser att han hade rätt i. Det är helt otroligt vad han har stått ut med, Maken, när man ser på det så här med lite distans.
Nu i kväll har vi lämnat Jycken hos Sonen och Sonhustrun. Hon, jycken alltså, tittade med stora förebrående ögon när vi lämnade henne, eller så inbillade jag mig det. Sedan åkte vi på indisk restaurant och förplägade oss.
Jag kommer att vara i Staden ända till den 10 januari. Maken får åka hem själv, medan jag är kvar och jobbar. Jag har tänkt så lite på jobbet så att jag nästan glömt vad jag håller på med. Men man brukar komma in i det efter någon dag, eller så.
Jag läste ett gammalt inlägg från mars, när jag mådde som sämst efter att det blivit slut med Den Andre. Det var en kommentar där från Dr S också, som jag inte riktigt förmådde ta till mig då, men som jag inser att han hade rätt i. Det är helt otroligt vad han har stått ut med, Maken, när man ser på det så här med lite distans.
Planera och boka
Jag fick presentkort på Ticnet från ett företag. Nu har jag bokat biljetter till ett evenemang i Staden. Maken och jag kommer att vara där i min lya ett tag, för att se hur det blir med hans utslag. Vi ska roa oss bäst vi kan. Det är ju lite större utbud där än på bonnvischan, där vi bor.
Jag ska passa på och greja lite mer i lägenheten när Maken är där och kan bistå med att borra och skruva. Det fattas fortfarande gardiner i vardagsrummet, och alla lamport har inte kommit upp. Jag skapassa på att köpa badkaret också, som jag har tänkt jättelänge.
Några kompisar har bott i lägenheten förra veckan, så vi ska hämta nyckeln hos dem. De tyckte att det var kanonmysigt och att de hade det jättebra där. Och det var ju bra.
Det värsta är att jag måste packa nu. Jag har fått en sorts aversion mot att packa, av någon anledning.
Jag ska passa på och greja lite mer i lägenheten när Maken är där och kan bistå med att borra och skruva. Det fattas fortfarande gardiner i vardagsrummet, och alla lamport har inte kommit upp. Jag skapassa på att köpa badkaret också, som jag har tänkt jättelänge.
Några kompisar har bott i lägenheten förra veckan, så vi ska hämta nyckeln hos dem. De tyckte att det var kanonmysigt och att de hade det jättebra där. Och det var ju bra.
Det värsta är att jag måste packa nu. Jag har fått en sorts aversion mot att packa, av någon anledning.
Make med klös
Jag hämtade Maken från jobbet. Eller rättare: Han fick skjuts av en kollega till köpcentrat, och så sammanstrålade vi där. Jag gick på apoteket och shoppade hudvårdsprodukter för femhundra spänn. Det blir alltid så dyrt när jag går in där. Jag fattar inte varför riktigt.
Jag slogs återigen av hur otroligt mycket det finns i dessa fullproppade affärer, och hur fantastiskt lite man skulle vilja ha med sig hem, även om man fick det gratis. Jag förstår inte hur de bär sig år för att kränga grejorna. Vem köper?
Jag undrar om jag håller på att bli tant på allvar, för ibland kollar jag på kläder och undrar hur det är tänkt att de ska användas. Det ser liksom bara ut som en skrynklig tygtrasa. Eller så är jag kanske bara väldigt konservativ i mitt sätt att klä mig (Läs: tråkig). Undar om det kan klassas som yrkesskada ....?
Hur som helst; Maken hittade en skjorta som var rätt tuff. Annars är det synd om honom, eftersom hans nässelutslag kliar hela tiden. Men nu ska jag ta hand om honom och vi ska äta gott och mysa, så kanske han glömmer bort att klösa.
Jag slogs återigen av hur otroligt mycket det finns i dessa fullproppade affärer, och hur fantastiskt lite man skulle vilja ha med sig hem, även om man fick det gratis. Jag förstår inte hur de bär sig år för att kränga grejorna. Vem köper?
Jag undrar om jag håller på att bli tant på allvar, för ibland kollar jag på kläder och undrar hur det är tänkt att de ska användas. Det ser liksom bara ut som en skrynklig tygtrasa. Eller så är jag kanske bara väldigt konservativ i mitt sätt att klä mig (Läs: tråkig). Undar om det kan klassas som yrkesskada ....?
Hur som helst; Maken hittade en skjorta som var rätt tuff. Annars är det synd om honom, eftersom hans nässelutslag kliar hela tiden. Men nu ska jag ta hand om honom och vi ska äta gott och mysa, så kanske han glömmer bort att klösa.
För varmt
Vi har lite problem med den vattenburna golvvärmen. Någonting har gjort att ventilerna inte går att öppna och stänga som det ska. Det var en snubbe här och tittade på problemet igår. Han kom lite överraskande, så jag hade lite pinsamheter liggande framme, typ rosa monsterkompis, olja, annan massagegrunka, som låg kvar efter den senaste sessionen framför brasan. Han låtsades inte se det, och inte jag heller. Däremot skyfflade jag snabbt bort det innan Maken kom hem. han kan vara lite känslig för pinsamheter av det slaget.
Nåväl, följden av golvvärmeproblemet är att det blir jättevarmt i centrum av huset, dvs köket och vardagsrummet, medan det blir iskallt i sovrummen och ganska kallt i arbetsrummet. Det gör inte så mycket att det är kallt i sovrummet, men man vill gärna ha möjlighet att reglera värmen. Just nu är det 24 grader i vardagsrummet. Det är så varmt att man inte ens kan med att elda. Och jag vill gärna elda. Det känns lite oekonomiskt och slösaktigt också. Nu är det visserligen bergvärme, men ändå.
Det är förhoppningsvis fixat tills vi kommer hem igen.
Nåväl, följden av golvvärmeproblemet är att det blir jättevarmt i centrum av huset, dvs köket och vardagsrummet, medan det blir iskallt i sovrummen och ganska kallt i arbetsrummet. Det gör inte så mycket att det är kallt i sovrummet, men man vill gärna ha möjlighet att reglera värmen. Just nu är det 24 grader i vardagsrummet. Det är så varmt att man inte ens kan med att elda. Och jag vill gärna elda. Det känns lite oekonomiskt och slösaktigt också. Nu är det visserligen bergvärme, men ändå.
Det är förhoppningsvis fixat tills vi kommer hem igen.
Fixa och dona
Jag ska plocka ordning här hemma och göra klart för avfärd. I morgon åker Maken och jag bort ett tag. Vi måste det om inte annat för att han fått tillbaka sina utslag på kroppen. Vi tror att det kanske är något i huset han inte tål.
Minst en veckas bortovaro (finns det ett sådant ord?) kan antingen bekräfta eller sätta nya myror i huvudet på oss. I hans fall kliar det ändå på hela kroppen, så det är ganska jobbigt. Om man skulle få myror i huvudet också, menar jag.
Om det visar sig att det är huset, får vi väl flytta. Om det visar sig att han inte tål hunden längre, blir det mycket värre. Då måste vi separera. Frågan är om vi ska separera från hunden, eller om hunden ovh jag ska separera från Maken.
Det skulle liksom vara någon sorts ödets ironi, om vi klarar av att reparera vårt förhållande efter kriser under 26 år, med gräl, olikheter och otrohetsaffärer, för att sedan falla på målsnöret på grund av att jag inte kan skiljas från hunden... Det skulle kännas lite svårt att motivera, kanske.
Hon kanske kan flytta hem till grannarna, så kan jag gå ut med henne ibland i alla fall. Men det skulle vara med stor sorg. Hoppas det är huset det är fel på. Vi hyr ju ändå bara, så det är inget svårare än att flytta.
Minst en veckas bortovaro (finns det ett sådant ord?) kan antingen bekräfta eller sätta nya myror i huvudet på oss. I hans fall kliar det ändå på hela kroppen, så det är ganska jobbigt. Om man skulle få myror i huvudet också, menar jag.
Om det visar sig att det är huset, får vi väl flytta. Om det visar sig att han inte tål hunden längre, blir det mycket värre. Då måste vi separera. Frågan är om vi ska separera från hunden, eller om hunden ovh jag ska separera från Maken.
Det skulle liksom vara någon sorts ödets ironi, om vi klarar av att reparera vårt förhållande efter kriser under 26 år, med gräl, olikheter och otrohetsaffärer, för att sedan falla på målsnöret på grund av att jag inte kan skiljas från hunden... Det skulle kännas lite svårt att motivera, kanske.
Hon kanske kan flytta hem till grannarna, så kan jag gå ut med henne ibland i alla fall. Men det skulle vara med stor sorg. Hoppas det är huset det är fel på. Vi hyr ju ändå bara, så det är inget svårare än att flytta.
Så trött
Klockan är snart elva på förmiddagen. Jag sitter med en kopp kaffe i soffan och hunden ligger på en kudde bredvid och sover. Själv är jag så trött att jag knappt orkar hålla upp ögonen. Hela kroppen känns som om jag varit ute i slagsmål hela natten. Hur kan det bli så av att göra nästan ingenting? Inget svar.
Jag tror jag går och lägger mig en stund.
Jag tror jag går och lägger mig en stund.
Dagens tips:
Fråga Maken. Han vet hur det är...
Men jag har ju beställt...!?
Jag hör hur det droppar på fönsterblecket. Regn och åter regn. Jag längtar efter snö. Om det blev snö nu, skulle jag kasta mig och göra änglar, ha snöbollskrig, åka pulka, bygga grottor och snölyktor. Jag vill verkligen att det ska snöa. Nu! Och då är jag ändå drygt 45 bast. Undrar hur trist det kan vara att ha jullov och vara sådär tio-elva år?
Shoppat mm.
Jag gjorde stan idag. Köpte en byxdräkt, två kjolar och en topp i första butiken jag gick in i. Det var halva priset, men kostade massor ändå. Varför får man inte göra avdrag för arbetskläder när man jobbar på kontor? Jag sliter massor med kavajer, kjolar och toppar. Och det är dyrt. Dessutom ska de tåla att skrynklas ner i minimala resväskor ideligen, så de måste hålla en viss lägsta kvalitet.Efter att inhandlandet överstökats på ynka tjugo minuter, gick jag bara runt och kollade på alla som trängdes, utan att ha minsta lust att göra av med mer pengar.
Maken har jobbat idag, så jag har varit ensam. Inte ens hunden har varit hemma. Hon brukar få hälsa på våra grannar ibland. Det märks att hon tycker att det är kul. Hunden alltså. Jag tror att grannarna tycker det är rätt kul också.
När jag kom hem efter stadsvandringen, tände jag i spisen, pratade med min pappa jättelänge i telefon och så har jag lyssnat på talbok. Just nu är det Håkan Nesser, En helt annan historia, som gäller.
Favorit i repris
Vi hade tänkt att åka och shoppa, eller nåt efter att vi duschat, men det blev så mysigt att bara stanna hemma. Brasan sprakade så hemtrevligt, solen låg precis på horisonten och ljuset ute förändrades till mjuka kontraster och en föraning om skymning.Det blev istället lite smek och älskog på mattan i värmen framför brasan. utan Sauterne den här gången, men helt ok ändå.
Till och med den allra mest vinterbleka hud kan få den vackraste lyster i skenet från levande ljus och en brasa.
Sedan sov vi en stund.
Och nu är det dags att fixa mat.
Efter joggingrundan
Vi fick för oss att vi skulle resa någonstans några dagar, efter att vi kom hem efter joggingrundan. Jag tyckte Palanga i Litauen, för då kunde jag göra slut på alla mina bonuspoäng och få resan gratis. Bo på lyxhotell med lerinpackningar och örtbad varje dag...
Maken tyckte New York med city-puls, sevärdheter och nyår i Big Apple. Så olika man kan tycka.
Nåväl, vi kollade upp priserna till NY, och det var inte så lätt att få tag på något som kändes rimligt för en improviserad spontantripp. Maken fortsätter att leta. Han är mer envis när det gäller sådant än vad jag är. Det där med spa i Palanga, kan jag fetglömma.
Maken tyckte New York med city-puls, sevärdheter och nyår i Big Apple. Så olika man kan tycka.
Nåväl, vi kollade upp priserna till NY, och det var inte så lätt att få tag på något som kändes rimligt för en improviserad spontantripp. Maken fortsätter att leta. Han är mer envis när det gäller sådant än vad jag är. Det där med spa i Palanga, kan jag fetglömma.
Eftersnack
Idag har vi haft en lugn dag. Vi har pratat om hur vi känner och tänker. Och på något sätt känns det som om vi kommer framåt en liten bit i taget. Maken tyckte kanske att det var lite i fel ordning, det som hände igår. Han tyckte att jag borde visa lite mer vilja först. Han tycker att jag inte förändrat så mycket mer än att jag de facto slutat att ha sex med Den Andre. Jag har inte ens gjort testen, som han ville att jag skulle göra. Jag tror att han ville det mest av princip. Jag tyckte det var onödigt.
Ja, och själv har jag känt mig så ambivalent när det gäller det mesta. Men på senaste tiden har en klarhet ändå växt fram: Jag har det rätt bra med Maken. Varje dag är inte ett äventyr, men vilka förhållanden är så? Skulle man ens vilja ha det så? Vi trivs bra tillsammans, vi har bra sex (återigen bekräftat efter nio månaders uppehåll) och vi känner varandra väldigt väl efter snart 26 års äktenskap. Dessutom har vi en gemensam, välartad son.
Mycket av mitt missnöje har suttit i mitt eget huvud. Näringen har jag hämtat från de brister som vi haft i vårt förhållande, men istället för att bearbeta dem konstruktivt har vi skärmat oss från varandra. Särskilt jag har skärmat mig och flytt in i affären med Den Andre.
Nu har vi vågat prata om allt det jobbiga och vi har kommit varandra mycket närmare. Så även om jag inte förändrat så mycket utåt, har det hänt väldigt mycket på insidan av mig. Jag känner mycket mer för Maken nu, och det är betydligt mer positiva känslor än det varit förut.
Vi är inte varandras motståndare längre. Vi jobbar ihop även när det är svårt.
Ja, och själv har jag känt mig så ambivalent när det gäller det mesta. Men på senaste tiden har en klarhet ändå växt fram: Jag har det rätt bra med Maken. Varje dag är inte ett äventyr, men vilka förhållanden är så? Skulle man ens vilja ha det så? Vi trivs bra tillsammans, vi har bra sex (återigen bekräftat efter nio månaders uppehåll) och vi känner varandra väldigt väl efter snart 26 års äktenskap. Dessutom har vi en gemensam, välartad son.
Mycket av mitt missnöje har suttit i mitt eget huvud. Näringen har jag hämtat från de brister som vi haft i vårt förhållande, men istället för att bearbeta dem konstruktivt har vi skärmat oss från varandra. Särskilt jag har skärmat mig och flytt in i affären med Den Andre.
Nu har vi vågat prata om allt det jobbiga och vi har kommit varandra mycket närmare. Så även om jag inte förändrat så mycket utåt, har det hänt väldigt mycket på insidan av mig. Jag känner mycket mer för Maken nu, och det är betydligt mer positiva känslor än det varit förut.
Vi är inte varandras motståndare längre. Vi jobbar ihop även när det är svårt.
Fröjdefull jul?
Vi gick en skogspromenad på eftermiddagen. När vi kom hem var vi lite småhungriga. Jag tände i spisen och föreslog att vi skulle ha pick-nick på mattan framför brasan med ost och kex. Maken nappade genast och tog fram en flaska Sauterne. De är så gott. Vi hade riktigt festligt och mysigt.
Efteråt fick jag helkroppsmassage. Det var så skönt. Vi har golvvärme i hela huset, men precis under mattan framför öppna spisen är golvet särskilt varmt, så det är perfekt att ligga naken där och känna värme från alla håll. Det hettade till på allvar mellan oss, dessutom. Det kändes så skönt, tryggt och avslappnat. Det var första gången vi älskade med varandra sedan .... ja, sedan jag och Den Andre... Kanske betyder det att vi har bestämt oss för varandra igen på riktigt nu då?
Jag grät lite när det gått för mig. Det var precis som om alla inkapslade känslor plötsligt ville ta sig ut samtidigt och tumultartat. Jag tyckte att det kändes fantastiskt bra, samtidigt som jag blev rädd för att det kanske kommer att bli fel igen. Eller, jag vet inte vad jag kände egentligen. Tumultartat, som sagt.
Efteråt fick jag helkroppsmassage. Det var så skönt. Vi har golvvärme i hela huset, men precis under mattan framför öppna spisen är golvet särskilt varmt, så det är perfekt att ligga naken där och känna värme från alla håll. Det hettade till på allvar mellan oss, dessutom. Det kändes så skönt, tryggt och avslappnat. Det var första gången vi älskade med varandra sedan .... ja, sedan jag och Den Andre... Kanske betyder det att vi har bestämt oss för varandra igen på riktigt nu då?
Jag grät lite när det gått för mig. Det var precis som om alla inkapslade känslor plötsligt ville ta sig ut samtidigt och tumultartat. Jag tyckte att det kändes fantastiskt bra, samtidigt som jag blev rädd för att det kanske kommer att bli fel igen. Eller, jag vet inte vad jag kände egentligen. Tumultartat, som sagt.
Välja bort bitterhet och hat
Idag satt jag och tänkte på hur livet utvecklat sig. Jag gifte mig ung, och har bara haft Maken ända tills Den Andre dök upp på scenen. Redan från början förklarade jag för Den Andre vad konsevenserna skulle bli för mig och mina närmaste om jag inledde ett förhållande med honom. Jag tänkte i min enfald att han skulle avstå från att gå vidare, om han inte hade seriösa avsikter. Jag visste mina avsikter och känslor. För mig var det allvar, men det var omöjligt för mig att bedöma honom. Men eftersom han gav intryck av att vara ärlig och verkade bry sig om mig, trodde jag allt gott om honom. Han berättade att han aldrig hade varit otrogen tidigare och att han önskade att han träffat mig mycket tidigare i sitt liv. Jag kände mig utvald och speciell, och han fyllde det stora behovet jag hade av att känna mig uppskattad och älskad. Det betydde så mycket för mig och jag trodde så mycket på honom att jag var beredd att offra allt för honom.
Det visade sig att jag hade fullständigt fel. Han ljög om allt. Han hade flera förhållanden bakom sig vid sidan av, och till och med flera medan han och jag träffades. Han har ljugit mig rakt i ansiktet och utnyttjat mina känslor för honom. När jag konfronterat honom och frågat varför, hur han kunde göra så mot mig, har jag bemötts med tystnad eller taggarna ut. Vid något enstaka tillfälle har det kommit något sorts försök till ursäkt typ: Innerligt ledsen för det höga pris du fått betala. Men aldrig att han har bett om ursäkt för att han ljugit och utnyttjat.
Jag är väldigt ledsen att jag gav upp det jag trodde på, mina principer och min tillvaro för något som visade sig vara ett falsarium, ett tomt skal.
Jag har fått anstränga mig mycket för att inte gräva ner mig i bitterhet och att inte hata honom. Vi är ju fortfarande kollegor, även om han inte längre är min chef. Samtidigt är jag medveten om att det är jag som har gjort fel. Jag har utsatt Maken, min son och mina närmaste för ett svek. Jag var självisk och trodde att jag var värd något bättre än det jag hade. Jag försöker se att jag kanske på sikt kan använda dess erfarenheter till något bra.
Det visade sig att jag hade fullständigt fel. Han ljög om allt. Han hade flera förhållanden bakom sig vid sidan av, och till och med flera medan han och jag träffades. Han har ljugit mig rakt i ansiktet och utnyttjat mina känslor för honom. När jag konfronterat honom och frågat varför, hur han kunde göra så mot mig, har jag bemötts med tystnad eller taggarna ut. Vid något enstaka tillfälle har det kommit något sorts försök till ursäkt typ: Innerligt ledsen för det höga pris du fått betala. Men aldrig att han har bett om ursäkt för att han ljugit och utnyttjat.
Jag är väldigt ledsen att jag gav upp det jag trodde på, mina principer och min tillvaro för något som visade sig vara ett falsarium, ett tomt skal.
Jag har fått anstränga mig mycket för att inte gräva ner mig i bitterhet och att inte hata honom. Vi är ju fortfarande kollegor, även om han inte längre är min chef. Samtidigt är jag medveten om att det är jag som har gjort fel. Jag har utsatt Maken, min son och mina närmaste för ett svek. Jag var självisk och trodde att jag var värd något bättre än det jag hade. Jag försöker se att jag kanske på sikt kan använda dess erfarenheter till något bra.
Tappat lusten
Det känns inte alls roligt nu. Jag får en massa jobbiga tankar om att ingenting spelar någon roll. Jag går omkring och känner mig tom och apatisk och Maken kör per automatik igång tunga artilleriet om hur och vad jag borde göra för att ta tag i mitt liv och situationen. Och jag vill bara spy på det.Tänk att ett enda telefonsamtal kan få den effekten. Egentligen borde jag bara skaka av mig det och gå vidare. I sak har absolut ingenting förändrats. Ingenting. Ända sedan i mars i år har jag befunnit mig i exakt samma situation, och jag vet att det enda jag kan göra är att vänta tills de bestämmer sig för att det gått tillräckligt med tid.
Jag hatar att vänta och att inte själv ha kontrollen. Jag hatar att andra männsikor ska ha makten att bestämma över min tillvaro. Men jag kan inte förändra det, bara ha tålamod.
Antagligen får jag försöka se det som en del av min prsonliga utveckling.
Ett bottennapp
Jag fick ett ledsamt besked idag. Yttterligare oviss väntan, ytterligare ett liv instängt i förvaringsboxen utan möjlighet att umgås med vänner och släktingar. Det är priset jag fått betala för mina synder.
Den Andre bryr sig minimalt, trots att det är han som är upprinnelsen till hela problematiken.
Jag har gråtit för första gången idag, på väldigt länge. Det känns tungt. riktigt tungt.
Den Andre bryr sig minimalt, trots att det är han som är upprinnelsen till hela problematiken.
Jag har gråtit för första gången idag, på väldigt länge. Det känns tungt. riktigt tungt.
Så här har jag det
... när jag jobbar hemma, alltså.
Flygstrul och en bortanatt till
Det sista planet hem var inställt, och jag fick stanna halvvägs i Staden över natten isället. Nåväl, det är ingen större katastrof, men det hade varit skönt att komma hem. Maken var i alla fall förstående och empatisk. Hade han blivit arg och surat på mig, hade jag nog brutit ihop.
Överkuckun och en till kollega satt framför mig på planet till Staden. De satt och såg direktörsviktiga ut och mumlade manliga affärshemligheter hela vägen. Om bilar, och sånt. Överkuckun frågade om jag hade hört all deras planering, när vi skulle gå av planet. "Jajamensan", sa jag. "Jag spelade in det på band också, mest för att kunna ha det i utpressningssyfte", tillade jag sedan. Jag tänkte att det skulle få dem att fortsätta och känna sig viktiga. Det hade inte varit bra för deras ego, om jag sagt att jag inte tyckte att det var intressant att veta vad Överkuckun tänkte ha för tjänstebil.
Jag kanske skulle hitta på en bättre benämning än Överkucku. Det kanske låter lite negativt? Men han ser lite tuppaktig ut faktiskt, eller kanske lite mer Kalkon. Fast det låter inte snällt alls. Nu vet jag: Thanksgiving. Då får jag med kalkonassociationen, utan att någon kan säga att det låer negativt.
Thanksgiving sa först att han skulle köra mig till Lyan, fast jag tyckte att det var helt ok att ta tåget. När han väl övertalat mig att det var bättre att samåka ur ekonomisk synvinkel, ångrade han sig och sa att han skulle köpa julklappar, att det var mycket trafik osv. Schizovarning?
Överkuckun och en till kollega satt framför mig på planet till Staden. De satt och såg direktörsviktiga ut och mumlade manliga affärshemligheter hela vägen. Om bilar, och sånt. Överkuckun frågade om jag hade hört all deras planering, när vi skulle gå av planet. "Jajamensan", sa jag. "Jag spelade in det på band också, mest för att kunna ha det i utpressningssyfte", tillade jag sedan. Jag tänkte att det skulle få dem att fortsätta och känna sig viktiga. Det hade inte varit bra för deras ego, om jag sagt att jag inte tyckte att det var intressant att veta vad Överkuckun tänkte ha för tjänstebil.
Jag kanske skulle hitta på en bättre benämning än Överkucku. Det kanske låter lite negativt? Men han ser lite tuppaktig ut faktiskt, eller kanske lite mer Kalkon. Fast det låter inte snällt alls. Nu vet jag: Thanksgiving. Då får jag med kalkonassociationen, utan att någon kan säga att det låer negativt.
Thanksgiving sa först att han skulle köra mig till Lyan, fast jag tyckte att det var helt ok att ta tåget. När han väl övertalat mig att det var bättre att samåka ur ekonomisk synvinkel, ångrade han sig och sa att han skulle köpa julklappar, att det var mycket trafik osv. Schizovarning?
Passa på
Det var rättså trevligt på middagen igår kväll. Det var länge sedan jag skrattade så gott tillsammans med kollegor. Vår nya överkucku var till min förvåning på plats. Eftersom vi var de enda tillresande, fick jag lotsa honom till hotellet. Vi pratade en stund och jag passade på att uttrycka min önskemål när det gäller rekrytering av ny förmåga till avdelningen. Jag har lite svårt att få kläm på hur han egentligen är. Han verkar tillgänglig och schysst, men samtidigt reserverad och svår. Lite mysko. Min första reaktion när jag såg honom på bild var att har väldigt olika ansiktshalvor; en snäll och en elak, och att han är en schizopsykopat, men mina kollegor tyckte inte att jag skulle överanaysera....
Men jag undrar jag.....
Men jag undrar jag.....
På bortaplan
Ytterligare en dag har lagts till alla dagar på jobbet. Jag har haft de trevligt med mina kollegor, och det känns lite som att jag gjort lite nytta. jag har varit större delen av dagen med en kvinnlig kollega som är ytterst sympatisk. Hon är duktig i sitt yrke och dessutom så behaglig som människa. Det är en fröjd att tillbringa tiden med sådana kollegor.
I kväll ska hela borta-kontoret ha fest, och jag är inbjuden. Det är ju snällt. Annars finns inte så mycket att göra.
Igår kväll försökte jag gå en promenad efter middagen, men det var så halkigt ute att jag gav upp. Istället gick jag till Coop, träffade en kollega från ett annat borta-kontor och köpte nötter, Zoo och Djungelvrål. Tre choklakakor också.
När jag halkat mig tillbaka till hotellet, köpte jag en öl o baren och gick upp på rummet. Sedan satt jag i sängen, kollade på TV, och tryckte in godis. Rätt mysigt faktiskt, även om det inte kändes som den mest välanvända kvällen ur effektivitetssynpunkt. Men man måste väl inte alltid vara effektiv? Eller...?
Tyst so migra ven.
Alla har gått hem, nästan. Jag måste slinka ut med någon så att jag inte blir kvar här. De har inga "lånekort" till besökare, och ut utan kort kommer man inte.
Jag hade ett allvarligt samtal med en kollega idag. Jag vet inte om hon fattade det. Men kanske. Jag får se om det får någon positiv effekt på sikt.
Nu ska jag åka till hotellet, få mig en bit mat, och i natt ska jag sova riktigt gott.
toothpastefordinner.com
Jag hade ett allvarligt samtal med en kollega idag. Jag vet inte om hon fattade det. Men kanske. Jag får se om det får någon positiv effekt på sikt.
Nu ska jag åka till hotellet, få mig en bit mat, och i natt ska jag sova riktigt gott.
toothpastefordinner.com
Mycket bättre
Tänk att det va så trist och tungt igår, och så lätt och trevligt idag. Och ändå har jag sovit dåligt i natt. Det var alldeles för varmt på rummet trots att jag stängde av elementet och öppnade fönstret.
Till slut pluggade jag in en trist talbok i öronen. Det är effektivt. Det finns nästan inget mer sövande än att försöka lyssna på någon som läser lite monotont.
Eller det här kanske skulle vara bra?
Till slut pluggade jag in en trist talbok i öronen. Det är effektivt. Det finns nästan inget mer sövande än att försöka lyssna på någon som läser lite monotont.
Eller det här kanske skulle vara bra?
Seg som riktig kola
Så känner jag mig. Jag sitter ensam i ett bås på ett av borta-kontoren efter en lång dag av resande och pratande. Ibland känns det som att jag skulle vilja börja misströsta. Jag brukar inte tillåta mig det annars, utan vara obrottsligt positiv när det gäller att åstadkomma förbättringar på jobbet. Konstigt att jag inte alls kan var sådan när det gäller min privata tillvaro? Hur som helst känns det ibland som att det blir för mycket, för stort, för många viljor.... För omöjligt, helt enkelt. Jag känner mig för liten, och önskar att någon kunde ta mig i handen och säga: "Såja, kom nu så löser vi det här tillsammans".
Det hade känts så bra. Men nu förväntar alla att jag ska vara stark, kunnig och göra så att alla blir nöjda.
Så är det att vara chef.
Det hade känts så bra. Men nu förväntar alla att jag ska vara stark, kunnig och göra så att alla blir nöjda.
Så är det att vara chef.
Packa-dags
I morgon bitti bär det av igen. Den här gången bär det av norrut. Jag ska ta med tjocka jackan och långkallingar för säkerhets skull. Jag känner mig lite dåligt förberedd, men det beror faktiskt inte bara på att jag har slarvat,, utan också på att jag inte har fått något program, så jag vet inte vem/vilka jag ska träffa när. Men jag får väl improvisera. Det kan bli nog så bra. På onsdag vet jag i alla fall vad jag ska göra, och att det blir lite fest på kvällen.
Förra veckan var det fest med alla som jobbar på kontoret i Staden, och den nya chefen var med. Dvs den som är istället för den som var min företrädares före detta chefs chef. Fattar du?
Nu kan dominoeffekten börja rulla igen. Det ska verkligen bli intressant att se vad som händer med min avdelning, och mitt jobb. Det kan verkligen bli precis hur som helst. Förmodligen händer det ingenting förrän efter nyår i alla fall.
Jag kanske ska tänka ut en alternativ reträttväg, om det visar sig att allt blir fel? Mitt förra jobb har precis blivit ledigt... Den som tog över efter mig tyckte att det var för stressigt. Och då var det ändå inte hela jobbet som jag hade haft. Det kanske inte var så konstigt att jag tyckte att jag hade mycket att göra. Den Andre sa alltid att jag skulle sänka ambitionsnivån när jag klagade över det. Det kan man göra ett tag, men det blir inte kul i längden. Jag skulle aldrig i livet kunna gå tillbaka till min gamla tjänst. Det skulle kännas som att gå in i en dammig gravkammare och låta dörren bommas igen utifrån. Nej, huvva! Och då trivdes jag ändå med det jobbet. Jag har så otroligt svårt för att vända tillbaka till något jag lämnat.
Då går jag hellre vidare till något helt nytt, någon helt annan stans. Någon som har någon idé?
Förra veckan var det fest med alla som jobbar på kontoret i Staden, och den nya chefen var med. Dvs den som är istället för den som var min företrädares före detta chefs chef. Fattar du?
Nu kan dominoeffekten börja rulla igen. Det ska verkligen bli intressant att se vad som händer med min avdelning, och mitt jobb. Det kan verkligen bli precis hur som helst. Förmodligen händer det ingenting förrän efter nyår i alla fall.
Jag kanske ska tänka ut en alternativ reträttväg, om det visar sig att allt blir fel? Mitt förra jobb har precis blivit ledigt... Den som tog över efter mig tyckte att det var för stressigt. Och då var det ändå inte hela jobbet som jag hade haft. Det kanske inte var så konstigt att jag tyckte att jag hade mycket att göra. Den Andre sa alltid att jag skulle sänka ambitionsnivån när jag klagade över det. Det kan man göra ett tag, men det blir inte kul i längden. Jag skulle aldrig i livet kunna gå tillbaka till min gamla tjänst. Det skulle kännas som att gå in i en dammig gravkammare och låta dörren bommas igen utifrån. Nej, huvva! Och då trivdes jag ändå med det jobbet. Jag har så otroligt svårt för att vända tillbaka till något jag lämnat.
Då går jag hellre vidare till något helt nytt, någon helt annan stans. Någon som har någon idé?
Hur kan vi?
Maken säger att våra bekanta undrar hur vi kan leva som vi gör, med mig flängande runt på veckorna, och med lägenhet på annan ort. Tja, det kan man undra. Men för oss kanske det är just vad som behövs. Vi har inte haft det så bra tillsammans på länge, som vi har det just nu. Igår sa jag till och med till Maken att jag älskar honom på riktigt, och kände att jag menade det. Det har nog aldrig hänt förut. Reultatet måste få tala för sig själv.
Sedan får vi se hur länge det här är det bästa. Saker kan ändra sig längre fram, och då får man tänka om.
Sedan får vi se hur länge det här är det bästa. Saker kan ändra sig längre fram, och då får man tänka om.
Börjar dra ihop sig
Någonting säger mig att det kommer att hända saker på jobbet snart. Jag har kämpat länge nog med att tappert försöka upprätthålla två tjänster, men det känns som om det är dags att jag får en kompis på avdelningen nu, utöver den en och en halv som jag redan har vill säga.
Och de ca 60 pers som är utspridda överallt i hela organisationen, som jag far omkring och försöker upprätthålla kontakt med.
Det känns lite spännande, faktiskt. Jag gillar när det rör på sig.
Och de ca 60 pers som är utspridda överallt i hela organisationen, som jag far omkring och försöker upprätthålla kontakt med.
Det känns lite spännande, faktiskt. Jag gillar när det rör på sig.
Grannen äntligen hemma
Nu har jag äntligen lyckats få upp mina gardinder i köket, för idag var Grannen hemma så att jag kunde låna hans stege. Jag skulle ha hängt upp taklamporna också om det inte varit så att det var fel kontakt. Trist att behöva upptäcka det nu, när jag stod där och vinglade på stegen med lampan dinglande i ena handen. Taket är så förfärligt högt upp så det gick inte att urskilja att de inte var samma sort. Och jag som haft all tid i världen att byta dem om jag bara hade vetat. Jag trodde i min enfald att sådant var standardiserat. Nu måste jag hemsöka Grannen och kånka stege en gång till. Men gardinen blev bra i alla fall.
Nu ska jag kolla vart det var jag skulle vara i morgon bitti. Alltid bra att veta i förväg.
Nu ska jag kolla vart det var jag skulle vara i morgon bitti. Alltid bra att veta i förväg.
Vill gärna
Jag har mycket inom mig som jag vill, men tyvärr känns det som om tiden inte räcker till, eller så räcker jag inte till. Förmodligen är det det senaste, för alla har ju lika mycket tid. Eller så kanske jag vill för mycket i förhållande till tiden.
Verkligen dött
Jag hade tänkt åka ut på stan och kolla kommersen idag, men vädret inbjuder endast till att stanna på andra sidan av fönsterrutan. Det är verkligen för trist. Men ganska skönt samtidigt. Det kan vara ganska tröttsamt att gå i affärer.
Nu ska jag vara hemma oh tvätta, skriva och läsa. Elda lite, förstås. Jag kan rentav packa i god tid, så jag slipper fara runt som ett torrt skinn i morgon bitti och nästan missa flyget, som jag alltid gör.
Jag har den mest i särklass morgontrötta hund man kan tänka sig. Efter att vi hade gått upp och ätit frukost, gick jag in till henne i sovrummet och försökte få kontakt. Hon sover på en kudde nedanför min säng, med min fleecetröja som täcke, för vi har rätt kallt i sovrummet. Hon gäspade två gånger, varpå hon gosade ner sig i kudden igen och somnade om med en tass över nosen, som indikerade "stör ej".
Mitt andra väckningsförsök, när klockan närmade sig tio, resulterade i att hon sträckte på sig och stapplade iväg till fårskinnsfällen i vardagsrummet där hon genast somnade om igen. Om jag låter henne vara nu, kommer hon säkert att sova tills hon absolut måste kissa, och det kan bli framåt ett-tiden.
Om hunden känner det så, en sådan här dag, kanske det inte är så konstigt om jag också tycker att det är lite dött.
Nu ska jag vara hemma oh tvätta, skriva och läsa. Elda lite, förstås. Jag kan rentav packa i god tid, så jag slipper fara runt som ett torrt skinn i morgon bitti och nästan missa flyget, som jag alltid gör.
Jag har den mest i särklass morgontrötta hund man kan tänka sig. Efter att vi hade gått upp och ätit frukost, gick jag in till henne i sovrummet och försökte få kontakt. Hon sover på en kudde nedanför min säng, med min fleecetröja som täcke, för vi har rätt kallt i sovrummet. Hon gäspade två gånger, varpå hon gosade ner sig i kudden igen och somnade om med en tass över nosen, som indikerade "stör ej".
Mitt andra väckningsförsök, när klockan närmade sig tio, resulterade i att hon sträckte på sig och stapplade iväg till fårskinnsfällen i vardagsrummet där hon genast somnade om igen. Om jag låter henne vara nu, kommer hon säkert att sova tills hon absolut måste kissa, och det kan bli framåt ett-tiden.
Om hunden känner det så, en sådan här dag, kanske det inte är så konstigt om jag också tycker att det är lite dött.
Hemmadag, hemmakväll
Mörkret har lägrat sig och jag har tänt den obligatoriska mysbrasan, som jag skulle ha svårt att vänja mig av med, tror jag. Jag har inte varit ute mer än på hundpromenad idag, och när Maken kom hem bestämde vi att avblåsa kvällens aktivitet. Han kände sig låg, sa han.
Nu har han sovit i nästan två timmar, så det lär bli en sen filmafton, kan jag misstänka. Ibland är det verkligen sönt att bara få vara hemma, att inte behöva kasta sig iväg, passa någon tid eller att träffa en massa människor. Att bara få vara känns precis rätt idag.
Jag antar att om det alltid var så skulle det inte kännas rätt.
Just nu längtar jag efter snö. Jag tycker om ljuset och tystnaden som följer med ett tjockt lager mjuk snö som bäddar in allt det smutsiga och gråa.
Blåst
Blåst kan ha olika innebörd. Idag är det ett substantiv. Jag var ute med hunden och det var nästan så att man tappade andan i blåsten. Det gjorde inte hunden förstås. Hon jagade kaniner som vanligt. Ibland stannade hon upp, satt nosen mot vinden och jag kunde liksom se hur hon läste av det som kom farande, små doftfragment som bara en hund kan urskilja.
Vi mötte en av våra grannar, som har en lurvig liten hund. Den går alltid i koppel, och vill alltid prata med vår hund. Vår hund går alltid lös, och tycker att den lurviga hunden är totalt ointressant. Hon går bara förbi utan att ens titta på den, och jag skäms lite och tycker lite synd om den lurviga, tråkiga hunden. Men jag förstår henne. Den verkar så blåst, i adjektivform, alltså.
Igår morse, när jag skulle åka in till kontoret, var det fullt kaos i hotellets lobby. En gäst satt fast i hissen och hade panik, och folk höll på och försökte febrilt lösa situationen. Mitt i allt det här stod jag och väntade på en taxi som inte kom. Jag gick fram till disken till slut och kollade om de verkligen hade beställt. Det hade de inte. Alla taxibeställningar hade liksom ramlat bort på grund av hissincidenten.
Jag gick ut tillsammans med personen som borde ha beställt taxin och körde den sedvanliga viftningsmanövern på gatan, tills en taxi kände sig manad att stanna. Den kördes av den buttraste chaufför jag sett. Han vägrade prata något annat än franska och var verkligen skitsur. Men han var snabb. Utan gps tog han mig på nolltid dit jag skulle, så att jag faktiskt kom i tid, vilket jag hade gett upp hoppet om för länge sedan. När vi kom fram och jag skulle betala, visade det sig att han inte tog kort. OK, vänta här medan jag hämtar pengar, sa jag, samtidigt som jag trodde han skulle krackelera av surmulenhet. Det kostade 14 Euro istället för vanliga 11, bara för att han tyckte att jag krånglade, säkert. Jag brydde mig inte om att tjafsa om det. Det har funnits tillfällen då någon har blåst, i verbform alltså, mig värre än så.
Vi mötte en av våra grannar, som har en lurvig liten hund. Den går alltid i koppel, och vill alltid prata med vår hund. Vår hund går alltid lös, och tycker att den lurviga hunden är totalt ointressant. Hon går bara förbi utan att ens titta på den, och jag skäms lite och tycker lite synd om den lurviga, tråkiga hunden. Men jag förstår henne. Den verkar så blåst, i adjektivform, alltså.
Igår morse, när jag skulle åka in till kontoret, var det fullt kaos i hotellets lobby. En gäst satt fast i hissen och hade panik, och folk höll på och försökte febrilt lösa situationen. Mitt i allt det här stod jag och väntade på en taxi som inte kom. Jag gick fram till disken till slut och kollade om de verkligen hade beställt. Det hade de inte. Alla taxibeställningar hade liksom ramlat bort på grund av hissincidenten.
Jag gick ut tillsammans med personen som borde ha beställt taxin och körde den sedvanliga viftningsmanövern på gatan, tills en taxi kände sig manad att stanna. Den kördes av den buttraste chaufför jag sett. Han vägrade prata något annat än franska och var verkligen skitsur. Men han var snabb. Utan gps tog han mig på nolltid dit jag skulle, så att jag faktiskt kom i tid, vilket jag hade gett upp hoppet om för länge sedan. När vi kom fram och jag skulle betala, visade det sig att han inte tog kort. OK, vänta här medan jag hämtar pengar, sa jag, samtidigt som jag trodde han skulle krackelera av surmulenhet. Det kostade 14 Euro istället för vanliga 11, bara för att han tyckte att jag krånglade, säkert. Jag brydde mig inte om att tjafsa om det. Det har funnits tillfällen då någon har blåst, i verbform alltså, mig värre än så.
Samtalens mystiska återkomst
Efter att vi avslutat gårdagens session, åkte vi var och en till respektive hotell. Vi träffades senare på en restaurant och hade rättså trevligt. Senare var jag tillbaka i ensamheten på rummet, och skulle gå och lägga mig. Då ringde telefonen. Det var Den Tysta som ringde. Det var länge sedan jag fick ett sådant samtal, men jag visste att det var samma person.
Det är märkligt. Jag har fått en del meddelanden från en avlagd snubbe som jag inte hört ifrån på länge, så jag tänkte att det kanske var han. Jag ringde honom, fast det var sent, bara för att kolla, men han låg och sov, och jag kunde höra att det var sant. Så nu har jag i alla fall uteslutit honom.
Undersökningarna fortgår om samtalen återkommer.
Trött, trött
Jag har varit så trött hela dagen. Det började med att jag sov hela flygresan, fast jag borde ha läst en massa. Sedan har jag suttit i möte större delen av dagen, och det gör inte att man blir piggare, precis.
Nu är det lite paus, men sedan fortsätter det fram til ca. niotiden i kväll.
Jag räknar timmarna tills jag får gå och lägga mig.I morgon bitti ska jag gå upp kl fem för att åka till Stora Staden i Europa. Där ska jag stanna tills på fredag.
Och sedan ska jag sova.
Nu är det lite paus, men sedan fortsätter det fram til ca. niotiden i kväll.
Jag räknar timmarna tills jag får gå och lägga mig.I morgon bitti ska jag gå upp kl fem för att åka till Stora Staden i Europa. Där ska jag stanna tills på fredag.
Och sedan ska jag sova.
Telefonen ringde
En måndagkväll. Jag brukar inte var hemma då, utan i Staden, men jag var hemma. Det gick en ilning genom bröstkorgen. Kanske det var Den Andre som plötsligt kom på att han skulle höra av sig?
Jag slet upp telefonen ur kavajfickan och konstaterade att det var ett nummer från Staden, som jag inte alls kände igen. Precis när jag skulle svara bröts det. Maken frågade vem det var. Jag vet inte, sa jag. Någon som ringde fel förmodligen, sa mitt huvud.
Men innerst inne kände min kropp att det borde ha varit Den Andre. Fast jag vet att det inte alls borde ha varit han. Och att det var bra att det inte var han, tycker mitt huvud.
Visst är det knäppt?
Jag slet upp telefonen ur kavajfickan och konstaterade att det var ett nummer från Staden, som jag inte alls kände igen. Precis när jag skulle svara bröts det. Maken frågade vem det var. Jag vet inte, sa jag. Någon som ringde fel förmodligen, sa mitt huvud.
Men innerst inne kände min kropp att det borde ha varit Den Andre. Fast jag vet att det inte alls borde ha varit han. Och att det var bra att det inte var han, tycker mitt huvud.
Visst är det knäppt?
En viss tomhet
Jag sitter på hemmakontoret idag. Mest för att jag måste visa mig ibland, och för att det känns bra att hålla lite kontakt med de forma kollegorna. Jag åt lunch med han som efterträdde Den Andre som chef på bygget. Han och jag kommer bra överens och förstår varandra. Jag litar på honom. Han vet om det som hänt mellan mig och Den Andre, för att jag har berättat det, men det vet inte Den Andre. Det skulle han inte gilla.
Han tycker att Den Andre varit falsk och ojuste, men han tycker att jag har varit dum också, så på så sätt är han rätt neutral.
Det är skönt att komma hit, och känna sig hemma. Det är ganska ensamt i mitt jobb annars, trots att jag träffar så många. Men det blir liksom på ett ytligare plan, flyktigare. Vi jobbar inte ihop kring något påtagligt och gemensamt, som man gör i en operativ verksamhet. Dessutom är det svårt att inte komma ut och bli sedd mest som "chef" när man kommer ut och redan har ett personligt förhållande till dem som man träffar. Allting man säger och gör färgas av en undermedveten chefsfolie, som alla plastar in en i. Jag tycker det är bättre om alla bara kan vara vanliga och jobba ihop som ett team, precis som de är, och ha fokus på att uppnå rätt resultat, oavsett titel. Men det tycker jag säkert för att det är jag som åker runt och har åsikter hur folk ska göra. Om jag hade varit den som jag kom till med mina åsikter, hade jag haft en massa andra åsikter tillbaka, sparkat bakut och inte velat göra som jag blev tillsagd osv. Tur att få är som jag...
Men det känns ändå lite tomt här, för Den Andre har definitivt flyttat härifrån. Hans flyttlass lämnar huset och far till Staden inom några dagar. Han kommer aldrig mer att komma in och sätta sig här på mitt rum och prata som har brukade göra. Jag vet att det är bra, men det känns lite konstigt också. Han är orsaken till att jag kom hit, delvis. Jag är orsaken till att vi båda försvinner härifrån, delvis. Vi har ändå jobbat ihop och haft annat ihop i fem år. Det sätter sina spår. Jag saknar honom.
Nya krafttag
Nu har jag verkligen slappat till mig alldeles förfärligt igen. Jag har inte joggat som jag ska, jag äter med god aptit som en häst, och jag har knappt inte ens varit ute och promenerat med hunden (men det beror inte på mig, utan på hunden, som inte gillar att vara ute när det regnar).
Det syns på mitt viktschema som jag plikttroget fyller i minst en gång i veckan. Kurvan ser INTE kul ut, kan jag meddela. Í morse vägde jag 62,7 kg, vilket är 5,7 kg mer än jag borde.
Jag har meddelat Maken att nu blir det krafttag mot detta osunda. Vi måste sluta äta en massa smask och dricka öl på kvällarna. Jag är galen i nötter, choklad, glass med chokladsås, glass med hjortronlikör, glass med russin förvällda i sockerlag och dränkta i rom osv. Och till det tar jag med glädje en calvados eller liknande hälsodryck från naturens eget skafferi...
Jag har noga analyserat mina vanor och kommit fram till att följande har ändrat sig det senaste året:
Jag har flyttat ut på landet och rör på mig mycket mindre. Förut hade jag en lång promenadrunda som jag gick dagligen. Här finns bara en liten runda nere vid havet, annars kommer man ut på vägen där bilarna kör, och det är inte kul. Jag har gjort mig av med den största stressfaktorn i mitt liv, Den Andre, vilket gör att jag har mycket bättre aptit. Jag ägnar inte en massa tid åt älskog (som ger viss motion), vilket gör att jag få mer tid att äta.´Kanske tröstäter jag lite också? Förut åt jag sallad varje dag i personalmatsalen. Nu går jag ut på olika lunchrestauranger med mer eller mindre fet och onyttig mat. Förut tränade jag på gymet minst en gång i veckan. Det gör jag inte nu.
Det syns på mitt viktschema som jag plikttroget fyller i minst en gång i veckan. Kurvan ser INTE kul ut, kan jag meddela. Í morse vägde jag 62,7 kg, vilket är 5,7 kg mer än jag borde.
Jag har meddelat Maken att nu blir det krafttag mot detta osunda. Vi måste sluta äta en massa smask och dricka öl på kvällarna. Jag är galen i nötter, choklad, glass med chokladsås, glass med hjortronlikör, glass med russin förvällda i sockerlag och dränkta i rom osv. Och till det tar jag med glädje en calvados eller liknande hälsodryck från naturens eget skafferi...
Jag har noga analyserat mina vanor och kommit fram till att följande har ändrat sig det senaste året:
Inte konstigt att jag är helt degig och förslappad.
Men nu ska det bli nya tag. Jag ska fortsätta med joggandet, träna en gång i veckan, äta nyttigare och tvinga ut hunden även om det regnar. Så får vi se vad som händer.
En dag närmare
Jag har haft huvudet fullt av jobbiga tankar den senaste tiden. Så jobbiga och komplicerade att jag inte ens orkat skriva ner dem. Det händer mig med jämna mellanrum, att jag kommer in i sådana tankestim, så numera försöker jag att inte överanalysera, utan mer bara vänta tills det går över.
Förr i tiden kunde jag inte prata med Maken om min tankar, för han blev så bestört, och det slutade alltid med gräl. Numera går det bra, för han vet också att det går över. Det är skönt att kunna säga till honom hur det känns, för det gör att jag känner mig mindre ensam.
I morse innan han hade vaknat, låg jag och tittade en stund på honom när han sov. Jag kände att jag tror att jag älskar honom. Jag kunde se på hans sovande ansikte och känna tillgivenhet och ömhet. Så har det inte varit förut.
Det måste väl ändå vara ett framsteg?
Skuggor från förr
Jag hade ett minst sagt tillfälligt förhållande med en kille under min svarta period. Jag insåg direkt det fullständigt knäppa i att alls ha någon kontakt med honom med tanke på mina omständigheter. Ändå var det något frigörande med det. Hade jag inte haft några moraliska skrupler alls, hade det säkert varit helt perfpekt. En trevlig kk att roa sig med när andan faller på, tio år yngre än jag och med alla fysiska företräden man kan begära.
Men det funkar liksom inte. Jag funkar inte så.
Alltså sa jag till honom att inte kontakta mig mer. Det har han gjort ändå ibland. Via mail. Korta meddelanden och ibland en fråga om vi inte kan träffas. Ändå. Jag har inte svarat. Nu har han hört av sig igen och vill gärna träffas. Jag kan inte låta bli att undra varför. Efter så här lång tid. Det känns nästan lite smickrande.
Men det är naturligtvis helt uteslutet. Jag är mitt nya jag nu. Varför ska jag rota i det gamla?
Men det funkar liksom inte. Jag funkar inte så.
Alltså sa jag till honom att inte kontakta mig mer. Det har han gjort ändå ibland. Via mail. Korta meddelanden och ibland en fråga om vi inte kan träffas. Ändå. Jag har inte svarat. Nu har han hört av sig igen och vill gärna träffas. Jag kan inte låta bli att undra varför. Efter så här lång tid. Det känns nästan lite smickrande.
Men det är naturligtvis helt uteslutet. Jag är mitt nya jag nu. Varför ska jag rota i det gamla?
