Mitt hjärta - min själ
Idag har jag funderat mycket över hur jag ska stå ut med tillvaron. Hur eller var jag ska kunna finna glädje.
Jag går på med vardagen, det nya jobbet och allt som måste göras, och försöker se ut som om allt är normalt. Men inuti mig är allt ett öppet sår. Det blöder och gör ont.
Jag får rådet från flera håll att lämna min man. Min syster säger: Han är ju så taskig mot dig. Varvid jag genast börjar försvara honom. Varför gör jag det?
Varför tycker hon att han är taskig? Jag fattar inte riktigt det, men hon säger att det är för att jag har vant mig.
Han kan tänka sig att köpa hus nu. Efter alla år. Jag frågade vad det är som gjort att han ändrat sig. Han gav något skäl, men egentligen tror jag att han kan tänka sig det för att jag ska få fullt upp och inte ska tänka på att fly. Han vill ha kvar mig till varje pris. Varför?
Varför längtar jag hela tiden efter Den Andre? Han, som inte vill satsa på mig och som inte går att lita på.
Jag vill ha ett helt hjärta och en läkt själ. Låt mig läka, anima mea, låt mig läka.
Jag går på med vardagen, det nya jobbet och allt som måste göras, och försöker se ut som om allt är normalt. Men inuti mig är allt ett öppet sår. Det blöder och gör ont.
Jag får rådet från flera håll att lämna min man. Min syster säger: Han är ju så taskig mot dig. Varvid jag genast börjar försvara honom. Varför gör jag det?
Varför tycker hon att han är taskig? Jag fattar inte riktigt det, men hon säger att det är för att jag har vant mig.
Han kan tänka sig att köpa hus nu. Efter alla år. Jag frågade vad det är som gjort att han ändrat sig. Han gav något skäl, men egentligen tror jag att han kan tänka sig det för att jag ska få fullt upp och inte ska tänka på att fly. Han vill ha kvar mig till varje pris. Varför?
Varför längtar jag hela tiden efter Den Andre? Han, som inte vill satsa på mig och som inte går att lita på.
Jag vill ha ett helt hjärta och en läkt själ. Låt mig läka, anima mea, låt mig läka.
Tystnad och tomhet
Igår hörde jag ingenting från Den Andre. Fast jag bestämt mig för att jag inte ska svara om han skickar sms, hoppas jag ändå på något sätt att det är han som har hört av sig varje gång jag får ett sms, och blir besviken för att det är någon annan.
Det känns tungt, men jag hoppas att det lättar med tiden.
Jag försöker finna mig i min nya roll som trogen, ärlig och utan hemligheter.
Det känns väldigt lugnt och okomplicerat, men jag får samtidigt finna mig i att det inte finns någon spänning alls i tillvaron. Inget direkt att se fram emot. Framtiden känns just nu som en jämn, grå, trögflytande flod utan virvlar, som jag bara flyter med på.
Det känns tungt, men jag hoppas att det lättar med tiden.
Jag försöker finna mig i min nya roll som trogen, ärlig och utan hemligheter.
Det känns väldigt lugnt och okomplicerat, men jag får samtidigt finna mig i att det inte finns någon spänning alls i tillvaron. Inget direkt att se fram emot. Framtiden känns just nu som en jämn, grå, trögflytande flod utan virvlar, som jag bara flyter med på.
Börjar tillämpa villkoren
Jag träffade Den Andre i söndagskväll, när jag kommit fram. Vi gick och åt en bit. Vi pratade allvar en del och jag grät. Vi pratade om livet efter "villkoren". Jag har sagt till honom att han kommer att ångra sig resten av sitt liv att han väljer bort mig nu, men han vill inte. Det gör mig så oerhört ledsen att han inte vill ha mig på riktigt, att det känns som om han bara har utnyttjat mina känslor för honom.
Jag drack lite för mycket öl, och blev våldsamt trött.
Han tog med mig den lilla biten till sitt hotell, och vi la oss. Jag somnade som en stock och vaknade vid ett-tiden. Jag kände att jag var tvungen att gå hem med tanke på hunden som var lämnad hos helt främmande människor.
Han följde mig hem. Vi smög in på mitt rum och han sov hos mig. Det var som ett sista avsked på något sätt. Vid sex-tiden smet han ut, och min värdinna märkte aldrig något.
Nu har jag tagit bort honom från min telefon. Jag har inte svarat på hans sms. Nu är det definitivt slut.
Jag drack lite för mycket öl, och blev våldsamt trött.
Han tog med mig den lilla biten till sitt hotell, och vi la oss. Jag somnade som en stock och vaknade vid ett-tiden. Jag kände att jag var tvungen att gå hem med tanke på hunden som var lämnad hos helt främmande människor.
Han följde mig hem. Vi smög in på mitt rum och han sov hos mig. Det var som ett sista avsked på något sätt. Vid sex-tiden smet han ut, och min värdinna märkte aldrig något.
Nu har jag tagit bort honom från min telefon. Jag har inte svarat på hans sms. Nu är det definitivt slut.
Hos mamma
Jag åkte de tre timmarna med bil hem till min mamma och hennes tredje man.
Den första, min pappa, lämnade oss när jag var sex år, till min stora sorg, även om mamma påstod att det var det bästa som kunde hända oss. Den andra, min styvpappa som jag växte upp med, dog för flera år sedan vid drygt 80 års ålder. Mamma, som var 17 år yngre, gifte om sig med sin tredje och nuvarande man. De hade känt varandra i säkert 25 år och varit bästa vänner, så det steget var nog inte så svårt att ta.
De verkar ha det bra tillsammans. Mamma är alltid så nöjd.
Hon kan inte förstå varför jag ska krångla till det för mig. Å andra sidan har både hon och hennes tredje en stor förståelse för att min man inte är helt okomplicerad att leva tillsammans med. Den förståelsen verkar alla ha. Å andra sidan förstår de säkert att han inte har det så lätt han heller. Men det kanske de inte säger till mig.
Vi hade i alla fall en trevlig kväll. Jag har sovit gott i natt och fått en god frukost.
Idag ska jag åka vidare hem till mina sväföräldrar som bor en halvtimmes bilresa härifrån.
Det är som en liten avskedsturné. Vi vet inte hur länge det dröjer innan vi ses igen. Det kan bli från ett halvår till flera år, eller kanske aldrig. Det vilar på mig hur jag lyckas ordna upp mitt liv.
Sonen och sonhustrun tog jag avsked av igår morse. Det är svårt. Att inte ha kontakt med dem är det allra svåraste.
Den första, min pappa, lämnade oss när jag var sex år, till min stora sorg, även om mamma påstod att det var det bästa som kunde hända oss. Den andra, min styvpappa som jag växte upp med, dog för flera år sedan vid drygt 80 års ålder. Mamma, som var 17 år yngre, gifte om sig med sin tredje och nuvarande man. De hade känt varandra i säkert 25 år och varit bästa vänner, så det steget var nog inte så svårt att ta.
De verkar ha det bra tillsammans. Mamma är alltid så nöjd.
Hon kan inte förstå varför jag ska krångla till det för mig. Å andra sidan har både hon och hennes tredje en stor förståelse för att min man inte är helt okomplicerad att leva tillsammans med. Den förståelsen verkar alla ha. Å andra sidan förstår de säkert att han inte har det så lätt han heller. Men det kanske de inte säger till mig.
Vi hade i alla fall en trevlig kväll. Jag har sovit gott i natt och fått en god frukost.
Idag ska jag åka vidare hem till mina sväföräldrar som bor en halvtimmes bilresa härifrån.
Det är som en liten avskedsturné. Vi vet inte hur länge det dröjer innan vi ses igen. Det kan bli från ett halvår till flera år, eller kanske aldrig. Det vilar på mig hur jag lyckas ordna upp mitt liv.
Sonen och sonhustrun tog jag avsked av igår morse. Det är svårt. Att inte ha kontakt med dem är det allra svåraste.
Vad är ett bra liv förresten?
Ett bra liv med Maken är tryggt, stabilt och utan överraskningar. Man vet vad man har. Han är alltid hemma, har samma rutiner.
Ett liv med Den Andre skulle vara att slitas mellan hopp och förtvivlan, aldrig veta vem han ligger med när han är borta, aldrig kunna lita på när han säger att han inte legat med någon, fast det förmodligen är sant.
Vi skulle ha trevligt när vi träffas och vi skulle hitta på en massa saker ihop, men vi skulle leva mycket på olika håll.
Det senare valet skulle göra hela min och Makens släkt förkrossade.
Jag önskar...
Jag önskar att jag kunde älska min man. Då skulle det vara så enkelt.
Jag vill leva ett bra liv med någon jag verkligen älskar. Men så här är det: Den jag lever ett bra liv med, älskar jag inte, och den jag älskar kan jag inte leva ett bra liv med.
Jag vill leva ett bra liv med någon jag verkligen älskar. Men så här är det: Den jag lever ett bra liv med, älskar jag inte, och den jag älskar kan jag inte leva ett bra liv med.
Måste välja - och välja bort
Jag hatar ultimatum. Men nu har jag ställts inför det hittills största. Jag kan välja bort Den Andre och behålla min man, eller jag kan välja bort min man och kanske, åtminstone delvis och tillfälligt behålla Den Andre. Han har inte lovat något, och lär inte göra det i första taget heller.
Det mest förnuftiga vore naturligtvis att bara skippa Den Andre och satsa stenhårt på att bli lycklig med Maken.
Min son pratade med mig härom kvällen när jag körde hem från flygplatsen. Han säger att även om Maken, dvs hans pappa, har sina sidor, är han i en kärleksfull och bra människa. Jag kan inte annat än hålla med.
Men livet med honom saknar helt klart en dimension. Det är tråkigt. Han kan aldrig ge mig det jag egentligen önskar mig, hur mycket han än vill.
Frågan är alltså: Kan jag tänka mig att avstå från det som saknas i vårt förhållande till förmån för trygghet och stabilitet?
Sedan jag började fundera på villkoren, har jag känt att jag börjat skrumpna lite invärtes.
Hur mycket hinner jag skrumpna innan jag är 65?
Å andra sidan: Vad utsätter jag mig för om jag bestämmer mig för att inte acceptera villkoren? Vad får jag istället?
Jag skickade villkoren till Den Andre, så att han ska veta vad som gäller. Vi får se vad han säger. Vi ska träffas i lönndom på söndag kväll. Det blir med all säkerhet den sista gången vi träffas
Det mest förnuftiga vore naturligtvis att bara skippa Den Andre och satsa stenhårt på att bli lycklig med Maken.
Min son pratade med mig härom kvällen när jag körde hem från flygplatsen. Han säger att även om Maken, dvs hans pappa, har sina sidor, är han i en kärleksfull och bra människa. Jag kan inte annat än hålla med.
Men livet med honom saknar helt klart en dimension. Det är tråkigt. Han kan aldrig ge mig det jag egentligen önskar mig, hur mycket han än vill.
Frågan är alltså: Kan jag tänka mig att avstå från det som saknas i vårt förhållande till förmån för trygghet och stabilitet?
Sedan jag började fundera på villkoren, har jag känt att jag börjat skrumpna lite invärtes.
Hur mycket hinner jag skrumpna innan jag är 65?
Å andra sidan: Vad utsätter jag mig för om jag bestämmer mig för att inte acceptera villkoren? Vad får jag istället?
Jag skickade villkoren till Den Andre, så att han ska veta vad som gäller. Vi får se vad han säger. Vi ska träffas i lönndom på söndag kväll. Det blir med all säkerhet den sista gången vi träffas
Villkor
Min man har gett mig villkor som han vill att jag ska följa..
- Du får BARA, om det nu överhuvudtaget är nödvändigt, prata jobb med honom, INGET personligt.
- Du ska inte tala om din veckoplanering för honom.
- Du får ALDRIG äta en måltid, eller ens fika tillsammans med honom
- Lämna inte ut din adress i Stockholm till honom.
- Åk inte bil eller Taxi ensam med honom.
- Släpp ALDRIG in honom på ditt rum eller gå in på hans.
- Besök inte under några som helst omständigheter hans hem eller ens hans hotell.
- Om ni råkar hamna på samma logi, informera mig omedelbart, försök byta logi.
- Svara inte på hans SMS, det kan jag göra.
- Ta inte bort SMS från ”älskare”, visa mig dem istället.
Det innebär att jag måste bryta totalt med Den Andre. Det är säkert det bästa, och ett helt rimligt krav. Det känns bara som om något inom mig slocknar. Jag vet att det är bäst för alla, säkert för mig också, men livet kommer att bli tråkigt, färglöst och enahanda.
Kommer jag att klara det?
Ärlig så att det gör ont
Vi pratar öppet om allt numera. Jag säger även det som jag tidigare hållit inne med för att inte såra. Men jag märker att ibland måste man säga saker som sårar för att bilden ska bli komplett.
Jag har talat om för maken att jag vill bo för mig själv ett tag. Den idén gillade han inte alls, men han kanske kan vänja sig vid tanken.
Jag känner att det är viktigt att stanna upp och reflektera. Om jag kan vara lite mer för mig själv, tror jag att jag kommer att ha lättare att känna vad jag egentligen vill med mitt liv. Nu känns det som om jag bara puttas framåt av krav från omgivningen. Och så har det nog egentligen alltid varit, mer eller mindre.
Dags att jag lär mig stå för vem jag är och vad jag vill. Jag är faktiskt vuxen, eller borde vara...
Olycklig lycka
Jag har börjat föra fram tanken att vi kanske ändå ska separera. Den kvävande känslan jag har är inte bra för ett fortsatt förhållande. Han sa till och med att jag kunde flytta hem till Den Andre och se om jag kan bli lycklig med honom.
Så enkelt är det nu inte, men jag tror att det är rätt väg att gå, att göra ett litet uppehåll i vårt äktenskap. Det är brutet och trasigt, och även om Maken är helt fenomenal på att få allt att fungera som vanligt, kommer det att krackelera ändå så småningom om vi inte har lagat det från grunden.
Jag behöver vara för mig själv för att komma fram till vad jag tänker. Det känns som om maken tänker åt mig just nu, och det är inte bra. Jag uppskattar att han är stöttande och förlåtande, och jag tycker verkligen om honom. Men jag måste också få tid att komma över Den Andre, eller kanske komma fram till att jag inte kan komma över honom. Det skulle vara förödande att lova att vi ska fortsätta och sedan misslyckas att leva upp till äktenskapet ytterligare en gång för att jag inte kommit över Den Andre. Det skulle inte vara rätt mot någon av oss.
Jag träffade Den Andre på kontoret idag, och vi pratade lite. Efter det samtalet kände jag hur livsanden återvände till mig. Jag älskar honom på ett sätt som jag inte älskat någon annan. Jag känner att jag behöver honom och kan inte tänka mig att leva utan honom.
Jag skrev till honom att det kändes bättre efter vårt samtal. Han skrev tillbaka: "Det var bra att höra. Du kan säkert klara dig utan mig, men jag vill inte vara utan ditt trevliga och goa sällskap (dina dippar kan jag vara utan - börjat kunna hantera det ;-)) Är på väg. Vi ses."
Så enkelt är det nu inte, men jag tror att det är rätt väg att gå, att göra ett litet uppehåll i vårt äktenskap. Det är brutet och trasigt, och även om Maken är helt fenomenal på att få allt att fungera som vanligt, kommer det att krackelera ändå så småningom om vi inte har lagat det från grunden.
Jag behöver vara för mig själv för att komma fram till vad jag tänker. Det känns som om maken tänker åt mig just nu, och det är inte bra. Jag uppskattar att han är stöttande och förlåtande, och jag tycker verkligen om honom. Men jag måste också få tid att komma över Den Andre, eller kanske komma fram till att jag inte kan komma över honom. Det skulle vara förödande att lova att vi ska fortsätta och sedan misslyckas att leva upp till äktenskapet ytterligare en gång för att jag inte kommit över Den Andre. Det skulle inte vara rätt mot någon av oss.
Jag träffade Den Andre på kontoret idag, och vi pratade lite. Efter det samtalet kände jag hur livsanden återvände till mig. Jag älskar honom på ett sätt som jag inte älskat någon annan. Jag känner att jag behöver honom och kan inte tänka mig att leva utan honom.
Jag skrev till honom att det kändes bättre efter vårt samtal. Han skrev tillbaka: "Det var bra att höra. Du kan säkert klara dig utan mig, men jag vill inte vara utan ditt trevliga och goa sällskap (dina dippar kan jag vara utan - börjat kunna hantera det ;-)) Är på väg. Vi ses."
Börja på ny kula
Det här är min nya blogg. Det är också mitt nya liv.
Det blir en lång och mödosam resa, men jag ska hitta vägen ända fram. Det finns inga andra alternativ.
Det blir en lång och mödosam resa, men jag ska hitta vägen ända fram. Det finns inga andra alternativ.
