Jag har alltid tyckt om djur, speciellt hundar. När jag var barn var min högsta önskan att få en egen hund. Det blev inte så, men jag passade på att valla de hundar i grannskapet som jag fick gå ut med.
En gång, när jag var 13 år, hade mamma besök av en dam och jag gick ut med hennes hund, en labrador. Vi hamnade efter ett tag på en innergård där en av våra bekanta bodde, men han var inte hemma. Det stod en hund bunden på gården och labradoren fick hälsa på den.
Ägaren till den bundna hunden dök upp och började prata om sin hund, och andra hundar han haft. Han var en väldigt trevlig farbror i femtioårs-åldern. Efter ett tag frågade han om jag ville se bilder på en hund han hade haft som han vunnit många utställningar med. Jag, som är uppfostrad att respektera äldre, sa artigt ja.
Jag tog med labradoren in i hans kök och satte mig på en stol, medan han hämtade fotografierna. Jag tittade på dem och han frågade om jag ville ha kaffe. "Ja, tack", svarade jag artigt igen.
Det var en hylla ovanför där jag satt, och han skulle hämta något därifrån, och sträckte sig över mig. Men istället för att ta något från hyllan, började han försöka kyssa mig och kladda på mig.
Jag blev helt överrumplad, skräckslagen och...arg. Jag satte en fot i skrevet på honom och använde hela min kraft för att trycka bort honom med både armar och ben. Han for baklänges tvärs över köket och slog bakhuvudet i kylskåpskanten (jag insåg senare att han var millimeter från att bryta nacken). Han blev lite omtöcknad och chockad, och började svamla ursäkter. Jag satt kvar på stolen, helt paralyserad, och bara darrade. Hunden sket en stor hög på hans vardagsrumsmatta.
På något sätt uppfattade jag att han kände sig besegrad, och att faran var över. Han bad mig om och om igen att inte säga något till någon.
Det mest märkliga, när jag tänker tillbaka på det, var att återigen tog min djupt inrotade respekt för äldre över, och jag satt artigt kvar och drack upp mitt kaffe, fast hela mitt inre skrek. Jag ville kräkas och rusa därifrån. Allt det la jag band på för att jag var artig.
När jag druckit upp kaffet, och jag ansåg att konventionen tillät att jag gick, bad jag om ursäkt för bajhögen i vardagsrummet, tog hunden och gick ut.
Jag rusade blint hem och grät hela vägen. Hela jag kände mig kränkt, smutsig, skyldig och äcklig.
Mamma undrade vad som hänt, och jag sköljde över henne med hela den vedervärdiga berättelsen. Hon försökte lugna mig med att "ingenting hade hänt". Jag hade ju trots allt försvarat mig, men samtidigt sa hon att jag fick ta lärdom, att aldrig lita på okända män, även om de verkar snälla.
Trots att "ingenting hände", har den där episoden följt med mig hela livet. Jag mådde dåligt av det jättelänge, och kände på något sätt att det var mitt fel, fast jag visste att det inte var det.
Jag vågar inte tänka på hur det hade känts och påverkat mig om det verkligen hade "hänt något".
Och ändå är det precis så det är, för så många barn. De har många gånger inte ens någon trygghet att springa hem till, därför att det är där det ohyggliga sker.

I alla fall har jag tillfälligt gett upp. Min semester, alltså. Det är så trist så man kan lika gärna jobba. Så nu sitter jag på ett nästan helt tomt kontor och fryser istället. Hur kul är det? Tur att jag har hunden med mig som fotvärmare i alla fall. Hon brukar vara med mig på jobbet ibland, och då ligger hon på en gosig filt mellan mina fötter.

Idag var jag hos Osteopaten igen. Jag behövde en behandling till eftersom det var så illa sist jag var där. Det känns lite bättre idag. Men det är alltid lika läskigt när han "bryter nacken" på mig.

Jag är hungrig hela tiden, också. Fast jag försöker bibehålla mina relativt sunda matvanor, går jag upp i vikt som en elefantunge. Jag klarar inte av att ha det så lugnt helt enkelt. Antagligen behöver jag rusa upp på morgonen, springa iväg till flyget, rusa till tåget, stressa mellan möten, bli avbruten av telefonen hela tiden och känna pressen, annars stannar hela mitt metaboliska system av, går ner i dvala och lågenergiförbrukning. I morse vägde 61,4 kilo. Det är nästan fyra och ett halvt kilo mer än vad jag vägde innan semestern. Huga!

Jag får försöka rösta mig med att det försvinner när jag börjar jobba igen. Förhoppningsvis. Men jag har lagt märke till andra faktorer som kan påverka också: Jag går inte så långa promenader så ofta som jag gjorde förut. Då gick jag dagligen minst 40 minuter, upp till en och en halv timme. Jag har inte dåligt samvete och annan ångest för Den Andre längre. Det tärde på mig ganska mycket och drog ner aptiten en del tror jag. Hela mitt känsloliv har gått ner i någon form av vegeterande tillstånd.

Att göra slut med Den Andre kanske är lite som att sluta röka? Man börjar äta mer i stället för det man brukade hålla sig sysselsatt med.

Inte konstigt man går upp i vikt...

Jag gick ner till stranden med hunden när solen höll på att gå ner. En regnskur hade precis dragit förbi och himlen var alldeles mörk och hotfull inåt land. En regnbåge syntes klart mot den blågrå bakgrunden och några droppar regn glittrade fortfarande ner belysta av solen som var på väg ner mellan små molntussar borta i horisonten.
Jag ville liksom dela med mig av upplevelsen, så jag sa till hunden: Titta vilken fin regnbåge, med påföljden att hon ställde sig i givakt och kollade noga i buskagen runt omkring efter eventuella kaniner el dyl att jaga. Jag insåg att hon nog inte hade förmågan att ta till sig regnbågen, de häftiga molnformationerna och färgerna.

Havet var helt fantastiskt blått och hade ett kopparfärgat skimmer i vågbrytningarna som jag aldrig sett förut. Jag bara satt där på stranden och tittade ut mot havet och solen, lyssnade på vågorna och stenarna som rullade.

Under tiden grävde hunden frenetiskt och oavbrutet ner en pinne i sanden om och om igen, tills det var en stor krater. Vi har lite olika inriktning, kan man säga.

Märkligt att man kan fästa sig så mycket vid en hund, som man har så lite gemensamt med, och som inte ens kan prata, när det är så svårt att hålla liv i ett vanligt förhållande människor emellan. Kanske handlar det om att det är så kravlöst? Eller har någon en annan förklaring?

En gång hörde jag att en omröstning om vilket som skulle vara det officiella språket i USA  hade skett någon gång på 1700-talet. Det berättades att man valde mellan tyska och engelska och att engelska bara vann med en röst. Då, när jag hörde det, tänkte jag mycket på vad effekterna skulle ha blivit om tyska hade vunnit. Hur hade då andra världskriget avlöpt., Eller hade det ens blivit av, med tanke på att första världskriget kanske hade slutat helt annorlunda?
Jag tog upp detta spörsmål med Maken vid middagsbordet. Han är ju historiker och läser just nu en bok om "the Butterfly Effect" ur ett historiskt perspektiv, som handlar om ytterst små, till synes obetydliga små incidenter, eller oförutsägbara tillfälligheter, som visat sig förändra världshistorien. Han hade inte hört eller läst något om detta, så jag googlade det.
Det visade sig vara en skröna med viss sanningsbakgrund. Internet är fantastiskt.

...att få njuta i solen efter så lång tid av regn, blåst och kyla. Jag har bara slappat och läst en bok, som ömsom fått mig att gråta och ömsom skratta. En bok som träffande beskriver familjeliv, jobbiga känslor, svek, förändringar, äktenskap, lycka och död.
Jag kan identifiera mig med en massa tankar och känslor som de olika karaktärerna ger uttryck för, och när jag gråter är det lika mycket för min egen skull, som för deras. Jag har lite svårt att gråta annars, så jag passar iiksom på när jag får en artificiell anledning. Det känns rätt skönt efteråt. Och jag slipper förklara sig om någon skulle komma på mig. Då kan jag bara skylla på att det är en så gripande berättelse, och ingen behöver känna sig manad att ikläda sig psykolog-rollen. Enda nackdelen är att jag måste hämta papper och snyta mig, men det är ok.

Vi fem-tiden kom det en regnskur, och då tänkte jag: Skönt jag kan med rent samvete gå in nu. Men nu har solen mot all förmodan kommit fram igen och fåglarna väsnas som vanligt.
Tja, det är väl bara att traska ut i ljuset igen, då.

Bara ett konstaterande.

Maken och jag besökte gamla hemstaden under eftermiddagen och kvällen. Innan vi skulle åka hem gick vi den sedvanliga rundan vi brukade gå med hunden, för att hon skulle få sniffa på gamla minnen. Vi gick till stamkrogen vid pittoreska lilla hamnen och satte oss på uteserveringen med filtar runt benen och beställde öl och grillbuffé. Vi var de enda som satt ute, så vi fick lite specialservice av grillpersonalen. Det var fantastiskt gott, och det var väl tur med tanke på priset...
De är alltid trevliga mot oss, fast vi har hunden med oss. De brukar alltid ta fram en vattenskål bjuda henne på små godbitar.  Det är speciellt en engelsktalande kypare som vi blivit lite kompis med som undrade var vi hållit hus den senaste tiden. Jag berättade att vi flyttat, men att det inte är så långt, utan att vi kommer att kunna dyka upp då och då, om än inte så ofta.
Där vi bodde förrförra gången var jag ganska ofta ute och åt, också. Jag hade ett jobb med rätt mycket representation och luncher med folk. Det var på några ställen som man blev lite tjenis med dem som jobbade och det var ganska trevligt. Jag vet en snubbe som jag var ute med som blev grymt imponerad av servitören när han spontant talade om för mig att jag inte kunde äta "vårens primörer" som stod med på dagens rätt, eftersom de var smörslungade. Jag förstod precis vad han menade, men mitt sällskap visste inte att han visste att jag är allergisk mot smör, och alla andra komjölksrelaterade produkter. Han trodde att vi fick något sorts insider tips om att smöret inte var bra på något sätt. Det blev lite komiskt.
På en annan lunchrestaurant var det en kypare som brukade skoja med mig på olika sätt. En gång kom han med ett stort glas mjölk, och såg helt seriös ut när han sa "Det var mjölk beställt här, ja?" Jag blev helt ställd och hann tänka; "Har han blivit senil?" Han såg min ohöljda förvåning och kunde inte hålla sig för skratt. "Skoja bara", sa han och försvann med mjölken till ett annat bord.
Kul med folk som vågar lite.

En dag till av min semester har passerat. Jag upplevde några minuter solsken idag.
Annars har jag sysselsatt  mig med att sandpappra en liten minibyrå med sex små lådor (den är inte större än max 30 cm hög) till ett mästerverk av rundade kanter och slät yta. Denna lackade jag sedan högblank vit, och den står nu på tork ute i tvättstugan. Den ska, när den är färdigmålad, stå i badrummet och kommer att innehålla små saker som annars är svåra att hålla ordning på, som hårklämmor, målargrejor (dvs smink), nagelklippare, pincetter etc.
Vi saknar nämligen lådor i vårt badrum. Alla små saker läggs på hyllorna i skåpen och dräller ut i osorterade massor varje gång man öppnar någon av skåpen. Ytterst enerverande, faktiskt.
Den här veckan har jag, förutom lavendelpåsarna och minibyrån, fixat draperier till klädkammaren, konsumerat tre böcker (på engelska så att det ska kännas lite mer utvecklande, för man kan ju inte bara roa sig), lyssnat på en halv bok om medeltiden i Europa, sytt i en massa knappar, oljat utemöbler och bakat en kladdkaka med valnötter, som jag omedelbart, så fort den var någorlunda sval, vek in i skallen. Hela.
Dessutom har jag bistått maken med vedboden och diverse andra snickeriaktiviteter som pågått här hemma.
Nästa stora projekt blir att bygga nya möbler till frukost-uteplatsen. De gamla har nämligen börjat ge upp efter allt regnande. Maken kom hem med ritningar på sådana möbler, så nu är det bara att sätta igång.
Hunden och jag lekte en ny lek på stranden idag. Hon gillar när man kastar pinnar, och när hon fångat den, brukar vi slåss om den en stund, och så kastar jag den igen osv. Men idag tog jag pinnen, sa till henne att sitta, och gick jag iväg och grävde ner den en bit bort. Jag grävde några blindgropar också för att göra det lite svårare. Sedan sa jag "Sök!", och då fick hon springa och leta. Det var inte så lätt, faktiskt. Pinnen luktade förmodligen inte så specifikt jämfört med resten av stranden, men med lite hjälp klarade hon av att hitta den alla gångerna. Nästa gång ska jag gräva ner något som luktar lite mer avvikande.
Jag ringde till Den Andres telefonsvarare och lyssnade idag. Jag kände mig ledsen och undrade vad han gör, nu när vi inte har kontakt. Det var det som var allvaret idag. Det gick över sedan.
Maken gjorde goda tacos i ugnen, vi drack tequila och öl till, och sedan kollade vi på film.

Jag känner att vädret biter och gnager mig. Inuti liksom. Jag har haft stort tålamod, men nu börjar det tryta. Igår tog jag fram en gammal blus i ett gulligt småblommigt tyg och klippte till små rutor och remsor av den och sedan sydde jag arton små påsar med knytband som jag fyllde med lavendel. Lvendeln har jag skördat från trädgården och hängt på tork i klädkammaren. När man ta till sådant pyssel då har man verkligen inget annat att göra. Men jag måste säga att det blev väldigt gulligt. Nu har jag lagt väldoftande påsar bland lakanen och handdukarna.
Resten har jag lagt i ett stenkärlskrus med lock, och så kan jag ta fram en påse och ge bort när andan faller på. Om jag tycker att folk luktar illa, eller så.....
Nu ska jag ge mig i kast med nästa meningslösa projekt. Får se vad det kan bli.

Idag när jag var ute och gick med hunden, överfölls jag av plötslig längtan efter Den Andre. Det var så där helt utan förvarning som jag kände intensivt att jag ville att han skulle hålla om mig, och jag ville lukta på honom och ta på honom. Det handlar egentligen inte om sex, tror jag. Det är bara någon sorts känslomässigt/fysiskt behov av hans närhet.
Det är ju helt sjukt. Jag förstår ingenting. Jag borde avsky honom och vilja vara långt borta från honom. 

Trots pissväder, och trots att våra inomhusprojekt håller på att tryta nu, har vi det väldigt bra nu för tiden, Maken och jag. Han har liksom ändrats på något sätt. Eller så ser jag honom med nya ögon. Det kan vara både och. Han är charmig och trevlig, och inte alls så där surmulen, butter och glädjedödande som jag upplevt honom tidigare. Vi har jättetrevligt tillsammans. Idag kände jag mig nästan lite nyförälskad i honom.
Vi har dock inte börjat ha sex ännu. Idag är det fyra månader och fyra dagar sedan jag hade sex, med någon annan, och då var det med Den Andre. Men det har känts bra att vänta, faktiskt. Det kan gott vänta lite till, nu när man ändå vant sig av.
Det är viktigt att det känns hundra procent rätt när vi börjar igen. Jag har forcerat mig till så mycket förut. Anpassat mig till döds. Nu ska jag se till att det blir bra hela vägen. Helgjutet.

Ända sedan förra tisdagen har jag haft oregelbunden hjärtrytm. Jag är van att det slår något extra slag ibland, och det är inget att hetsa upp sig över, men det här är något annat. Det har hållit på i timmar i sträck, och inte varit regelbundet för fem öre. Det bånglar liksom på helt oregerligt i bröstkorgen från det jag vaknar på morgonen till dess att jag lägger mig på kvällen. Jag har försökt ta bort det värsta bultandet med propranolol, och det hjälper lite.Jag är trött och måste resa mig försiktigt varje gång för att inte tuppa av.
Jag var hos läkaren i fredags. Han tog ekg, som såg hyfsat normalt ut, och blodtryck och skrev en remiss till sjukhuset, dit han tyckte att jag skulle gå om det blev värre. Eller om jag fick ont någonstans. Mitt blodtryck var 100/60. Det är kanske lite lågt, men det brukar jag ha, så det är inget konstigt. Jag är van att inte resa mig för fort när jag vilat till exempel, men nu blir jag helt yr, bara jag suttit ner en stund och sedan reser mig. Eller om jag böjer mig för att plocka upp något. Det är inte normalt.
Min puls är ungefär så här: I  II     I I I     I  I II   I     II  I I I I   I    II I I I I I I   I   II I I   I
När man tar pulsen känns det som en evighet varje gång den gör ett långt uppehåll. Det är nästan så att man undrar om det ska börja igen. Till slut blir man helt fixerad, så jag har slutat känna efter nu. Jag hade nog kunnat vänja mig vid det, den där oroliga känslan i bröstkorgen, om det inte var för yrseln och tröttheten.
Läkaren frågade om jag är stressad. "Jag har semester",svarade jag. "Jag är van att stressa när jag jobbar".  Han kommenterade inte det, men han kanske drog slutsatsen att jag inte klarar av att ha semester. Det blir så lugnt att det blir stressigt. Men jag vet inte det. det kan också vara en reaktion på allt som hänt tidigare under våren. Det är först nu,, när jag slappnar av, som kroppen har tid att reagera. Jag har stängt ute alla fysiska reaktioner innan, eftersom jag aldrig sjukskriver mig utan bara jobbar på.  Kan det vara så?

Idag har det varit en innesittardag. Det har regnat i stort sett hela dagen, och det har varit perfekt för att sitta framför öppna spisen och läsa hela dagen. Maken har suttit och grejat med datorn. Vi har inte ätit tillsammans någon gång idag, eftersom vi kom i "otakt". Han har haft sin Ipod på sig hela dagen och lyssnat på musik, så vi har inte pratat heller.
När jag hade läst ut min bok, kände jag mig lite trött, så jag har legat och halvsovit framför brasan. Plötsligt kände jag mig så irriterad på honom. Han satt i fotöljen intill och lyssnade på sin Ipod. Till råga på allt började han trumma med fingrarna. Jag sa att jag skulle uppskatta om han inte gjorde det. "Du är verkligen lättstörd" sa han irriterat. "Allt det här beror på att du aldrig vill lyssna på musik"
"Jag har inte sagt att jag aldrig vill lyssna på musik"
"Vi behöver inte diskutera det" snöpte han av.
Jag hatar när han gör så. När ha först bestämmer vad jag tycker, och sedan förbjuder mig att säga vad jag verkligen tycker. Precis som om han har den ultimata rätten att avgöra vad som är värt att diskutera och inte.
"Du kanske inte vill bo här" sa jag då, och hade därmed yttrat de förbjudna orden. Han tyckte att jag dödade stämningen, men jag menar att han redan hade gjort det. Jag sa bara rent ut hur stämningen var.
Det där med musik har alltid varit ett brännhett ämne. Jag menar att jag är ganska musikalisk. Jag lyssnar verkligen på musik som är på, och har svårt att ens viljemässigt stänga ute den. Om det då är fel musik vid fel tillfälle går den mig på nerverna efter ett tag, även om jag kanske egentligen tycker om musiken eller åtminstone kan tolerera den i andra sammanhang. Det har fått mig att tycka riktigt illa om viss sorts musik, trots att jag tidigare har tyckt om den, för att den blivit sönderspelad.
Maken har under vårt äktenskap, inte så mycket nu längre, eftersom han försökt anpassa sig, satt på vilken sorts musik som helst i tid och otid. Han hör inte musiken. Han lyssnar inte på texten och han vet inte ens vilken låt som är på i regel. För honom är det bara ett bakgrundsljud. Han kan sitta och läsa och lyssna på musik samtidigt. Jag har försökt, och det går om jag verkligen koncentrerar mig på läsningen. Men så fort jag slappnar av, upptäcker jag att ögat följer raderna i boken, oftast samma rader om och om igen, utan att se vad det står, och det som hjärnan fokuserar på är musiken. Maken tycker att jag är knäpp och att jag borde lära mig att stänga ute musiken. Jag antar att det är därför han inte vill diskutera det. För att vi är så olika och för att han innerst inne inte kan förstå.
Jag kan inte förstå honom heller. Varför sätta på musik om man inte ska lyssna på den?

I byn dit vi har flyttat finns en liten byförening som ordnar lite små festligheter då och då. Vi är inte med i föreningen, men vi bor ett stenkast från festplatsen. Ikväll grillning och dans till levande musik. Vi lyssnar på "Living next door to Alice", "It's a heart ache" och andra gamla godingar.
Maken och jag var och shoppade idag. Han fick två nya kostymer och jag fick en klänning med tillhörande kavaj. Efter maten har vi sovit middag och gått en härlig promenad. När vi kom tillbaka hem satte vi oss på bänken som är utställd på sandbanken precis vid stranden och tittade ut över havet och solnedgången. Det går inte att beskriva hur underbart det är att kunna gå ut och sätta sig vid stranden på kvällen, när det är vindstilla och vackert. När havet glittrar i solens och himlens färger och smeker in över sanden med rogivande rörelser. Det känns som läkedom för en trasig själ. Men jag tror att jag sakta håller på att bli hel igen.

Jag har inte hört något från Den Andre sedan jag såg honom i tisdags. Jag har inte heller skickat några sms. Det känns tomt, men samtidigt bra. Om det ska fungera, måste jag spola bort honom helt ur tillvaron. Jag får väl räkna med att han kommer att finnas i mina tankar ibland, men jag måste inte älta dem. Jag kan låta dem flyga förbi utas att sätta sig. Då gör det inte så mycket.
Maken och jag har haft det bra den sista tiden. Inga gräl, inga jobbiga samtal om att separera. Jag har inte ens haft några jobbiga känslor när det gäller honom. Det har bara känts lugnt och fint.
Nu ska vi iväg och köpa kostym till honom.

Idag var vi för första gången inne på riktigt i tätorten i vår nya hemkommun. Vi tog med oss cyklarna och upptäckte väsentligheter som var systemet, biblioteket, apoteket och vårdcentralen ligger. Maken skaffade lånekort på Bibban (Jag är inte betrodd, eftersom jag under flera år försörjt Göteborgs kommuns bokbestånd med mina förseningsavgifter). Vi lånade travar (jag stod för travarna medan maken är mer behärskad) med böcker, ljudböcker och film. De har en smart mediajukebox, där man kan stoppa in sitt usb-minne och ladda ner talböcker mm. Den ska vi testa nästa gång.
Vi åt lunch på en uteservering, cyklade en sväng och tog en glass på en annan uteservering nere vid hamnen, cyklade en sväng igen. Sedan for vi hem. Det var en trevlig utflykt.
Nu har jag suttit på verandan och läst i kvällssolen medan Maken legat i hängmattan och sovit.

När jag var nio år fick jag en bästis, som jag har hållit ihop med i alla år. Vi bodde inte i samma stad under uppväxten, men vi brukade alltid hälsa på varandra på loven. Vi umgicks även som vuxna, när vi gift oss båda två. Hon gifte sig med en jättesnygg kille som var charmig och musikalisk och en riktig svärsmorsdröm. Vi hade rättså trevligt tillsammans alla fyra. Vi hälsade på varandra, trots det ganska stora avståndet, och vi gjorde små weekendresor tillsammans.
En dag ringde hon till mig och sa att han hade träffat en annan. Hon ville komma och bo hos oss för att komma bort från allt ett tag och fundera. Det slutade med att hon flyttade till samma stad som oss, de skilde sig och han flyttade ihop med den nya och fick barn.
Jag hjälpte till med bostad och jobbkontakter och försökte göra allt för att  stötta henne. Det gick väldigt bra, tyckte jag. Hon är en sansad och väldigt lugn människa och kan se väldigt praktiskt på händelser och ta itu med problem.
Jag kommer ihåg att jag beundrade hur bra hon tog det. Vi bilsemestrade i Europa den sommaren, och det fungerade bra, trots att vi var småbarnsfamilj och hon var nyskild.
Efter ett tag träffade hon en ny kille, och planerade att gifta om sig. Jag tyckte att han var svår att förstå sig på och Maken kunde helt enkelt inte med honom. Tråkigt, tyckte vi, för vi insåg att det skulle bli svårt att fortsätta umgås som vi gjort tidigare. Det var många i bekantskapskretsen som uttryckte viss oro för att hon skulle gifta sig med honom, eftersom alla hade ungefär samma intryck av honom; att han var svår. Jag försökte prata med henne om det, och få henne att tänka efter igen, men hon menade att han bara var missförstådd, och att det bara var hon som förstod honom, men att han var en underbar människa egentligen.
Jag körde dem från fotograferingen till vigseln, men var så stressad över situationen att jag fick en panikångestattack och var tvungen att låsa in mig på toa när vi kom fram, så att jag kunde lugna ner mig.
De gifte sig. Jag försökte intala mig att allt skulle blir bra. huvudsaken att hon blev lycklig.
Det gick några år och vi gled ifrån varandra, inte helt oväntat, men vi hade lite sporadisk kontakt. Hon jobbade och han gick olika utbildningar, hade tillfälliga jobb, men tycktes inte kunna slutföra någonting. Nar jag frågade om orsaken hade hon alltid så bra förklaringar varför han inte kunde fortsätta med det ena eller det andra.
En dag ringde hon och var förtvivlad och berättade hur det egentligen var. Han hade problem med alkohol och en rättså svår personlighetsstörning. (Diagnosen, Aspergers syndrom, fastställdes visserligen långt senare, i samband med att deras son fick samma diagnos.)
Sedan blev det bättre igen ett tag. I alla fall sa hon det till mig. De flyttade, fick barn, flyttade igen, fick barn igen. Hela tiden var det som om de var på flykt. Jag hälsade på dem när de fick sitt tredje barn, och blev chockerad över att se hur de hade det. Min väninna har alltid haft ovanligt god smak, både när det gäller inredning och kläder. hon har ärvt sin mammas konstnärliga läggning när det gäller sammansättning av färger och mönster. Hon har alltid varit intresserad av att ordna det snyggt och fräscht omkring sig. Det jag såg nu var ett hopskrap av torftiga möbler, sorgfälligt ordnade så att de fyllde någon sorts praktisk funktion. Det fanns ingen samordning alls när det gällde färger på gardiner eller andra textilier. Det var som att komma till en flyktingförläggning, när den är som sämst.
Jag förstod att något var fel, och jag försökte prata med henne, men hon var oåtkomlig, överdrivet positiv och tappert lojal mot sin man och familjens anseende.
Jag grät när jag åkte därifrån, av maktlöshet och sorg.
De flyttade igen, långt ut på landet. Hon sa att det var bra, att hon pendlade in till sitt jobb, och att han var hemma och tog hand om barnen och hemmet. Det fungerade bäst så. Han uppmuntrade henne att göra karriär...
En dag fick hon ett samtal från polisen. Mannen och barnen hade råkat ut för en trafikolycka. Det visade sig att han hade kört berusad med barnen i bilen. Han blev straffad, men fick villkorligt. De flyttade in till stan, eftersom han blev av med körkortet.
De bodde i en vanlig hyreslägenhet, och grannar la märke till saker. Den ena incidenten efter den andra ledde till att någon av grannarna ringde till de sociala myndigheterna och anmälde missförhållanden.
Under tiden åkte min väninna varje dag till jobbet och var borta från hemmet ca 10-11 timmar inklusive restid. Hon visste inte vad som hände. Ingen pratade med henne. Mannen var inte våldsam eller elak, men han hade ingen förmåga att handskas med människor. Han kunde inte kommuniera, och han kunde uppträda hotfullt när han kände sig pressad.
Det blev för mycket för grannarna.
En dag, precis när min väninna kommit hem från jobbet, stormade fem poliser och en person från de sociala myndigheterna in. De sa att de skulle ta de tre barnen, 12, 10 och 6 år gamla. De sa till min väninna att hon fick följa med barnen, eller stanna hos maken. Hon valde att följa med barnen.
De togs till hemlig ort, där de bevakades och pappan fick inte träffa dem förrän drygt en vecka senare.
En utredning startades. Två av barnen placerades på fosterhem medan den äldste, sonen med Aspergers syndrom, fick bo på ett barnhem, eftersom ingen klarade av att ta hand om honom. De fick inte ha kontakt med sina föräldrar, inte heller mamman, eftersom hon ansågs vara för lojal mot pappan.
Mamman kontaktade en advokat och undrade vad hon skulle kunna göra för att kunna få tillbaka sina barn. "Du måste skilja dig från honom", sa advokaten. Hon gjorde det. Pappan förstod att det var han som hade orsakat det hela och var med på att det var bättre att de fick vara hos en av sina föräldrar än ingen alls.
Hon fick ändå inte tillbaka sina barn, eftersom de befarade att hon skulle fortsätta att ha kontakt med pappan.
Hon flyttade långt bort från pappan till samma stad som sina föräldrar, skaffade ett nytt jobb, en trevlig bostad (jag har varit där, och den är verkligen trevlig), och har gjort allt som står i hennes makt för att barnen ska få komma till henne.
Det har nu gått två år, och hon har fortfarande inte fått tillbaka sina barn.
LVU, lagen om vård av unga, dvs tvångsomhändertagande av barn, tillämpas på ett sätt som kränker de mänskliga rättigheterna. De sociala myndigheternas godtycke, prestigetänkande och fördomar får där fullt spelrum.

Igår var jag hos osteopaten. Det är en lite märklig behandling. Man får inte tycka att det är jobbigt med nära kroppskontakt, och man får inte vara generad av att klä av sig. Han håller och trycker, och emellanåt är han alldeles stilla och bara trycker sakta någonstans för att det ska komma i rät läge. Det som inte går att fixa med den sortens försiktigare metoder, drar han till med mer naparapatliknande knyck och tryck som gör att sprakar och sprätter i kotorna. Jag tror varje gång att han ska bryta nacken på mig, för på film, när de gör precis som han gör på mig, ramlar de alltid ner döda med bruten nacke efteråt. Men jag har klarat mig hittills. Han kanske vet vad han håller på med. Maken säger att det annars skulle kunna vara tema till en skräckfilm, "Osteopaten", som handlar om en perverterad, illvillig psykopat, som utrotar sina patienter en efter en...
Jag behövde verkiigen gå dit, för jag hade så mycket som låg fel och alla möjliga sorters spänningstillstånd. Det är väl kanske inte så konstigt. Efteråt blev jag helt yr i bollen och var tvungen och lägga mig och vila ett tag.
Eftersom det skulle dröja ända till kvällen innan jag kunde åka hem, tog jag en filt och gick ner till havet vid ett ställe där det vara lä och varmt, och la mig där. Jycken tyckte att jag var dödstråkig. Hon buffade på mig och suckade uppfrodrande, men sedan gav hon upp och tuggade på en pinne en stund och sedan la hon sig bredvid mig. Det är faktiskt trevligt att ha hund.
Idag har vi varit hemma i trädgården. Vi har grejat med staketet, gästrummet och jag har tvättat en matta. På eftermiddagen gick jycken och jag ner och badade. Det var kraftig pålandsvind och varmt i vattnet. Det är verkligen kul att se hur lycklig hon blir när hon får skutta ut i vattnet. om jag kastar en pinne till henne blir hon helt vild.
Jag åkte till IKEA efter middagen och köpte kuddar, täcken och extra underlakan. Det är dags att byta ut och slänga lite gammalt och slitet.
Nu har jag gjort en äppelpaj, och Maken och jag ska kolla på film.
Idag har jag inte tänkt så mycket på Den Andre. Bara ganska.

Igår kväll ville Maken gå på restaurant. Det gjorde vi. Jag såg direkt, när vi kom dit att Den Andre satt där tillsammans med en kvinna som är på besök hos honom just nu. Hon har varit gift med en av hans vänner och de umgicks som par tidigare. Han säger att det inte är "nåt sånt" mellan dem. Nä, nä.... Det vet man aldrig med honom.
Jag vägrade konsekvent att "se" honom, och sa ingenting till Maken, och han märkte inte ens att han satt där. Jag såg till att vi hamnade så att Maken och Den Andre  hamnade med ryggen åt varandra, och låtsades som ingenting. Men det var lite jobbigt.
Den Andre vägrade också att se oss. han vände sig inte om en enda gång och såg sig inte om när han gick. Men han måste ha sett oss när vi kom.
Jag kände att det var jobbigt när han gick iväg med henne, även om han påstår att det inte är något mellan dem. Vi pratade om det bilen på väg hem, när jag berättat för Maken att Den Andre var där. Han begriper inte hur jag kan känna något annat är vämjelse för Den Andre. Själv tycker han att Den Andre är en misslyckad, tragisk figur som inte är värd att reta sig på ens. Han räcker bara till att ignorera. Tänk om jag kunde känna det så också. Vad bra det skulle vara.

Till och med hunden är deppig och vill inte gå ut, bara sova. Och så känner jag det också. Det är för trist. jag längtar efter sol och värme. Jag behöver ett starkt lyse som kan nå ner till de mörkaste skuggorna i min själ. Det känns allt annat än muntert.
Jag pratade med min pappa. Han har äntligen fått beviljad riksfärdtjänst och planerar att komma hit och hälsa på. Det var min idé från början. Han trodde inte på det, men på måndag ska han träffa någon från soc som ska boka datum med honom. Han behöver verkligen komma hemifrån. Han sitter på sin soffa hela dagarna och kippar efter andan. KOL är hemskt. Bara vetskapen om att man kan få det, borde få den mest inbitne rökare att vilja sluta.
Min pappa är så pass dålig att han inte orkar gå ut till brevlådan som ligger 30 meter från huset. Om han har gått de tre meter det är från köket till vardagsrummet tar det ungefär en kvart innan han hämtat andan så pass att han kan prata.
När han kommer hit, får vi köra honom i rullstol om vi ska någonstans. Men det kommer att funka bra här; inga trappor, eget gästhus med toa, trägolv runt hela huset, nära till bilen. Han kommer att få det bra här.
Om det är trist väder tar vi rullstolen och gör utflykter. Vi kan åka och handla lite kläder till honom. Det behöver han.

Igår provkörde vi bilar och jag försökte verkligen vara engagerad. Idag ska vi fortsätta med att kolla och provköra. Igår var det BMW och Audi. idag blir det förmodligen BMW igen, och kanske nåt mer. Det lutar lite åt BMW. Vi har haft Volvo ganska länge, så det kan vara kul med något nytt.
Jag jobbar på att vara närvarande i nuet. Vi pratade om det igår, att jag har haft mitt subliv så länge, där jag mentalt och känslomässigt har varit någon annanstans, så att jag har lite svårt att klara av att bara vara där jag är. Det har varit min flykt från en verklighet som jag inte riktigt har tyckt om, men nu gäller det att ta tag i verkligheten och omdana den så att den blir bra. Så borde jag ha gjort från början, naturligtvis, men jag såg det inte på samma sätt då. Jag hade inte Maken med mig eftersom han inte alls var medveten om hur jag kände det, men det är han nu.
Vi kom fram till att vi ska försöka tillsammans, i alla fall. Vi kramades och kysstes lite igår, och jag kunde känna en liten antydan till lust. Det kändes hoppfullt. Om vi ger det lite tid kanske den kommer tillbaka. Jag menar lusten till Maken.

Vi hade en allvarlig diskussion idag, Maken och jag. Han tycker att vår relation har kört fast, att det inte händer något, inga framsteg, att jag inte anstränger mig tillräckligt för att det ska bli bra igen.
Han tyckte att jag ska stanna kvar i ettan i Staden, och han kan bo i huset, hemma.
Jag tyckte inte att det var en bra idé. Jag ska alltså bosätta mig i en etta på 33 kvadratmeter, samtidigt som jag betalar hyran för ett jättefint hus som han ska bo i. Med alla våra möbler och saker, och hunden.
Jag sa att jag tycker att han ska skaffa sig en egen lägenhet om vi ska separera. Jag kan inte fortsätta att betala hyran för hans bostad om vi inte bor tillsammans. Det blev lite upprört där ett tag.
Vi pratade om varför vi alls ska fortsätta tillsammans. Vi har en historia, ett liv tlllsammans och en son. Men om vi inte kan komma överens om en gemensam strategi framåt blir det svårt. Han tycker att det är ok att jobbar som jag gör nu, så det är bättre. Men själv tycker han att känns hopplöst. Han har inte tillräckligt med jobb, känner inte att han fyller någon viktig uppgitt i tillvaron. Jag förstår honom.
Jag skulle önska att han fick ett riktigt bra jobb, som kunde stärka honom, och som kunde göra att han inte är beroende av mig ekonomiskt. Det skulle göra väldigt stor skillnad.
Kanske skulle det vara bra om han bodde för sig själv ett tag och kände efter vilket sorts liv han vill ha. Att han tog initiativ till något eget. Jag vill inte att han ska känna sig som en loser, och framför allt vill jag inte att han ska vara det.

Det är helt otroligt vad tre år går fort. Nu är det dags att byta till ny tjänstebil igen. Jag gillar att ha en bil som fungerar och känns ok att köra, men där stannar mitt intresse. Jag drabbas av akuta gäspattacker så fort jag kommer in i en bilhall. Maken engagerar sig, tar fram jämförelser i prestanda, bränsleförbrukning och förmånsvärde, släpar med mig runt till olika ställen och är entusiastisk. Han gillar bilar, älskar bilhallar och att provköra. jag gäspar mig runt och skriver på papperet när det är klart. Lite åsikter har jag väl också, men det är mest åsikter typ: Den här kändes trist att köra. Den här låter för mycket i kupén. Den färgen är bättre.
Vi har upprepat den här traditionen nu vart tredje år jag vet inte hur många gånger. Det är lika förvirrande för de stackars bilsäljarna varje gång. De försöker sälja in en bil till Maken, och jag följer med, gäspande och uttråkad. Men i slutändan är det jag som ska ha bilen och bli nöjd. Det är inte så lätt.
Fast jag uppskattar att Maken engagerar sig. Annars vet jag inte hur det skulle bli.

Jag har sett fram emot att vara ledig mer än jag brukar. Det ska bli så skönt. Men ändå... Det känns samtidigt deppigt. Här ska jag vara i fyra veckor tillsammans med Maken, när jag samtidigt känner att jag längtar efter något annat. Hoppas att det går över och att jag kan finna mig till rätta. Jag har absolut ingenting att klaga på i min situation. Ingenting.
Det känns bara lite tomt.

Nu har jag sammanställt och skickat alla rapporter jag ska. En dle småsaker ska fortfarnde fixas, men sedan är det SEMESTER!
Jag har beställt fantastiskt väder med värme, strålande sol och smekande havsbris. Vi får se om leveranstiden stämmer.
Jag har ont i nacken och ryggen, och ska beställa tid hos osteopat. Det här är straffet för att jag itne har tränat någonting sedan i vintras. Stel som en vandrande pinne i köldknäpp.
Maken är hemma och sätter upp hyllor i gästrummet idag. När det är gjort kan vi packa upp den sista flyttlådan som innehåller de böcker som ska stå på de hyllorna.
Idag fick jag respons på mitt brev, ett tack för de "värdefulla" synpunkterna. Det var ju fint. Rekryteringsprocessen kör igång efter sommaren. Pratade med min kollega idag och vi konstaterade att vi får räkna med att vara en resurs kort några månader, minst. Men det löser sig, skulle jag tro.
Dags för lite kaffe tror jag.

Fast det blev inget riktigt, med frimärke på. Jag skickade det som en word-fil med e-posten. Där har jag skrivit ner mina tankar om vem jag tycker ska ersätta min chef som har sagt upp sig och slutar i höst.
Jag känner att jag har ganska god uppfattning om vilken profil vi egentligen skulle behöva. Jag hoppas att ledningen är tillräckligt lyhörda för att ta hänsyn till det. Jag har faktiskt varit runt på de olika enheterna mycket mer än vad de har varit, och har sett vår avdelning med både styrkor och svagheter från insidan.
Däremot vet jag inte vad jag skulle säga om de vill erbjuda mig jobbet. Jag tror att jag skulle tacka nej.
Jag ventilerade brevets innehåll med Den Andre (han är fortfarande min bästa coach i jobb-sammanhang), och han tyckte att jag skulle behålla min position som jag har den, och vänta på nästa tillfälle. Han tror att det blir lugnare för mig, eftersom det är ett väldigt utsatt läge att sitta i toppen. Jag tror att han har rätt.
Jag vet dock att många förväntar att jag ska ta ett kliv uppåt. En del har till och med sagt det rent ut. Men man måste inte falla för grupptrycket.
Jag tänker ta en lång, skön semester, och inte fundera så mycket mer på det där. Jag har skrivit vad jag anser bäst för företaget, och i och med det känner jag att jag har tagit mitt ansvar som en god medarbetare.

Jag har ofta fått höra. "Lyssna till dtt hjärta". Hur gör man det? Och är det verkligen bra? Om jag hade lyssnat till mitt hjärta när det bultade på som hårdas, hade jag lämnat min man och flyttat hem till Den Andre. Bara för att strax efter få veta att han hade en annan. Eller flera. Hur bra hade det varit?
Nu försöker jag känna efter hur jag tycker att det ska vara, hur mitt liv med Maken ska fungera. Det är viktigt att jag inte hamnar i samma hopplösa läge som jag kände att jag var i innan allt drog igång för fem år sedan.
Kanske är det viktigt att det får gå tid. Att ha tålamod. Inte min starka sida precis.
Jag har fortfarande känslor kvar för Den Andre. Jag kan inte förneka det, och jag kan inte hjälpa det. Jag har försökt att hata honom, men det går inte. Jag måste bara hålla mig borta från honom, annars kommer han att linda mig runt lillfingret som han alltid har gjort. Jag förstår inte vad det är med honom som gör mig så viljelös och knäpp!?
Han ser inte ens särskilt bra ut. Och ändå blir jag alldeles varm och lycklig intui varje gång jag ser honom. Och det trots att han har behandlat mig som skit, värre än någon annan på denna jord. Men när det gäller honom har jag all förståelse i världen. När det gäller Maken drar jag upp oförätter som han gjorde mig för tjugo år sedan, små bagateller som han redan har bett om förlåtelse för minst 100 gånger. Varför är jag så orättvis?
Jag kanske lyssnar för mycket till mitt hjärta?

Om jag fortsätter så här den här sommaren, kommer jag att rulla in på jobbet efter semestern. Jag har gått upp nästan tre kilo de senaste veckorna. Antagligen har jag stressat för lite, ätit för gott och för mycket, druckit för mycket (inte vatten) och suttit alldeles för mycket still. Det är inte tillräckligt med action i tillvaron.
Det lägger sig som en isolering runt hela bålen, på både magen och ryggen. Min Kinnarps-rumpa är dock lika platt som vanligt. Jag måste börja röra på mig. Jag ska sluta vräka i mig godis på kvällarna. Inte dricka en massa öl, och äta nötter med russin till. Igår åt jag chokladpudding i massor efter maten.
Jag kan fortfarande ha mina kläder eftersom de sitter ganska löst i vanliga fall, men när jag tar på mig jeansen, har det blivit en lite otrevlig valk som putar ut precis ovanför linningen, där midjan egentligen ska sitta. Det känns verkligen inte alls bra..
Jag har provat en massa kläder på rean, och kan inte ha st 36 längre. Det är varning!
Ska bara ta en mintchokladkaka först....

Idag blåser det jättemycket. Men det regnar inte, och det känns bra med tanke på den senaste tidens ständiga skyfall, med folk som drunknat i sina bilar och åkrar som ligger helt under vatten.
Igår på vägen hem i bilen, pratade Maken och jag om vår situation. Det är alltid jag som tar upp det, och det slutar alltid med att han tycker att det är jobbigt att prata om det, och tycker att jag väljer fel tillfällen alltid. Jag föreslog att han kunde ta upp det istället, för då kan han välja tillfälle som passar honom.
Jag berättade hur jag upplever hans känslokyla och tog upp exemplet på altanen i torsdags. Hans agerande var inte medvetet, sa han. Han tycker att jag borde lära mig att acceptera hur han är och att tolka hur han bekräftar att han tycker om mig. Det gör han genom att vara gullig  och omtänksam på ett praktiskt plan. Jag sa att jag märker det och uppskattar det, men att han skulle kunna vara likadan mot sin mamma. Det känns inte som att det är specifikt riktat mot mig som varande hans fru, utan mer generellt omtänksamt, för att han är sådan.
Han tycker det är jättejobbigt när vi pratar om sådana här saker. Jag tycker att vi borde gå i terapi och har tjatat om det de senaste åren. Han verkar tycka att vi bara ska tiga om det och låta allt gå sin gilla gång.
Jag känner att jag inte vill ta upp vårt sexliv igen, förrän det känns rätt. Förut har jag forcerat mig själv till att tycka att det är så det ska vara och bara kört på som vanligt. Men det är annorlunda den här gången. Jag har sagt till honom att jag måste känna ett känslomässigt gensvar från honom, annars kommer jag att hamna i samma eländiga tillstånd igen, där jag är fast i ett äktenskap där jag känner mig ensam, övergiven och oälskad. Det är så det har varit. Och det är egentligen, så som jag ser det, en av de största anledningarna till att Den Andre har kunnat få så stort inflytande i mitt liv.
Han tycker att jag inte accepterar honom som han är och att jag har orimliga förväntningar på äktenskapet. Ja, det kanske jag har. Jag vet inte. Jag önskar att någon kunde hjälpa mig att veta vad som är rätt.

Efter veterinären åkte jag till jobbet. Hunden var i ett ynkligt tillstånd efter nedsövningen. Jag har aldrig sett henne så eländig. Den Andre kom in och ville prata, men precis då ringde min telefon. Jag hade fullt upp, och inte förrän vid tre-tiden kom han tillbaka igen och då skulle han gå hem. Så det blev inte så mycket pratat.
Det känns rätt bra. Jag brukar få så mycket jobbiga känslor och tankar efter att vi har pratat.
Om jag bara gav honom den minsta chans, skulle han gladeligt ta upp ett förhållande med mig igen. Det vet jag. Men den här gången vet jag vad han är för typ. Det känns inte lockande. Fast om sanningen ska fram kan jag sakna att få ett riktigt skjut. Speciellt som Maken verkar så helt ointresserad. Men det är slut med sådana vidlyftigheter nu. Därför är det extra viktigt att jag håller mig borta från Den Andre, så att jag inte frestas. Jag vet att det är lätt hänt.

Jag kom hem, och allt blev precis som jag trodde. Jag fick den svala pussen som välkomstsymbol. Vi grillade en rostbiff som Maken marinerat. Det blev väldigt gott. Medan vi stod där på terassen och grillade, kramade jag Maken och smekte honom under tröjan på ryggen och magen. Han log lite och vände bort huvudet. Han kramade inte mig tillbaka, ingen smekning, ingen kyss. Jag undrar vad det är för fel på honom. Eller på mig.
Vi sover i samma säng. Jag sover alltid naken och han brukar smeka mig lite och ligga sked med mig en stund precis när vi lagt oss, men det finns inte tillstymmelse till åtrå från hans sida.
Han har gett uttryck åt att det skulle sitta fint med lite sex någon gång emellanåt, men det har varit verbalt. Antagligen har han behov som alla andra, men det är inte jag som framkallar dem.
Jag kan inte klandra honom. inte nu efter allt som har hänt. Men jag kan klandra honom för att det var så innan allting hände. Jag märker nämligen ingen skillnad. Inte på honom. Skillnaden ligger i att jag har något att jämföra med, att jag vet att det kan vara annorlunda.

Om ett litet tag ska jag åka härifrån. Jag ska ta mig till flygplatsen och åka hem, och sedan ska jag inte åka hit på flera veckor. Inte förrän den 13 augusti förmodligen. Nästa vecka ska jag jobba från hemmakontoret några dagar, men sedan ska jag ha semester och det ska bli väldigt skönt. Det är första gången på flera år som jag faktiskt ser fram emot att ha semester. Förut var det alltid förknippat med sorg över att inte träffa Den Andre på flera veckor, men så känner jag det inte alls nu. Det känns bra.
Jag har inte hört ett pip från honom den här veckan och inte sett till honom. Det verkar ändå som om det har haft effekt det jag sagt till honom. Att jag inte vill mer, att det är nog.
När jag kommer hem ska jag lyssna på tystnaden och njuta av dofterna från havet, träden och ängarna runt om där vi bor. Om det inte regnar ska jag peta i rabatterna och titta på hur det har växt sedan jag åkte.
Hunden kommer att överfalla mig och ge uttryck för ohämmad lycka, förstås. Vem kan motstå det?
Maken kommer förmodligen att ge mig en sval, ytlig puss på munnen, lite pliktskyldigt, och då kommer jag att känna ett litet styng inombords av längtan efter passion i livet. Men det går att förtränga sådana behov och klara sig utan.
Det mesta är i alla fall bra.
Hoppas det går bra för Mamman nu när hon ska leta efter passionen i sommar, när dottern är bortrest med Pappan.

Jag tycker det går bra på jobbet. Det känns som om jag får bra respons från kollegorna och det flyter liksom på bra. Jag trivs mycket bättre nu än jag gjorde från början, för nu jobbar jag mer tillsammans med andra på kontoret och vi har små eller större samarbetsprojekt. Jag gillar att jobba tillsammans med andra trots min introverta läggning enligt konsulten som gjorde Myers Briggs testen på oss. Lite schizo var jag ju förstås, eftersom jag låg så väldigt i mitten av allt, så det var svårt att se en tyclig profil. Jag kunde vara fyra olika personlighetstyper eftersom jag låg precis i mitten på två av , och mellan E och I, vägde det bara över med en poäng mot I, så det var nog inte lå lätt. Han fick väl ta fasta på det som gick.
Jag försöker tolka det som att jag är så väldigt balanserad...
Nu slutade fläkten här på kontoret. Det går knappt att beskriva vad tyst och skönt det blir. Det är nog därför jag blir så kreativ den här tiden på dagen. När alla gått hem och systemen stänger ner, då kan jag sitta här och njuta av tystnaden och höra mina egna tankar. Bäst att dra före städerskan i alla fall, för jag vet inte hur man sätter på larmet.
Nu ska jag drda ut på stan med Mamman.

Igår kväll pratade jag och Mamman en hel del. Hon funderar på om hon ska försöka förenas med sin exman igen, samtidigt som hon egentligen vill träffa någon ny. Det är inte lätt.
Jag berättade att jag fått en lägenhet från 1 augusti, så var det gjort. Det känns tråkigt att inte bo kvar, samtidigt som det har klara fördelar med en egen lägenhet.
I kväll ska vi gå ut och ta en öl tillsammans. Kanske träffar vi någon trevlig som hon kan fortsätta att odla. men det är verkligen inte lätt att påbörja en helt ny relation när man varit gift så länge.
Jag har visserligen gjort det, men det blev ju inte så bra, och jag har otroligt svårt att bryta upp från Maken. Jag känner mig liksom hopväxt med honom och tror att jag skulle förblöda om jag rycktes loss från honom.
Och det trots att vi haft det så jobbigt de senaste åren.
Just nu känns det i alla fall bra. Vi grälar inte. Jag tycker att han är snäll och trevlig mot mig för det mesta, och jag upplever inte att han går omkring och surar, som jag tyckte att han gjorde nästa jämt förut, men som han envist påstår att han aldrig har gjort. Han avskyr när jag frågar om han är sur, så därför gör jag inte det. Men han har verkligen surat, även om han inte erkänner det. Förut kände jag ofta en otrevlig oro i magen när jag var hemma, för att jag inte visste vad han gick och retade sig på. Jag kände det alltid som att han tyckte att jag gjorde fel på något sätt. Jag tycker att det har blivit mycket bättre. Jag känner att jag kan slappna av mycket bättre hemma. Det är väsentligt för trivseln.

Hälften av alla är borta. Det är tyst och lugnt, telefonerna ringer inte, mail trillar in något enstaka då och då. Det verkar som om hela norra delen av Europa börjar gå in i sorts ultrarapid. Det kliar i hela kroppen på mig.
Dels för att jag inte vill sitta på ett öde kontor, och dels för att jag retar ihjäl mig på det fullständigt värdelösa webbpubliceringsverktyg vi har, som inte ens är ett sådant. Det är något källarsnickrat hopkok i Notes, där någon konsult gör sig stora pengar på att fixa alla problem och brister som dyker upp ett efter ett och hela tiden. Jag blir tokig. När IT-chefen är tillbaka, ska jag högaktningsfullt be honom att kasta ut skiten och in med ett nytt riktigt CMS, som är värt namnet. Det finns flera av de billigaste och enklaste systemen som skulle slå vårt med hästlängder utan en enda specialanpassning.

Ja, det var det. Skönt att skälla av sig lite.

Nu ska jag gå ut på stan och köpa mig något gott att äta.

Trevlig kväll, gott folk!

Vi, Maken och jag, har levt parallella liv de senaste kanske tio åren. Det blev inte fullt uppenbart förrän min otrohet kom i dagen. När det först hade hänt med Den Andre berättade jag det på eget initiativ för Maken och vi bestämde oss för att reda ut saker och ting som gått snett. Det var fem år sedan.
Men det har inte gått så bra. Jag har misstrivts, haft svårt att förändra mitt beteende och trillat tillbaka till Den Andre och Maken har inte sett var problemen funnits. Nu är det tredje gången vi försöker få ordning på tillvaron.
Det är självklart så att det finns många osäkerhetsfaktorer, mycket som kan gå snett fortfarande. Den Andre är mer ett symptom än en orsak, enligt mitt sätt att se det. Sedan har förhållandet med honom förstås skapat nya helt problem av separat karaktär. Det har inte gjort det enklare precis.
Men nu försöker vi lära oss leva med varandra igen, Maken och jag. Det tar tid och det har varit mycket som vi har pratat om och bearbetat genom de senaste åren. Jag tycker att mycket har förbättrats i Makens och mitt förhållande. Många av de saker i Makens beteende som fick mig att må riktigt dåligt, har minskats eller försunnit helt. Vi har en större öppenhet mellan oss och mycket bättre förståelse.
Jag tycker inte att det konstigt om Maken funderar på vad han ska göra om det ändå inte skulle fungera. Jag tror det är helt naturligt efter vad han har gått igenom.
Vi kanske fortfarande har parallella liv i viss utsträckning, med mig som reser mycket under veckorna, och Maken som har sina vänner och sin sysselsättning, men jag tror att spåren närmar sig varandra mer och mer.
Jag tror att det är lite som med tåg: Man kan inte göra för snäva kurvor på rälsen för då spårar det ur. Det gäller att låta spåren liksom tona in i varandra sakta och fint, så kan allt tryggt rulla vidare.

Maken lånade min dator för att surfa lite. När jag tittade i den, såg jag att han har kollat på lägenheter. Jag frågade honom om han tänkte flytta. Han svarade lite svävande, och hänvisade tillbaka till mig, att han inte riktigt vet var han har mig, heller, när det gäller Den Andre, och så.. Så det jämnar liksom ut sig... Tja, det verkar ju bra....
Jag försäkrade honom att även om jag blev änka, skulle jag aldrig satsa på ett förhållande med Den Andre. Han verkade nöjd med det.

Jag gjorde i ordning ett fotbad till honom, för han behöver få ordning på sina hälar som alltid blir torra och spricker. Dessutom fick han en whiskey och en skål med jordnötter och russin. Så nu vet jag var jag har honom ett tag i alla fall.

Jag oroar mig inte jättemycket för att han plötsligt skulle packa sina grejor en dag. Jag tycker kanske snarare att det känns lite befriande och som ett sundhetstecken att han ser om sitt eget lite grand.

Jag vet inte det beror på att jag är borta så mycket, eller om det helt enkelt är osedvanligt trevligt att vara hemma, för jag njuter verkligen av att bara få stanna hemma och ta det lugnt.
Igår var jag ensam hela dagen, och det var skönt. Jag tvättade all tvätt, städade lite och var lite duktig. Tills Maken kom hem framåt kvällskvisten, dukade jag på verandan och gjorde god mat med vin till. Sedan såg vi på film och la oss i hyfsad tid.
idag på morgonen var jag ute med jycken på morgonbajrundan, sedan frukost och tidningsläsning på uteplatsen.
Nu är det bara att njuta av trädgården, solen och eventuellt gå ner och ta ett dopp framåt dagen. Vi har dörrarna till vardagsrummet på vid gavel ut mot terassen och lyssnar på lite stillsam jazz.
Kan det bli bättre?