Idag har det varit en innesittardag. Det har regnat i stort sett hela dagen, och det har varit perfekt för att sitta framför öppna spisen och läsa hela dagen. Maken har suttit och grejat med datorn. Vi har inte ätit tillsammans någon gång idag, eftersom vi kom i "otakt". Han har haft sin Ipod på sig hela dagen och lyssnat på musik, så vi har inte pratat heller.
När jag hade läst ut min bok, kände jag mig lite trött, så jag har legat och halvsovit framför brasan. Plötsligt kände jag mig så irriterad på honom. Han satt i fotöljen intill och lyssnade på sin Ipod. Till råga på allt började han trumma med fingrarna. Jag sa att jag skulle uppskatta om han inte gjorde det. "Du är verkligen lättstörd" sa han irriterat. "Allt det här beror på att du aldrig vill lyssna på musik"
"Jag har inte sagt att jag aldrig vill lyssna på musik"
"Vi behöver inte diskutera det" snöpte han av.
Jag hatar när han gör så. När ha först bestämmer vad jag tycker, och sedan förbjuder mig att säga vad jag verkligen tycker. Precis som om han har den ultimata rätten att avgöra vad som är värt att diskutera och inte.
"Du kanske inte vill bo här" sa jag då, och hade därmed yttrat de förbjudna orden. Han tyckte att jag dödade stämningen, men jag menar att han redan hade gjort det. Jag sa bara rent ut hur stämningen var.
Det där med musik har alltid varit ett brännhett ämne. Jag menar att jag är ganska musikalisk. Jag lyssnar verkligen på musik som är på, och har svårt att ens viljemässigt stänga ute den. Om det då är fel musik vid fel tillfälle går den mig på nerverna efter ett tag, även om jag kanske egentligen tycker om musiken eller åtminstone kan tolerera den i andra sammanhang. Det har fått mig att tycka riktigt illa om viss sorts musik, trots att jag tidigare har tyckt om den, för att den blivit sönderspelad.
Maken har under vårt äktenskap, inte så mycket nu längre, eftersom han försökt anpassa sig, satt på vilken sorts musik som helst i tid och otid. Han hör inte musiken. Han lyssnar inte på texten och han vet inte ens vilken låt som är på i regel. För honom är det bara ett bakgrundsljud. Han kan sitta och läsa och lyssna på musik samtidigt. Jag har försökt, och det går om jag verkligen koncentrerar mig på läsningen. Men så fort jag slappnar av, upptäcker jag att ögat följer raderna i boken, oftast samma rader om och om igen, utan att se vad det står, och det som hjärnan fokuserar på är musiken. Maken tycker att jag är knäpp och att jag borde lära mig att stänga ute musiken. Jag antar att det är därför han inte vill diskutera det. För att vi är så olika och för att han innerst inne inte kan förstå.
Jag kan inte förstå honom heller. Varför sätta på musik om man inte ska lyssna på den?