Kontaktannonskväll
Hemma åt vi godis, kollade på film och hade mysigt.
Sånt som folk skriver om att de vill ha i sina kontaktannonser, eller hur? Jag har det utan att anstränga mig ett dugg. Visst borde jag vara väldigt nöjd? Visst borde jag....?
Om självkänsla
Det finns en övning där man ska fråga sig vad man skulle göra, eller hur man skulle leva, om man visste att man skulle dö om tre månader. Under dessa tre månader skulle man inte vara sjuk eller ha ekonomiska problem.
Jag satt länge och funderade, men kunde inte komma på något. Jag var mer inne på att det var lika bra att dö direkt. Det säger väl lite om i vilket skick jag befinner mig just nu. Men efter ett tag kom jag fram till att jag skulle vilja göra något som kunde göra skillnad för någon annan efter min död. Jag skulle vilja ägna tiden åt att hjälpa andra på något sätt, förbättra livssituationen för några människor. Det skulle kännas meningsfullt.
Det finns en hel del tänkvärt i den där boken, faktiskt.
Jag har hela tiden trott att mitt värde ligger i vad andra tycker om mig. Det blir väldigt tungt att bli övergiven av någon som betyder mycket då. Det har tagit mig många år, hela min uppväxt och halva mitt vuxna liv att bearbeta att min pappa övergav mig när jag var liten. Jag trodde att han gjorde det för att jag inte var tilräckligt bra för att motivera honom att stanna kvar. Lite grand så har jag känt det även när det gäller Den Andre; att det är jag som inte är tillräckligt bra för att motivera honom att vilja ha mig, och bara mig. Samtidigt har jag varit väldigt otacksam över att min man faktiskt har fortsatt att vilja ha mig, trots allt jag utsatt honom för. Det är väldigt konstigt. Det precis somom det inte har varit lika mycket värt för mig. Undrar varför.
Egentligen visste jag redan
Men det finns inget som säger att sådana känslor måste vara ömsesidiga. Någonting har jag väl betytt för honom. Det säger han, i alla fall. Han säger att han tycker om mig, att han trivs med mig och att han tycker att vi har mysigt tillsammans. Men han älskar mig inte och vill inte leva tillsammans med mig.
Jag vill inte leva tillsammans med honom heller, längre. Han har påstått för Den Andra kvinnan att han älskar henne, men hon har också blivit bedragen. Han träffade henne ett halvår före mig och inledde ett förhållande, och sedan blev han förälskad i mig och inledde ett förhållande, men han hade kvar henne också.
Hon har trott att han bara har haft henne under dessa drygt fyra år som har gått sedan dess. Hon har blivit mer bedragen än vad jag har blivit faktiskt.
Mysig hemmakväll?
Deppig fredag
Idag har jag varit ganska låg hela dagen. Förutom att jag och hunden tog en cykeltur i vårsolen har jag inte gjort någonting. Bara häckat framför datorn och känt mig olustig över tillvaron.
Gårdagens tillställning med avtackning gick hyfsat bra. Det var egentligen bara ganska tråkigt. Jag hade svårt att riktigt hålla humöret uppe, fast jag försökte.
Nye chefen, Den Andres efterträdare, hade tacktal till oss båda, och sedan hade Den Andre ett litet tacktal till mig, eftersom han har varit min chef. Jag fick en present som jag redan innan hade räknat ut vad det var. Ingen överraskning alltså. Men Maken tyckte att den var fin, så det var väl bra.
Jag har ökat min medicinering av SSRI-tabletterna för att jag inte ska deppa ihop alldeles. Maken säger att han inte har några förväntningar på mig alls, mer än att jag inte "hittar på fler dumheter". Han är bara glad om han får ha mig för sig själv, säger han.
Jag saknar Den Andre, eller rättare sagt: Jag saknar den som jag hoppades och trodde att Den Andre var. Det känns tråkigt utan honom, men jag hoppas att det går över så småningom.
Tvingad att mötas
Han kom in till mig efter fikat och frågade hur det är. Jag svarade att jag mått väldigt dåligt, och det säger han att han har gjort också.
Vi försökte prata en stund, men det gick inte eftersom vi blev avbrutna av andra kollegor hela tiden. Det är svårt att prata om väldigt känsliga saker och sedan snabbt slå om och bli ytligt lättsam så fort någon annan kommer in i rummet.
Han kan inte förklara sitt agerande, men säger att han är i hjärtat ledsen över att det blivit så här.
Ja, vem är inte ledsen? Det här har gjort många människor väldigt ledsna.
Inga krafter kvar
Jag skickade ett sms till Den Andra kvinnan och skrev att jag ledsen för det som hänt både för hennes och min skull. att jag mår väldigt dåligt, men att det ändå känns skönt att äntligen få sanningen bekräftad. Och att jag önskar henne all lycka.
Det kan hon behöva, i alla fall om hon ändå bestämmer sig för att satsa vidare på honom. Han kommer aldrig att ändra sitt beteende. Han har hållit på så i trettio år. Som vi vet.
Min man tycker att det är lite sorglustigt att han ska behöva trösta mig för att jag blivit sviken av min älskare. Han är inte direkt skadeglad, men han tror ändå att det har var det bästa som kunde hända, så att jag verkligen vaknar upp. Jag tror att han har rätt. det kommer att kännas jobbigt ett tag, men sedan kommer jag att ruska på mig och gå vidare. Jag kommer att känna mig befriad.
Värsta samtalet
Det visade sig att hon har trott att de har haft ett seriöst förhållande i ca. fem år. Hon har inte haft en aning om mig. Jag har vetat om att hon fanns i alla fall, även om han sagt att de inte har haft någon kontakt den senaste tiden.
Jag frågade hur han tänkte när han gav så olika bilder av verkligheten och vad han försökte uppnå. Han hade inget svar.
Han satt där tyst och utan förklaringar. Jag undrar hur han känner det innerst inne, om han alls kan känna något.
Vi pratade i knappt en timme. Det var plågsamt och jag mår fortfarande dåligt efter det. Nu inser jag den fulla vidden av hans sjukliga oärlighet och hans relationsmissbruk. Han erkände att han ytterligare relationer utöver oss två som han inte avslutat. Jag sa till honom att han är sjuk och borde söka hjälp.
Jag har sovit dåligt i natt. Det känns som som jag har en myrstack i magen, och jag har svårt att koncentrera mig. Maken känner sig tom och nollställd, men försöker engagera sig i flytten. Jag försöker också tänka framåt så gott det går. Det känns bra att komma längre bort. Helst skulle jag vilja byta jobb helt och hållet, till en annan koncern, så att jag aldrig mer behöver se honom.
På torsdag ska vi på gemensamt avtackningsparty från våra gamla jobb. Inget jag ser fram emot. Jag önskar jag kunde droga mig med nåt innan så att jag blir lite avtrubbad känslomässigt.
Den Andra kvinnan ringde
Till mig har han sagt att de inte har någon kontakt, att det aldrig kommer att bli något mellan dem och att han funderar på att kanske försöka börja om med sin fd. fru.
Hon, Den Andra, säger att han vill gifta sig med henne. De har tittat på hus, varit på resor tillammans och umgåtts jättemycket.
Han har sagt till mig att han funderar på att flytta till Stockholm.
Tja, vad ska man tro.
Hon ville att vi båda skulle träffa honom och ställa honom mot väggen. Jag sa ok till det. Han har lurat oss båda.
Han har sagt till henne att jag har klängt mig fast vid honom, att han inte vet varför han träffar mig, och att det alltid är jag som tar initiativ.
Som tur är har jag kvar några sms som han har skickat, där han verkligen är påstridig och vill att jag ska komma. Annars har jag varit så noga med att ta bort allting för Makens skull, men den sista tiden har jag inte tyckt att det spelat så stor roll.
Vi ska träffas efter hennes jobb ikväll vid 10-tiden, om inget oförutsett inträffar. Det känns jättejobbigt, men jag tror att det måste ske.
Jag ska klara det här
Han fortsatte att ringa och till slut svarade jag. Jag sa att jag inte vill prata med honom. Han lät som en annan person på rösten. Hård, kall och okänslig. "Du har alltså ljugit för mig hela tiden", sa jag. Han svarade bara kort: "Ja, det har jag." Jag förklarade att jag inte vill han någon del i hans osunda liv, att jag aldrig mer vill att han ska skicka sms om att han längtar efter mig, eftersom det inte är något värt.
Jag frågade om han hade något att säga mig, men det hade han inte. Innan jag avslutade, frågade jag om det är så att jag aldrig betytt något för honom, men det sa han att så var det inte. Jag sa att jag undrar hur han känner sig inuti, om han verkligen kan leva med den han är, och om han inte kan det önskar jag lycka till. Sedan sa jag hejdå och la på.
Jag mådde så dåligt i hela kroppen efteråt. Jag har egentligen insett att det här är hans rätta jag, men jag har vägrat att tro det. Nu har det slagit mig med full kraft.
Men jag ska resa mig. Han ska inte få förstöra mer nu.
Jag vill kunna stå emot
Eftersom Den Andre inte var hemma, inte svarade i sin telefon eller på sms, och han hade svarat undvikande när jag frågade vad han skulle göra på kvällen, ringde jag upp kvinnan som han säger att han inte längre har kontakt med.
Jag presenterade mig och frågade om jag kunde få prata med honom. Han var där, men hon lät mig inte prata med honom. Hon var väldigt otrevlig i tonen. Hon frågade vad jag ville honom, och när jag svarade att det var privat mellan honom och mig, sa hon: "Du har väl inget privat med honom". Jag svarade: "Vad vet du om det?"
Det var inget upplyftande samtal, precis. Jag kände att det kanske är den sortens människor som hon, som han egentligen hör hemma tillsammans med. Jag känner väldigt starkt att jag vill ta avstånd från det osunda, sunkiga och falska. Jag hör inte hemma där.
Idag på morgonen har han ringt i stort sett oavbrutet, men jag har inte kunnat förmå mig att svara. Jag vill aldrig mer prata med honom. Jag vet att jag kommer att bli tvungen så småningom, men idag orkar jag bara inte.
På torsdag ska vi båda tackas av från vårt gamla jobb. Det kommer att bli oerhört påfrestande.
Kom hem och berättade
Han tyckte inte jag skulle berätta för Maken. Jag känner att jag måste. Jag vill inte bygga vårt fortsatta förhållande på lögner. Jag vill inte vara en oärlig människa och jag vill stå för det jag gör.
Helst skulle jag vilja komma så långt att jag bara gör sådant som jag verkligen vill stå för.
Maken och jag har haft det så bra den sista tiden. Vi har planerat framåt och sett positivt på tillvaron tillsammans. Vi har båda glatt oss åt flytten och det nya huset. Det har verkligen känts bra. Och så händer detta...
Jag berättade för honom. Han blev våldsamt upprörd och gick hemifrån ett tag. Han försökte söka upp Den Andre, men träffade bara hans son.
Nu är allt kört i botten igen.
Han tror inte på mig längre, inte på att det finns några förutsättningar att det ska lyckas. Jag har bett honom ge mig en chans till. Bara en. Han vill att jag ska göra något radikalt. Han kan inte leva med att jag är borta på samma ställe som Den Andre under veckorna, när han vet att jag när som helst kan trilla dit igen. Tanken blir outhärdlig.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Föll hopplöst igen
Jag var överens, i alla fall. Jag tror att han har haft en annan agenda. Man kanske kan se det så här i efterhand.
Han har varit smsat och ringt intensivt och talat om hur mycket han saknar mig och längtar efter mig. Han ville att vi skulle träffas i onsdags. Först sa jag att det inte var en bra idé, och sedan skrev jag dessutom ett sms till honom där jag bad honom om att låta mig få lappa ihop resterna av mitt liv så gott det går, och att han skulle ge mig utrymme till det.
Han ringde mig och sa att han förstod, att han skulle boka om sin resa så att han reste redan samma kväll. Sedan frågade han mig om jag inte i alla fall kunde hänga med och hjälpa honom välja ut ett par byxor till den nya kavajen. OK, sa jag.
Han väntade på mig när jag kom ut från jobbet och vi följdes åt genom stan. Éfter att han hittat sina byxor, gick vi till en china rest och beställde mat. Han föreslog att vi skulle ta en taxi och äta i hans nya lägenhet, så att jag skulle få se den. Den kan nämligen bli min i augusti, om jag vill ha den.
Ok, sa jag. Vi käkade och pratade, Han bjöd på lite vin, masserade mina fötter och vi hade mysigt.
Sedan frågade han om jag ville att han skulle massera min rygg (han vet att det är det bästa jag vet). Ok, sa jag.
Sedan blev det som vanligt. När han masserat bort det sista av den moraliska motståndskraft som jag hade lyckats mobilisera låg vi med varandra.
Varför kan jag aldrig lära mig?
Möte från förr
Han börjar närma sig pensionsåldern och jag har blivi en medelålders kärring.
Jag fick ett brev av honom idag:
"Kära [mitt namn]!
Åtskilliga tankar och känslor hann övergå mig på väg tillbaka. Det var Du. Det var människolivets vidunderlighet. Det var fröjd över att uppleva dig igen. Det var glädje över att känna igen. Det var förundran över det oförstörbara, oföränderliga i en människa. Det var din drivkraft och din obändiga tro på lösningar. Det var, så som vi uttrycket det vid [X]-skolan, din vilja, ditt mod, din uthållighet. Det var din ironi. Det var din respektlöshet. Det var din goda omtanke och välvilja mot människor (och djur). Det var din klara, objektiva syn på dig själv och andra. Det var så mycket. Det var Du. Och ändå...
Var finns detta fantastiska i förhållandet till vad ditt liv tycks kretsa kring? Var finns din förmåga, din klarsyn, din kärlek i brännpunkten av religion, moral och dig själv? Är Du lika god mot dig själv som mot andra? Vad vill Du? Hur vill Du att tillvaron skall se ut? Var finns din skarpsyn i blickfältet mot din tro, mot Bibeln. Vems auktoritet bestämmer ditt rättesnöre? I något har Du dock, menar jag, i alla fall förändrats sedan då för länge sedan. Du är mindre dogmatisk, något mera mjuk (i varje fall utåt) och kan redovisa ifrågasättande funderingar, som verkar sprungna inifrån dig själv. Har Du själv märkt något av denna utveckling? Vad är det som har åstadkommit den? Vart leder den? Å, jag skulle vilja höra dig tala mera om det här! Jag vill veta vart Du är på väg. Antagligen vill jag väl också peka på vägar som jag ser och visa vart jag tycker att de leder, men jag vet inte om jag kan. Om Du inte är trött på mig och Du vill offra ännu en stund på mig, komme jag gärna någon mer gång till [Staden]. Då finge jag också möjlighet att återgälda den fina måltid som Du betod mig. Den har också levat kvar som en känsla. Jag tycker så mycket om dig.
Hälsningar
[hans namn]"
Jag grät när jag läste det, för jag inser att jag har tappat det i livet, som jag har trott mest på av allt.
Tänka rätt
Han har ringt två gånger idag
Han kommer att fortsätta tills han har fått mig att vekna igen, om jag inte gör något för att riktigt markera att det får vara nog nu.
Det är nu jag ska se till att jag har ryggrad och stå på mig.
Idag blir kanske en bra dag
Det känns rätt bra just nu. Tror jag. Jag har låtit bli att skicka sms till Den Andre. Jag måste skärpa mig och bli konsekvent i mitt agerande. Nu ska jag ge Maken och mig en chans, och då kan jag inte hålla på och tjafsa med Den Andre ena kanten.
Jag har gjort försök tidigare att stänga ute honom och att avbryta kontakten helt, men det har inte lyckats, förmodligen för att jag saknat honom för mycket, eller för att jag hoppats på honom fortfarande. Det känns lite annorlunda nu. Jag saknar honom visserligen, men det är inte outhärdligt. Däremot hoppas jag inte alls på honom. Han kommer aldrig någonsin att satsa seriöst på ett förhållande med mig, och kanske inte med någon annan heller. Han verkar inte har förmågan riktigt.
Jag har fått nog när det gäller honom.
Även om förhållandet med Maken inte är passionerat, är han åtminstone pålitlig, beredd att satsa och beredd till förändring. Det är värt att ge det en chans.
Hade sex i alla fall
Jag kände, att om jag ska fortsätta att leva tillsammans med honom resten av livet, måste jag försöka komma över att jag är så avtänd med honom. Jag måste försöka komma igång igen, och inte hela tiden känna mig deppig och sakna Den Andre.
Jag försökte verkligen. Jag smekte honom efter konstens alla regler och försökte vara engagerad. Men jag förblev torr som på ett gynekologbesök. Tills slut sa jag till honom att jag inte blir mer redo än så här, och att det var lika bra att köra på.
Det är lite märkligt, jag har noterat det tidigare, att efter ett tag tar liksom det mekaniska överhanden, och det blir ganska lustfyllt ändå. Det är aldrig så att jag egentligen har speciellt svårt att få orgasm. Det kommer liksom av sig själv efter en stund, och det kräver inte att man har någon speciell lust innan. Det gör att det känns ganska bra efteråt i alla fall. Det blir ju ändå någon sorts relax-effekt.
Det kanske går att hitta tillbaka till passionen någon gång i framtiden, eller man kanske inte ska ha några speciella förväntingar på ett 25-årigt äktenskap som kantats av konflikter och de senaste åren dessutom av otrohet. Man kanske ska acceptera att det blir lite som att käka snabbmakaroner och falukorv (vilket jag faktiskt aldrig äter just för att det är så ointressant).
Hur som helst: Maken var i alla fall nöjd, och jag känner mig rätt nöjd också.
Jag tänder inte på honom
Det började med att jag inte fick bo kvar inne i sovrummet efter det senaste som hände med Den Andre. Det var förrförra helgen, och nu känner jag att det är riktigt skönt med en egen kupé. Han ville att jag skulle komma tillbaka igår kväll, och jag gick in där och la mig en stund. Vi hade inte sex, men vi låg nära och det var ganska mysigt, men efter ett tag blev jag väckt av hans snarkningar, så jag gick ut och la mig i gästrummet igen.
Jag vet att han känner sig sårad för att jag inte tänder på honom. Han märker det. Och så undrar han vad det är som gör att det går så bra med Den Andre. Han frågade mig igår "Vad är det han gör som inte jag gör?". Jag kunde inte svara på det. Jag vet inte. Han konstaderade själv att det inte är hur penisen ser ut, utan vem den sitter på som spelar roll, och gav uttryck åt att det kanske inte finns någon chans för oss trots allt.
Jag försökte trösta med att det blir bättre med tiden, att det är jobbigt just nu och blabla. Men innerst inne undrar jag också om det verkligen kommer att fungera.
Det känns bra att vi ska flytta i alla fall.
Samtal från Skidorten
Maken har fortfarande tålamod men han börjar bli lite uppgiven. Han har ställt frågor om varför jag inte tycks sakna att ha sex med honom (det har vi inte haft på så länge att jag inte ens minns när det var). Men så är det: Jag saknar inte det. Jag har ingen lust. Jag längtar efter Den Andre, fast jag vet att jag inte borde. Men jag hoppas att det går över. Ju mindre vi har kontakt, desto bättre går det. Den här veckan har vi inte träffats alls, och det kommer vi förmodligen inte att göra speciellt mycket framöver heller.
Han ville träffa mig nästa tisdag kväll, men då ska jag eventuellt träffa min gamle lärare från högstadiet för första gången på 27 år. Det ska bli kul faktiskt. Lite spännande.
Livets berg- och dalbana
Sensmoral: När man känner sig nertryckt och låg, då ska man börja hoppas, för då är man på väg uppåt och allting kan bara bli bättre. Känns allting däremot alldeles för bra för att vara sant, då är det förmodligen det och ska man passa sig. Du är redan på väg utför och framför väntar en stor utförsbacke med besvikelser och svårmod.
Vem har sagt att det ska vara lätt att leva?
Enda trösten är väl att det går fortare utför än uppför.....om det nu är någon tröst.
Berättade om flytten
Jag sa att eftersom han inte verkar intresserad av att jag ska bo med honom får det bli så här. Lite på skämt, sa jag det, men det låg mycket allvar bakom, och det vet han också.
Efter det samtalet har han varit väldigt flitig att höra av sig. Det har varit fler sms med "längtar efter dej", "puss, puss" och liknande. Han har ringt och pratat länge med mig varje kväll och talat om hur gärna han hade varit där jag är. Nästa gång vi träffas tänker jag fråga honom hur han har tänkt sig det i framtiden. Han kan väl ändå inte tro at vi ska kunna fortsätta som vanligt? Han vet att varje gång vi träffas, äventyrar han mitt sköra förhållande med Maken, och dessutom förlänger han min tillvaro av utestängdhet från alla mina vänner och släktingar. Han borde inse att det inte är sjysst mot mig att utsätta mig för det, om det bara är ett ligg då och då som han vil ha.
Ny arbetsvecka - nya utmaningar
Vi får väl se om han dyker upp här under veckan. Jag åker hem igen på onsdag em som vanligt. Jag frågade Maken om han ville att jag skulle vara borta längre, men det ville han inte. Det kommer inte att bli någon separation mellan oss. Det närmsta vi kan komma en separation är separationsångest.
Jag bestämde med hyresvärden att vi flyttar in den 1 maj. Vi får hoppas att vi blir av med lägenheten, men även om vi inte blir det, kommer det att bli skönt att flytta. Skönt att det händer något nytt som får oss att bli engagerade tillsammans. Jag kommer långt bort från Den Andre. Jag kommer inte att springa på honom när jag är ute med hunden, inte att frestas att gå hem till honom när jag känner mig ensam. Inte när jag är hemma, i alla fall. Kvar återstår när vi jobbar borta båda två. Då kan det fortfarande bli problem.
Men med tiden ska det nog bli bättre. Nu känns det som om det skulle kunna gå bra.
Kanske en lösning
Efter at vi kollat på huset gick vi en lång, härlig promenad i vårvädret. Sedan gick vi ner till hamnen och åt på lilla krogen, en jättegod entrecote med färskpotatis och sparris, med ett par välsmakande ale till.
Nu är det dags att sova middag. Just nu känns livet rätt skönt, trots allt.
Hur ska vi ha det egentligen?
Det verkar inte längre som om vi faktiskt kommer att separera. Vi bor visserligen i olika rum i lägenheten, men i övrigt är det ingen förändring. Vanans makt är stark
Det var en fin vårdag idag och jag var ute och gick en lång promenad. På vägen mötte jag Den Andre som kom åkande i sin bil. Han plockade upp mig, och jag åkte med honom hem. Vi pratade lite ytligt om hans trädgård, att han inte hade något att bjuda på, att jag inte kunde stanna eftersom jag måste vara hemma tills strax efter ett och han nämnde att jag aldrig har haft högklackat på mig när vi har haft sex... Jag gick efter en liten stunds sådan artig konversation i hans trädgård.
Jag förstår mig inte på honom. Han funderar på om han ska försöka få det att fungera med sin fd fru igen, samtidigt som han verkar djupt olycklig varje gång han för det på tal. Och när jag frågar honom vad han ska göra med sitt liv, svarar han alltid att han inte vet.
Jag förstår mig inte på Maken heller. han vill fortsätta att var gift med mig, fast han vet att jag älskar en annan.
Jag förstår mig definitivt inte på mig.
Just nu tänker jag i alla fall ligga lågt med Den Andre. Kanske är det så att jag börjar få nog av hans vankelmod, hans sätt att ömsom stöta bort mig och ömsom hålla fast mig, som skapar känslomässig kaos hos mig, och förstör livet för Maken.
Mysig hemmakväll?
När jag kom hem från jobbet ville jag verkligen det. Han verkade så ensam när han gick. Han sa till mig att han skulle vara hemma ikväll, och tittade på mig med en min som om han förväntade att jag skulle säga: "Bra då dyker jag upp vid 7-snåret". Jag sa att jag inte kunde komma till honom. Det går bara inte. Jag kan inte lämna Maken hemma ensam en fredagkväll för att gå till älskaren, även om han visat på en otrolig förmåga till tolerans och förståelse.
Men jag längtar efter honom. Enormt mycket.
Fick oväntad present
Idag har det varit både bra och dåligt. Jag har återigen blivit besviken på Den Andre, som tycks tappa all känsla för mig rätt vad det är, utan förklaring. Jag försökte prata med honom per telefon, men det gick inte. Han var kort i tonen och ville knappt svara på frågor. Han svarade inte på sms. Jag blir så trött på honom när han är sådan.
Däremot har jag och Maken haft ganska trevligt. Jag fick en fin liten vibrator i present, som jag ska ha istället för Den Andre och Monsterkompisen. Gulligt, faktiskt.
Annars bor vi i varsin del av lägenheten nu. Vi ska vara "särbo" ett tag och se vad som känns bäst att göra om ett tag. Kanske vill vi fortsätta att bo ihop, kanske vill vi skaffa varsitt boende. Det känns bra att inte behöva kastasig iväg i alla fall.
Innan vi gick och la oss kollade vi på ett avsnitt av Rome och My name is Earl, käkade jordnötter och russin och hade lite mysigt. Maken säger att jag inte fattar att jag har det bra, för att jag har svårt att klara av den grå vardagen, att jag har för stort behov av spänning och omväxling. Han kanske har rätt.
Middag med Maken
Jag känner att jag tycker väldigt mycket om honom. Både han och jag är förvånade över att han inte tycker att det känns jobbigare än det gör med min otrohet. Kan det vara så att han vant sig? Eller har vi alltid bara varit mest "kompisar"?
Vi har bestämt att vi ska träffas och ägna kvalitetstid med varandra, ungefär som om vi hade sällskap. Jag ska berätta om jag hittar på något med Den Andre. Vi ska på så sätt få tid att känna efter hur vi vill ha det utan att göra drastiska åtgärder. Kanske hinner jag tröttna på Den Andre under tiden. Vem vet.
Hur länge ska jag vänta?
Igår träffades vi eftr jobbet, jag och Den Andre. Först älskade vi på hans hotellrum, och sedan gick vi ut och åt på en mysig restaurant. Vi gick på bio och såg Jakten på lyckan. Den var gullig men lite seg. Vi sa godnatt och skildes utanför bion. Det var en trevlig kväll, men han känns fortfarande ytligt. Det är precis som om han inte fattar vad som händer.
Jag har sagt till honom att han måste visa mig lite hänsyn. OM det fortfarande är så att han absolut inte kan leva med mig, måste han lämna mig helt och låta mig vara. Hela mitt liv, min tillvaro, har fallit sönder på grund av honom. Om han inte menar allvar måste jag få en chans att få reparera mitt liv, och då måste han hålla sig borta från mig. När jag säger det, ser han allvarligt på mig och säger "Ja, det borde jag väl..."
Hur mycket tålamod ska jag ha med honom? Hur mycket ska jag förlora på grund av honom, utan att han är beredd att ge mig en verklig chans tillbaka?
Maken och jag pratar om att separera, men ingen av oss vet var vi ska bo, hur vi ska bo eller hur vi ska förhålla oss till varandra. Det är verkligen inte lätt. Jag känner att jag tycker som mest om honom när jag håller på att förlora honom. Det är också väldigt underligt. Eller det kanske är naturligt?
Det känns i alla fall sorgligt. Vi har levt tillsamans i mer än halva våra liv. Vi har många minnen och en gemensam son som är 24 år och som kanske själv får barn inom en överskådlig framtid. Ska jag kasta bort det för någon som inte kan bestämma sig för mig? Bara för att jag tror att jag älskar honom mer än jag älskar min man?
Är jag bara knäpp och självdestruktiv?
Separation verkar oundviklig
Jag åkte hem till honom på lördagen. Vi älskade, lagade mat, kollade på TV, älskade igen, åt ostbricka och delde en flaska vin. Sedan la vi oss och sov gott. Det var första gången jag faktiskt sovit riktit gott hela natten hemma hos honom. Annars har jag alltid vaknat med hjärtklappning och ångest efter ett tag och legat vaken och skruvat på mig, oroat mig och skämts över att jag varit otrogen. Det känns inte så längre.
På morgonen fick jag frukost på sängen, och låg och drog mig. Det kändes så bra Ganska bra, tills jag hittade några långa mörka hårstrån i sängen. De kunde inte komma från någon av oss, och jag misstänker at de är från den andra kvinnan som han säger att han inte har någor förhållande med. Jag konfronterade honom, och han sa att det var jättekonstigt, eftersom hon inte varit där på länge, inte sedan jag var förbi där och ringde på. Det är sex veckor sedan. Jag valde att tro på honom. Fast jag vet egentligen inte.
Efter en snabbdusch gick vi ut på en långpromenad med jycken. Det var vår i luften och ganska vindstilla. På vägen hem träffade vi hans son med flickvän. Han presenterade mig som sin kollega. Tja, det kan man ju säga.
Maken vill att vi ska separera nu. Egentligen var det ju det jag ville också. Samtidigt är jag rädd. Men det måste bli så. Den Andre vill fortfarande inte ta steget fullt ut, men jag känner att han börjar vackla lite.
Vad jag egentligen vill
Jag tror att om jag flyttade hem till honom, skulle han inte protestera, men då har han inte själv tagit beslutet, han har inte åtagit sig något, inte lovat något. Det är nämligen det som är hans problem: Han vill inte ta ansvar för en relation. Så uppfattar jag det i alla fall.
Han trivs med mig, det säger han. Vi har mysigt tillsammans, bra sex (det har blivit bättre och bättre), och jag tror att vi båda kan vara oss själva. Men han har ett dolt inre, en vit fläck på sin karta, som gör att man inte når ända in.
Jag vill verkligen ha honom, men jag vill ha hela honom. Eftersom det inte verkar vara möjligt måste jag alltså avstå.
Då återstår frågan om det är idé att kämpa vidare med Maken. Han säger att han verkligen ska jobba på att bli av med sin aggressivitet. Han vill köpa hus och vill att det ska bli bra mellan oss. Är det bra? Jag känner att det är ett stort företag att köpa hus i det här läget, när allting vacklar. Det blir så mycket mer komplicerat att göra sig fri.
Så, jag vet vad jag vill, men jag kan inte få det, Och något bra alternativ finns inte. Resultatet blir att jag ändå inte vet vad jag ska göra.
Bakslag
Det gjorde att jag fick panikkänslor och kände väldigt starkt att jag absolut inte kan fortsätta att vara gift med honom. Hela den otrevliga sidan av honom som gjort att jag fjärmat mig, kom tillbaka i full styrka. Hans allra värsta oresonliga och hotfulla sida kom fram och jag kände mig rädd. Han bet mig i kinden och jag trodde att han skulle fortsätta och slå mig. När jag höll upp händerna som skydd för ansiktet, frågade han varför. Tror du att jag ska slå dig? frågade han. Jag tror inte ens han förstår hur hotfullt han agerar.
När jag sa att jag trodde att det inte var någon mening att fortsätta, och att det inte kulle kunna fungera, blev han vansining, tog tag i armarna på mig och släpade mig genom hela lägenheten och ut i trappuppgången. Han stängde dörren och låste, och där satt jag. Hunden satt bredvid mig och undrade säkert vad det var frågan om.
Efter en stund kom han tillbka och släppte in mig. Han sa att han ångrade sig och insåg att det hade blivit väldigt fel. Jag kände att jag hade bestämt mig för att lämna honom, och började bädda åt mig i gästrummet. Han gav sig inte utan övertalade mig att sova i sovrummet. Jag gick med på det mest för att få slut på diskussionen. Jag kände att jag inte orkade mer.
Dagen efter pratade vi om det, och han har bett om förlåtelse hur många gånger som helst. Jag har sagt till honom att jag känner mig misshandlad även om han inte direkt har misshandlat mig fysiskt. Jag har sagt att det ingår i beteendet att ångra sig och be om förlåtelse efteråt, och vara snäll och gullig tills det händer nästa gång. Han måste förstå att jag inte kan känna förtroende för honom. Hur kan jag lita på att det inte ska bli så här igen?
Han säger till sitt försvar att vi båda levt under stark press de sista månaderna, och att det här var ett tillfälligt bakslag. Han vill att vi ska köpa hus tillsammans och starta om på nytt. Han vet att jag drömt om ett eget hus i hur många år som helst, men han har aldrig velat förut. Jag länner det som om det är ett sätt att hålla kvar mig.
Han är borta över helgen och kommer tillbaka på söndag eftermiddag. Under tiden tänker jag fundera över min situation.
