Jag berättade för Den Andre att vi ska flytta. Han lät inte alls positivt inställd. Det var inget i det han sa, utan hur han sa det. Jag kände att han blev svartsjuk, besviken, eller kanske rädd att förlora mig.
Jag sa att eftersom han inte verkar intresserad av att jag ska bo med honom får det bli så här. Lite på skämt, sa jag det, men det låg mycket allvar bakom, och det vet han också.
Efter det samtalet har han varit väldigt flitig att höra av sig. Det har varit fler sms med "längtar efter dej",  "puss, puss" och liknande. Han har ringt och pratat länge med mig varje kväll och talat om hur gärna han hade varit där jag är. Nästa gång vi träffas tänker jag fråga honom hur han har tänkt sig det i framtiden. Han kan väl ändå inte tro at vi ska kunna fortsätta som vanligt? Han vet att varje gång vi träffas, äventyrar han mitt sköra förhållande med Maken, och dessutom förlänger han min tillvaro av utestängdhet från alla mina vänner och släktingar. Han borde inse att det inte är sjysst mot mig att utsätta mig för det, om det bara är ett ligg då och då som han vil ha.