Igår träffades vi eftr jobbet, jag och Den Andre. Först älskade vi på hans hotellrum, och sedan gick vi ut och åt på en mysig restaurant. Vi gick på bio och såg Jakten på lyckan. Den var gullig men lite seg. Vi sa godnatt och skildes utanför bion. Det var en trevlig kväll, men han känns fortfarande ytligt. Det är precis som om han inte fattar vad som händer.
Jag har sagt till honom att han måste visa mig lite hänsyn. OM det fortfarande är så att han absolut inte kan leva med mig, måste han lämna mig helt och låta mig vara. Hela mitt liv,  min tillvaro, har fallit sönder på grund av honom. Om han inte menar allvar måste jag få en chans att få reparera mitt liv, och då måste han hålla sig borta från mig. När jag säger det, ser han allvarligt på mig och säger "Ja, det borde jag väl..."

Hur mycket tålamod ska jag ha med honom? Hur mycket ska jag förlora på grund av honom, utan att han är beredd att ge mig en verklig chans tillbaka?

Maken och jag pratar om att separera, men ingen av oss vet var vi ska bo, hur vi ska bo eller hur vi ska förhålla oss till varandra. Det är verkligen inte lätt. Jag känner att jag tycker som mest om honom när jag håller på att förlora honom. Det är också väldigt underligt. Eller det kanske är naturligt?
Det känns i alla fall sorgligt. Vi har levt tillsamans i mer än halva våra liv. Vi har många minnen och en gemensam son som är 24 år och som kanske själv får barn inom en överskådlig framtid. Ska jag kasta bort det för någon som inte kan bestämma sig för mig? Bara för att jag tror att jag älskar honom mer än jag älskar min man?

Är jag bara knäpp och självdestruktiv?