Semester
Efter några dagars intensivt arbete i Utlandet, ska Maken och jag ha en veckas avkoppling i Grekland. Det ska bli riktigt skönt. Lite jobbigt att pallra sig upp och åka till flygplatsen nu på morgonen, speciellt med tanke på att jag landade med flyget vid 22-tiden igår kväll och inte var i säng förrän rätt sent.
Men det blir tid att sova sedan.
Det känns väldigt skönt att mitt senaste uppdrag är klart, och att det gick över förväntan bra. Jag hade spänt mig lite inför det, eftersom det var första gången för oss alla, och eftersom jag visste att förväntningarna var så höga. Nu kan jag riktigt pusta ut med vetskapen att alla inblandade blev nöjda och utfallet blev bra.
Vi var ett riktigt bra team. och det kändes roligt. När vi skulle flyga åt olika håll efter mellanlandningen, var det nästan svårt att skiljas. Vi satt kvar och snackade i baren så länge att de ropade efter mig och kollegan i högtalarna. Som tur var satt vi nära vår gate, så det gick snabbt att ta sig dit. (Det är fördelen med att ha checkat in bagage: De lämnar inte gärna kvar sådana passagerare, för då måste de rota fram bagaget också.). Hur som helst så var det andra som kom senare än oss, så det var inte så illa.
Nu sitter jag på flygplatsen (igen) och har just ätit frukost medan jag betat mig igenom de senaste dagarnas e-postskörd. Det är hutlöst att det kostar 70 kr i timmen att vara uppkopplad via flygplatsen. Normalt har jag mitt eget 3G-kort som jag kan plugga in, men det blev kvar i den andra resväskan.
Maken har precis förlorat sin I-pod, så han har att göra med att leta efter den och göra polisanmälan. Det var lite smolk i bägaren. Alla våra talböcker som vi skulle lyssna på under resan får vi klara oss utan.
Nästa gång jag åker till Staden, blir inte förrän den 11 juni. Jag måste kontakta Mamman och Dottern så att de inte undrar var jag tagit vägen.
Men det blir tid att sova sedan.
Det känns väldigt skönt att mitt senaste uppdrag är klart, och att det gick över förväntan bra. Jag hade spänt mig lite inför det, eftersom det var första gången för oss alla, och eftersom jag visste att förväntningarna var så höga. Nu kan jag riktigt pusta ut med vetskapen att alla inblandade blev nöjda och utfallet blev bra.
Vi var ett riktigt bra team. och det kändes roligt. När vi skulle flyga åt olika håll efter mellanlandningen, var det nästan svårt att skiljas. Vi satt kvar och snackade i baren så länge att de ropade efter mig och kollegan i högtalarna. Som tur var satt vi nära vår gate, så det gick snabbt att ta sig dit. (Det är fördelen med att ha checkat in bagage: De lämnar inte gärna kvar sådana passagerare, för då måste de rota fram bagaget också.). Hur som helst så var det andra som kom senare än oss, så det var inte så illa.
Nu sitter jag på flygplatsen (igen) och har just ätit frukost medan jag betat mig igenom de senaste dagarnas e-postskörd. Det är hutlöst att det kostar 70 kr i timmen att vara uppkopplad via flygplatsen. Normalt har jag mitt eget 3G-kort som jag kan plugga in, men det blev kvar i den andra resväskan.
Maken har precis förlorat sin I-pod, så han har att göra med att leta efter den och göra polisanmälan. Det var lite smolk i bägaren. Alla våra talböcker som vi skulle lyssna på under resan får vi klara oss utan.
Nästa gång jag åker till Staden, blir inte förrän den 11 juni. Jag måste kontakta Mamman och Dottern så att de inte undrar var jag tagit vägen.
Brev från Maken
Som ett resultat av samtalet i bilen, får man väl anta:
Hej!
Jag har funderat lite kring de incidenter ?den senaste tiden? som har oroat dig eftersom jag varit ?arg? på dig; Röken, hyllan och buskarna. Inte vid något av dessa tillfällen var jag arg på dig, kanske irriterad. I nått fallen var det nog till och med så att jag bara kände en viss frustration.
- Röken, eftersom jag tyckte att det var så onödigt.
- Buskarna, eftersom jag tycker du har en dålig ovana att ibland dra i gång projekt som jag får avsluta när du antingen inte orkar eller har trötnat. Allt för ofta är det det tråkiga som återstår.
- Hyllan, jag var egentligen inte alls irritarad på dig, bara frustrerad över att jag inte lyckades få det att bli bra.
- Sen var det väl något gräl, om ordning och reda tror jag du sa. Exakt vad som hände och varför det kom att bli ett gräl (som alltid har en egen mycket märklig och skrämmande dynamik) minns jag inte, men jag var inte arg, det vet jag med säkerhet eftersom jag aldrig är arg.
Men du har givetvis rätt, äkta makar ska aldrig någonsin behandla varandra ovärdigt. Om jag finne råda helt och hållet så skulle jag aldrig vara vare sig irriterad eller frusterad på dig, än mindre arg. Jag kan lova att anstränga mig för att inte bli det, men tyvärr kan jag nog garantera att det bara delvis kommer att hjälpa.
Men jag måste erkänna att jag upplever att du har orimliga förväntningar på mig Jag kommer aldrig att kunna leva upp till dem, eller åtminstone inte så länge som det är den här ordningen som råder.
Men så tycker jag faktiskt att du istället för att känna oro, kanske borde känna dig lite stolt. Varför grälar vi? Är det inte så att det nästan alltid är någon som känner sig lite irriterad över något och därför skickar iväg en kommentar med glöd i och så börjar det brinna? Men du tog ju hand om mina kommentarer med glöd i utan att börja brinna. Det är ju så det måste fungera!
Tänk om vi alltid kunde göra så, då skulle det givetvis fortfarande uppstå irritation ibland, men det skulle aldrig börja brinna. Underbart.
Sen har vi det här med ?provanställningen?. Du, vi, jag måste bestämma oss för hur vi ska ha det. Vi kan inte fortsätta att tillåta oss till att hela tiden fundera över om det här förhållandet verkligen är bra eller inte. Är det du och jag, då är det du och jag! Är det inte så, då är det dags att gå, NU.
Jag tror att vi kan få det att fungera, men det är under vissa förutsättningar, varav två är:
- Sluta ifrågasätta förhållandet
- Ha rimliga förväntningar
Och givetvis: Var snabb att förlåta.
Ta väl hand om dig
Samtal i bilen
Jag sa det till honom i morse, när vi var på väg till jobbet. Vi sitter en halvtimme tillsammans i blien, och jag passade på att lätta mitt hjärta.
Han tycker att jag ställer orimliga krav på tillvaron. Och på honom. Han har alltid haft svårt att säga att han älskar mig, men han påstår att det beror på att han inte tycker om ordet "älskar" eftersom han menar att det är uttjatat och innehållslöst. Han brukar svara att han tycker om mig, och att han tycker att vi har det bra, när jag frågar honom om han älskar mig. Jag har alltid tolkat det som att han lika gärna kunde bo tillsammans med en kille, som också kan vara en bra kompis. Idag sa han att det inte är så, att det känns på ett annat sätt med mig. Att han kanske egentligen menar att han älskar fast han inte använder det ordet.
Han tycker att det är jag som har de verkliga problemen med att älska. Och det har han rätt i. Jag erkände det för honom, att jag inte kan. Jag vet inte varför, men så är det.
Han blir ledsen av de här samtalen. jag tycker också att det känns jobbigt, men det måste ändå komma ut. Annars kommer jag alltid att gå omkring och känna mig falsk, känna det som att jag låtsas hela mitt liv.
Då kommer jag att trilla dit igen för någon annan typ Den Andre, tror jag, i ren frustration. Och så vill jag absolut inte ha det igen. Då är det bättre att försöka reda ut vad som inte är bra och vad man kan göra åt det här och nu. Ärligt.
Han tycker att jag ställer orimliga krav på tillvaron. Och på honom. Han har alltid haft svårt att säga att han älskar mig, men han påstår att det beror på att han inte tycker om ordet "älskar" eftersom han menar att det är uttjatat och innehållslöst. Han brukar svara att han tycker om mig, och att han tycker att vi har det bra, när jag frågar honom om han älskar mig. Jag har alltid tolkat det som att han lika gärna kunde bo tillsammans med en kille, som också kan vara en bra kompis. Idag sa han att det inte är så, att det känns på ett annat sätt med mig. Att han kanske egentligen menar att han älskar fast han inte använder det ordet.
Han tycker att det är jag som har de verkliga problemen med att älska. Och det har han rätt i. Jag erkände det för honom, att jag inte kan. Jag vet inte varför, men så är det.
Han blir ledsen av de här samtalen. jag tycker också att det känns jobbigt, men det måste ändå komma ut. Annars kommer jag alltid att gå omkring och känna mig falsk, känna det som att jag låtsas hela mitt liv.
Då kommer jag att trilla dit igen för någon annan typ Den Andre, tror jag, i ren frustration. Och så vill jag absolut inte ha det igen. Då är det bättre att försöka reda ut vad som inte är bra och vad man kan göra åt det här och nu. Ärligt.
Ansatt av tvivel
Ibland blir jag helt betryckt. Jag tänker att jag spelar ett spel där jag försöker göra det som förväntas av mig. Jag försöker vara kärleksfull och trevlig mot Maken och tycka att vi har det bra. Men djupt inne i mig gnager det av tvivel. Det sitter en liten, mager och tärd fånge där inne och rasslar med kedjor och ropar, knappt hörbart visserligen, men envist: "Är det så här det ska vara? Ska jag vara kvar här? Varför känns det inte rätt?"
Jag känner mig inte ärlig, fast jag har lagt korten på bordet. Jag försöker få honom att älska mig, fast jag vet att jag inte kan älska honom. Varför? Jag kan inte med att säga till honom att jag vill att han ska ge upp, att jag vill att han ska skaffa sig ett eget liv.
Jag säger till mig själv: "Men jag tycker om honom, han har många fina egenskaper. man ska inte ställa för höga krav. Det finns inget som säger att jag blir lyckligare utan honom. Jag kanske blir ensam och förgrämd, bitter på livet och utan någon att krama. Bäst att inte göra något drastiskt. Vi har det ändå ganska bra tillsammans....."
Och så går tiden medan tvivlen fortsätter att göra sig påminda och känslan av ihåligt skal växer sig starkare.
Jag vet inte riktigt vem jag är. Jag vet bara vem jag förväntas vara.
Jag känner mig inte ärlig, fast jag har lagt korten på bordet. Jag försöker få honom att älska mig, fast jag vet att jag inte kan älska honom. Varför? Jag kan inte med att säga till honom att jag vill att han ska ge upp, att jag vill att han ska skaffa sig ett eget liv.
Jag säger till mig själv: "Men jag tycker om honom, han har många fina egenskaper. man ska inte ställa för höga krav. Det finns inget som säger att jag blir lyckligare utan honom. Jag kanske blir ensam och förgrämd, bitter på livet och utan någon att krama. Bäst att inte göra något drastiskt. Vi har det ändå ganska bra tillsammans....."
Och så går tiden medan tvivlen fortsätter att göra sig påminda och känslan av ihåligt skal växer sig starkare.
Jag vet inte riktigt vem jag är. Jag vet bara vem jag förväntas vara.
Samtal med Den Andre
Jag har inte pratat med honom på flera veckor. Han kom in på mitt rum för att prata med mig och frågade om det går bra för mig. Jag berättade om trädgården, huset och att jag har det bra. jag såg hur han mulnade och efter ett tag gick han ut. Han tål inte att höra att jag har det bra.
Jag gick upp till honom efter en stund och sa som jag kände det: Att han blir betryckt av att prata med mig. Han sa att han är totalt pissed off på mig, och att jag har sabbat hans liv.
Jag sa att jag har ansträngt mig mycket för att inte hysa agg gentemot honom för att han har lurat mig, ljugit för mig och sabbat mitt liv. Den som mår mest dåligt av att jag går omkring och är arg är jag själv. Jag frågade om han inte tycker att det är konstigt att jag kan bestämma mig för att lägga allt han har gjort mot mig bakom mig, men han kan inte förlåta ett enda telefonsamtal som jag ringde på grund av det han sa tillmig. Han tyckte inte jag skulle hålla på och skuldbelägga honom mer. (!!!?)
Han är arg och sur för att hans liv inte blev som han ville. För att han inte kunde fortsätta att utnyttja relationerna han hade runt omkring sig utan restriktioner utan att det fick jobbiga konsekvenser för honom själv.
Han har lurat sin fd fru att de skulle bli ett par igen, kanske, han har lurat Den Andra kvinnan att de redan var ett par och skulle köpa hus, kanske, och han lurade mig att han brydde sig om mig. Egentligen har han lurat mig minst.
Däremot har jag varit väldigt bra på att lura mig själv.
Jag sa att jag inte längre klandrar honom och att jag förstår ganska mycket av hans agerande. Jag tycker det är väldigt storsint av mig. Men han sa ingenting om det. Han frågade om jag hade trosor på mig, och uttryckte en tanke om att livet i Staden hade blivit så mycket trevligare om vi kunde vara knullkompisar.
Återigen har jag fått bekräftat att vi inte riktigt spelar i samma division.
Han uttryckte en rädsla för att jag skulle citera honom om Den Andra kvinnan skulle ringa mig och fråga om vi pratat. Det kändes intressant att höra honom fråga mig var jag har min lojalitet någonstans. Jag kände mig fascinerad över att han ens kunde använda och uttala ordet.
Han skulle träffa henne i kväll, tydligen. De har annars inte träffats så mycket, påstår han. Han säger attt det är hon som ljuger och att hon har spelat ut mig mot honom. Jag tänkte i mitt stilla sinne "jamen, då passar ni ju skitbra ihop!". Men jag sa ingenting. Det är bara sorgligt. Han har förlorat sina barns respekt, sin fd frus respekt och många andras respekt. Det kommer aldrig att bli ett par igen av honom och hans fru. Det har Den Andra kvinnan sett till genom att ringa och berätta allting för henne. Men Den Andre föredrar att skylla allting på mig.
På mitt telefonsamtal. Fast han säger att han också bär en del av skulden.
Jag är glad att jag är fri från honom. Jag ser ingen godhet hos honom, som jag inbillade mig fanns där förut. Jag ser bara en till ytterlighet driven själviskhet. Den kan Den Andra kvinnan gärna få hantera, om hon vill det. Fast han tror inte att det kommer att fungera mellan dem. Nej, vem skulle det kunna fungera med?
Samtidigt försöker han sänka mig genom att säga att han inte tror att Maken älskar mig på riktigt, att jag inte kommer att bli lycklig med honom osv. Han använder det jag har anförtrott honom i mina mörka stunder mot mig.
Men det gör ingenting. Vad han än säger inser jag att mitt liv är så oerhört mycket ljusare och enklare än det liv han har skapar åt sig, och det trots att jag har ställt till det värre än någonsin för mig och mina närmaste just på grund av honom.
Jag känner att jag har mer energi än på länge och ser positivare på tillvaron. Hans närvaro i mitt liv har varit som ett sakta utsipprande gift i dricksvattnet. Det har skapat ohälsa och brutit ner, men jag har trott att vattnet varit bra för mig eftersom det släckt törsten.
Jag känner att jag måste passa mig så att jag inte börjar känna förakt för honom, för det jag upplever som hans litenhet som människa. Förakt är ingen positiv känsla och den smutsar ner människan inuti. Det är bättre om jag kan fokusera på att känna insikt och förståelse.
Jag jobbar vidare på det. Jag tror jag ska läsa Pollacks bok en gång till...
Jag gick upp till honom efter en stund och sa som jag kände det: Att han blir betryckt av att prata med mig. Han sa att han är totalt pissed off på mig, och att jag har sabbat hans liv.
Jag sa att jag har ansträngt mig mycket för att inte hysa agg gentemot honom för att han har lurat mig, ljugit för mig och sabbat mitt liv. Den som mår mest dåligt av att jag går omkring och är arg är jag själv. Jag frågade om han inte tycker att det är konstigt att jag kan bestämma mig för att lägga allt han har gjort mot mig bakom mig, men han kan inte förlåta ett enda telefonsamtal som jag ringde på grund av det han sa tillmig. Han tyckte inte jag skulle hålla på och skuldbelägga honom mer. (!!!?)
Han är arg och sur för att hans liv inte blev som han ville. För att han inte kunde fortsätta att utnyttja relationerna han hade runt omkring sig utan restriktioner utan att det fick jobbiga konsekvenser för honom själv.
Han har lurat sin fd fru att de skulle bli ett par igen, kanske, han har lurat Den Andra kvinnan att de redan var ett par och skulle köpa hus, kanske, och han lurade mig att han brydde sig om mig. Egentligen har han lurat mig minst.
Däremot har jag varit väldigt bra på att lura mig själv.
Jag sa att jag inte längre klandrar honom och att jag förstår ganska mycket av hans agerande. Jag tycker det är väldigt storsint av mig. Men han sa ingenting om det. Han frågade om jag hade trosor på mig, och uttryckte en tanke om att livet i Staden hade blivit så mycket trevligare om vi kunde vara knullkompisar.
Återigen har jag fått bekräftat att vi inte riktigt spelar i samma division.
Han uttryckte en rädsla för att jag skulle citera honom om Den Andra kvinnan skulle ringa mig och fråga om vi pratat. Det kändes intressant att höra honom fråga mig var jag har min lojalitet någonstans. Jag kände mig fascinerad över att han ens kunde använda och uttala ordet.
Han skulle träffa henne i kväll, tydligen. De har annars inte träffats så mycket, påstår han. Han säger attt det är hon som ljuger och att hon har spelat ut mig mot honom. Jag tänkte i mitt stilla sinne "jamen, då passar ni ju skitbra ihop!". Men jag sa ingenting. Det är bara sorgligt. Han har förlorat sina barns respekt, sin fd frus respekt och många andras respekt. Det kommer aldrig att bli ett par igen av honom och hans fru. Det har Den Andra kvinnan sett till genom att ringa och berätta allting för henne. Men Den Andre föredrar att skylla allting på mig.
På mitt telefonsamtal. Fast han säger att han också bär en del av skulden.
Jag är glad att jag är fri från honom. Jag ser ingen godhet hos honom, som jag inbillade mig fanns där förut. Jag ser bara en till ytterlighet driven själviskhet. Den kan Den Andra kvinnan gärna få hantera, om hon vill det. Fast han tror inte att det kommer att fungera mellan dem. Nej, vem skulle det kunna fungera med?
Samtidigt försöker han sänka mig genom att säga att han inte tror att Maken älskar mig på riktigt, att jag inte kommer att bli lycklig med honom osv. Han använder det jag har anförtrott honom i mina mörka stunder mot mig.
Men det gör ingenting. Vad han än säger inser jag att mitt liv är så oerhört mycket ljusare och enklare än det liv han har skapar åt sig, och det trots att jag har ställt till det värre än någonsin för mig och mina närmaste just på grund av honom.
Jag känner att jag har mer energi än på länge och ser positivare på tillvaron. Hans närvaro i mitt liv har varit som ett sakta utsipprande gift i dricksvattnet. Det har skapat ohälsa och brutit ner, men jag har trott att vattnet varit bra för mig eftersom det släckt törsten.
Jag känner att jag måste passa mig så att jag inte börjar känna förakt för honom, för det jag upplever som hans litenhet som människa. Förakt är ingen positiv känsla och den smutsar ner människan inuti. Det är bättre om jag kan fokusera på att känna insikt och förståelse.
Jag jobbar vidare på det. Jag tror jag ska läsa Pollacks bok en gång till...
Fästingproblematik
Hur gör jag för att förklara för min hund att det är av välvilja som jag plockar bort fästingar från henne?
Som det är nu, uthärdar hon stoiskt medan jag plockar bort den. Sedan tittar hon på mig med en min som med all önskvärd tydlighet visar att jag har missbrukat hennes förtroende, utnyttjat min ställning som Matte och utsatt henne för värsta tänkbara sortens övergrepp. Hon söker sig till en plats i huset så långt bort från mig som det är fysiskt möjligt. Där lägger hon sig och blänger på omvärlden med hela kroppen slokande av missmod.
Jag försöker muta med hundgodis och gulla, men ingenting hjälper. Jag visste inte att fästingar kunde skapa sådana trauma i de mest stabila realtioner. Har det inte skrivits något om detta?
Som det är nu, uthärdar hon stoiskt medan jag plockar bort den. Sedan tittar hon på mig med en min som med all önskvärd tydlighet visar att jag har missbrukat hennes förtroende, utnyttjat min ställning som Matte och utsatt henne för värsta tänkbara sortens övergrepp. Hon söker sig till en plats i huset så långt bort från mig som det är fysiskt möjligt. Där lägger hon sig och blänger på omvärlden med hela kroppen slokande av missmod.
Jag försöker muta med hundgodis och gulla, men ingenting hjälper. Jag visste inte att fästingar kunde skapa sådana trauma i de mest stabila realtioner. Har det inte skrivits något om detta?
Instängd och utsläppt
Maken har köpt en segelbåt tillsammans med några andra. Ikväll blev han och en till instängda i hamnen. Grinden låses kl 22:00, och de var där tre minuter över. Kompisen bestämde sig för att sova över i båten. han hade sovsäck där, medan Maken krånglade sig ut genom ett hål och skulle sova över hos några vänner i närheten. Bilen blev kvar inne, och han hade redan missat sista tåget hem.
Jag tänkte att det kan vara en ny upplevelse att sova i nya huset ensam för första gången, att få njuta av tystnaden utan att använda öronproppar (jag måste alltid ha öronproppar på grund av Makens oerhört ljudliga sätt att andas på när han sover) och få vakna till ljudet av näktergalen i morgon bitti. Men precis när jag tänkt den tanken ringde Maken och sa att han var på väg hem. Han hade fått låna en bil.
Nåväl, jag behöver inte känna mig ensam då, i alla fall. Och jag behöver inte packa med mig en massa saker till honom i morgon bitti, så det har sina fördelar.
Jag tänkte att det kan vara en ny upplevelse att sova i nya huset ensam för första gången, att få njuta av tystnaden utan att använda öronproppar (jag måste alltid ha öronproppar på grund av Makens oerhört ljudliga sätt att andas på när han sover) och få vakna till ljudet av näktergalen i morgon bitti. Men precis när jag tänkt den tanken ringde Maken och sa att han var på väg hem. Han hade fått låna en bil.
Nåväl, jag behöver inte känna mig ensam då, i alla fall. Och jag behöver inte packa med mig en massa saker till honom i morgon bitti, så det har sina fördelar.
Min pappa
Jag har pratat med min pappa idag. Han åker in och ut på akuten periodvis för att han får svårt att andas. Han har KOL efter många års intensivt rökande av cigariller, cigaretter och pipa.
Enligt honom själv har han varit döende de senaste 10 åren. I början trodde jag honom, men nu har jag liksom vant mig. Vi har inte haft någon kontakt under min uppväxt, och det är egentligen först efter att hans fru (alltså inte min mamma, utan hans andra fru) dog i cancer som vi har haft någon kontakt att tala om.
Han var väldigt deprimerad efter att hon dog. Hon var sjuk väldigt länge innan och han tog hand om henne. Det var säkert väldigt jobbigt. Men efteråt började han ringa mig, och jag fick liksom ikläda mig rollen som terapeut de första åren. Men sedan har det blivit mycket bättre, och vi har lärt känna varandra ganska bra.
Varken min syster eller min mamma tål honom efter allt han har gjort mot oss. Jag var så liten då så jag har inte så mycket minnen. En del minns jag förstås, men jag har bearbetat det och känner ingen bitterhet. Det enda som jag egentligen har lidit av, var att jag kände mig övergiven och värdelös av att han försvann och inte hörde av sig. Men som vuxen, och mycket tack vare de samtal vi har haft, har jag fått en annan syn på vad som hände.
Jag anser att finns det bara en möjlighet att förstå och förlåta, så ska man göra det. Man mår så mycket bättre då.
Hemma hos
Min lärare från högstadiet, som jag väl egentligen får klassificera om nu, efter så lång tid, till att vara vän helt enkelt, var här och hälsade på oss. Innan kändes det nästan lite pirrigt att han skulle komma, men när han väl kom kändes det bara bra. Jag tycker verkligen om honom. Inte på samma sätt som för 27 år sedan, men väldigt mycket i alla fall.
Det var första gången som Maken träffade honom. Jag tror att han hade förväntat en märklig bohem med obegripliga åsikter (eftersom han gillar att prata med mig och till råga på allt kommer och hälsar på mig?) men efteråt konstaterade han att han var trevlig och helt normal.
Vi kollade på fotografier och gamla noter som jag sparat i alla år. Vissa av dem kan jag fortfarande utantill; italienska sångövningar som etsat sig fast någonstans i hjärnan. Det är märkligt.
Det var första gången som Maken träffade honom. Jag tror att han hade förväntat en märklig bohem med obegripliga åsikter (eftersom han gillar att prata med mig och till råga på allt kommer och hälsar på mig?) men efteråt konstaterade han att han var trevlig och helt normal.
Vi kollade på fotografier och gamla noter som jag sparat i alla år. Vissa av dem kan jag fortfarande utantill; italienska sångövningar som etsat sig fast någonstans i hjärnan. Det är märkligt.
En fantastisk dag
Det har varit en riktig sommardag och jag har grejat i trädgården så att jag förmodligen kommer att ha ont i hela kroppen i morgon. Jag har dessutom bränt mig lite på ryggen. Mitt vinterbleka skinn tål inte mycket sol så här i början. Men det blev fint i trädgården. Jag har planterat en rhododenfron, sex rosenbuskar och en massa kryddväxter.
Vi har grillat tre dagar i rad, så det känns verkligen som om sommaren har kommit igång, fast det bara är maj.
Jag har tänkt en del på Den Andre. Jag har inga jobbiga känslor när det gäller honom längre. Inte så som det var förut när jag kände mig sviken och lurad. Jag känner mer bara en sorts saknad och sorg, lite som när någon har dött som man har tyckt om och umgåtts en del med. Jag kan undra lite hur han har det, och om han mår bra. Jag känner att jag tycker lite synd om honom, för jag tror på något sätt att han har förlorat mer än vad jag har gjort. Och det hade han nog gjort långt innan han träffade mig.
Jag tror att allt kommer att blekna bort så småningom, att jag kommer att tänka på honom mindre och mindre.
Det är viktigt att jag fokuserar på här och nu, och den människa som jag vill vara.
Vi har grillat tre dagar i rad, så det känns verkligen som om sommaren har kommit igång, fast det bara är maj.
Jag har tänkt en del på Den Andre. Jag har inga jobbiga känslor när det gäller honom längre. Inte så som det var förut när jag kände mig sviken och lurad. Jag känner mer bara en sorts saknad och sorg, lite som när någon har dött som man har tyckt om och umgåtts en del med. Jag kan undra lite hur han har det, och om han mår bra. Jag känner att jag tycker lite synd om honom, för jag tror på något sätt att han har förlorat mer än vad jag har gjort. Och det hade han nog gjort långt innan han träffade mig.
Jag tror att allt kommer att blekna bort så småningom, att jag kommer att tänka på honom mindre och mindre.
Det är viktigt att jag fokuserar på här och nu, och den människa som jag vill vara.
Första hemmadagen
Idag är första dagen sedan vi flyttade som jag kan vara hemma hela dagen utan att behöva åka någonstans. Jag har suttit i soffan och läst framför brasan och bara kopplat av. Det har varit underbart skönt. Jag har inte fixat mig i håret, inte målat mig och dessutom har jag klätt mig i sunkkläder, dvs träningsbyxor och t-shirt.
Nu ska jag gå ut och greja lite i trädgården, för det regnar inte längre. Sedan ska Maken och jag hänga lite tavlor.
Min lärare från högstadiet ska komma och hälsa på någon gång under helgen och det ska bli väldigt kul. Det ska bli spännande och se hur han och Maken kommer överens. De är inte precis lika i sättet, men det kan gå alldeles utmärkt ändå.
Nu ska jag gå ut och greja lite i trädgården, för det regnar inte längre. Sedan ska Maken och jag hänga lite tavlor.
Min lärare från högstadiet ska komma och hälsa på någon gång under helgen och det ska bli väldigt kul. Det ska bli spännande och se hur han och Maken kommer överens. De är inte precis lika i sättet, men det kan gå alldeles utmärkt ändå.
Lite konstigt är det
Att sitta framför brasan och fundera är bland det bästa jag vet. Nu ligger dessutom hunden här och kopplar av efter en härlig kaninrunda.
Det är lite konstigt att vakna upp på morgonen mitt i storstaden, stressa iväg till jobbet och möta halva Sveriges befolkning på vägen dit (känns det som), för att senare samma dag, kliva ur taxin hemma, på en liten bygatan i en helt annan del av landet, gå ner till stranden och bara höra vind och vågskvalp.
Det är verkligen kontraster. Men det är väldigt skönt med tystnaden. Här inne hörs bara elden och fåglarna utanför. Och så datorn jag har i knät föstås. Jag tror jag stänger av och läser en bok istället.
Det är lite konstigt att vakna upp på morgonen mitt i storstaden, stressa iväg till jobbet och möta halva Sveriges befolkning på vägen dit (känns det som), för att senare samma dag, kliva ur taxin hemma, på en liten bygatan i en helt annan del av landet, gå ner till stranden och bara höra vind och vågskvalp.
Det är verkligen kontraster. Men det är väldigt skönt med tystnaden. Här inne hörs bara elden och fåglarna utanför. Och så datorn jag har i knät föstås. Jag tror jag stänger av och läser en bok istället.
Dessutom har min hund sprungit bort
Jag tog det tidigare flyget hem, hämtade hunden hos grannen och tände i öppna spisen. Det är typiskt gråkulet eldarväder idag.
Hunden satt och stirrade på mig och körde "darrsvängen", dvs hon sitter och darrar med bakbenen för att jag ska märka att det är lite synd om henne. Sedan leker vi 20 frågor. Jag frågar "Vill du ha vatten?" "Vill du baja?" "Vill du gå på promenad?" osv tills den förväntade reaktionen inträffar.
Om frågan är lite fel ställd, fortsätter hon att stirra och darra, och vinklar på huvuudet lite. Om frågan är rätt ställd, tjuter hon till och hoppar iväg som en tydlig signal att jag har prickat in det exakta behovet.
Det hade varit mycket enklare om hon kunnat prata själv, faktiskt.
Det rätta behovet var: Promenad, fast hennes tolkning av promenad är "kaninjakt", och nu är hon ute på just en sådan, medan jag tröttnade och gick hem igen.
Tja, hon dyker väl upp....
Hunden satt och stirrade på mig och körde "darrsvängen", dvs hon sitter och darrar med bakbenen för att jag ska märka att det är lite synd om henne. Sedan leker vi 20 frågor. Jag frågar "Vill du ha vatten?" "Vill du baja?" "Vill du gå på promenad?" osv tills den förväntade reaktionen inträffar.
Om frågan är lite fel ställd, fortsätter hon att stirra och darra, och vinklar på huvuudet lite. Om frågan är rätt ställd, tjuter hon till och hoppar iväg som en tydlig signal att jag har prickat in det exakta behovet.
Det hade varit mycket enklare om hon kunnat prata själv, faktiskt.
Det rätta behovet var: Promenad, fast hennes tolkning av promenad är "kaninjakt", och nu är hon ute på just en sådan, medan jag tröttnade och gick hem igen.
Tja, hon dyker väl upp....
Bra helg
Hela helgen har jag varit supereffektiv. Jag har fixat och fejat, packat upp resten av lådorna städat hela huset, köpt växter och planterat i alla blomkrukor, tvättat allt tvätt, varit den obligatoriska svängen till IKEA, lekt med hunden och vandrat kontemplativa rundor vid havet och plockat stenar och snäckor. Ja, säg det som jag inte har gjort!
I morse var jag stel och trött i hela kroppen med träningsvärk i skinkorna efter att ha stått framåtböjd i planterarposition. Men jag tvingade mig upp för att hasta iväg med 7:25-flyget. Det blev som vanligt ohyggligt stressigt. Ungefär halvvägs la bilen av, och det var bara att kapitulera och boka om till nästa flyg. Det var tur, för när jag hoppade ner från bärgaren, upptäckte jag att jag hade slitit åt mig min mörkblå kavaj till de svarta byxorna (!) och det hade inte varit kul att dyka upp på kontoret så o-chic.
Nu hann jag till och med spela lite piano, vika ihop den sista tvätten och dricka en kopp kaffe. Jag kom ihåg att byta till den svarta kavajen också. Sedan fick jag köra BMW till flygplatsen som omväxling.
På flyget läste jag vidare i Kay Pollacks bok, om att välja glädje. Sedan somnade jag som en stock och vaknade inte förrän kaptenen obarmhärtigt vrålade i högtalaren att vi måste vara fastspända och räta upp stolsryggarna och bla bla.
Varför måste det vara så hög volym? Jag måste hålla för öronen varenda gång för att inte bli hörselskadad. Om man blir det, kan man då hävda att det är en arbetsskada?
I morse var jag stel och trött i hela kroppen med träningsvärk i skinkorna efter att ha stått framåtböjd i planterarposition. Men jag tvingade mig upp för att hasta iväg med 7:25-flyget. Det blev som vanligt ohyggligt stressigt. Ungefär halvvägs la bilen av, och det var bara att kapitulera och boka om till nästa flyg. Det var tur, för när jag hoppade ner från bärgaren, upptäckte jag att jag hade slitit åt mig min mörkblå kavaj till de svarta byxorna (!) och det hade inte varit kul att dyka upp på kontoret så o-chic.
Nu hann jag till och med spela lite piano, vika ihop den sista tvätten och dricka en kopp kaffe. Jag kom ihåg att byta till den svarta kavajen också. Sedan fick jag köra BMW till flygplatsen som omväxling.
På flyget läste jag vidare i Kay Pollacks bok, om att välja glädje. Sedan somnade jag som en stock och vaknade inte förrän kaptenen obarmhärtigt vrålade i högtalaren att vi måste vara fastspända och räta upp stolsryggarna och bla bla.
Varför måste det vara så hög volym? Jag måste hålla för öronen varenda gång för att inte bli hörselskadad. Om man blir det, kan man då hävda att det är en arbetsskada?
Inte helt botad
Idag var jag ute och gjorde en del ärenden på stan, fick lägenheten besiktigad, var hos optikern osv. När jag hade varit och köpt lunch och var på väg till makens jobb med den, fick jag syn på Den Andres bil. Jag blev så ofokuserad på trafiken att jag körde rätt ut och höll på att krocka med en bli som kom från höger. Han väjde upp på planteringen och lyckades undkomma mig. Alltså, hur kan det bli så? Jag har bara en liten tunn skorpa av balans. Det är helt klart. Händer minsta lilla oföutsedda händelse, krackelerar hela ytan.
Jag måste jobba vidare. Förmodligen är det bara tiden som kan åstadkomma att skalet blir tjockare. Riktigt helgjutet blir det kanske aldrig.
Jag måste jobba vidare. Förmodligen är det bara tiden som kan åstadkomma att skalet blir tjockare. Riktigt helgjutet blir det kanske aldrig.
De mystiska samtalen
Efter att jag gjorde polisanmälan, och dessutom konfronterade den Andra kvinnan med att jag trodde att det var hon som höll på och ringde de tysta samtalen till mig, har det varit alldeles tyst. Det var den 18 april.
Jag trodde att det var ett avslutat kapitel, men igår kom det två likadana samtal. Jag noterade tidpunkterna. När man har fem tidpunkter, kan Telia göra en spårning. Det kostar 600 kr. Då kan man konfrontera den som ringer på riktigt genom att lägga det till polisanmälan och kalla det för ofredande.
Vi får väl se om det fortsätter, eller om det bara var ett tillfälligt återfall. Helst vill man inte hålla på och lägga energi på sådant. Och någon som håller på så där måste redan må ganska dåligt redan innan.
men det är samtidigt ganska stressande att få de där samtalen. Känns liksom olustigt när man inte rikitigt förstår varför och inte kan vara helt säker på vem, förrän man kollat.
Det märkliga är att samtalen aldrig har kommit när jag varit på plats på hemmakontoret. Det är precis som om personen i fråga vet när jag är borta. Verkligen underligt.
Gräl, igen
Det var länge sedan vi var riktigt arga på varandra, Maken och jag. Men igår när jag kom hem blev det en riktig clash. Planet var försenat, så jag var inte hemma förrän åtta. Vi åt lite, jag tände i brasan och myste. Det var rätt bra, men kanske lite irriterad stämning ändå. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var vi trötta båda två.
Han skulle visa en häftig funktion i sin nya telefon, men vände displayen så att jag inte kunde se. När jag försökte vrida den rätt i hans hand, ryckte han undan telefonen, ungefär som om jag hade tänkt ha sönder den. han gjorde det två gånger, och han hörde inte vad jag sa, eftersom han själv överröstade mig med att "jag håller den".
När han ryckte undan den andra gången blev jag arg och sa irriterat: "Men tänker du visa mig, eller inte? Jag ser ju ingenting!" Då svarade han med ett smärre raseriutbrott med diverse åthävor, höjd röst och uttalanden i stil med att jag tror att jag får bära mig åt hur som helst. Jag kände att jag blev sååå trött. Jag gick därifrån.
När jag gått och lagt mig kom han in och ville diskutera det som hänt. jag kände att det inte fanns något mer att tillägga. Det är alltid samma sak: Jag får inte under några som helts omständigheter visa irritation, aldrig så liten, i någon form, för då blir det katastrof. Han tyckte att jag skulle be om ursäkt för att jag hade burit mig "vidrigt åt". Jag sa att jag kan be om ursäkt för att jag hade blivit irriterad, ingenting annat.
Det kändes jättejobbigt att vi halkade tillbaka i det gamla beteendet igen. Tröstlöst, rent av.
Han skulle visa en häftig funktion i sin nya telefon, men vände displayen så att jag inte kunde se. När jag försökte vrida den rätt i hans hand, ryckte han undan telefonen, ungefär som om jag hade tänkt ha sönder den. han gjorde det två gånger, och han hörde inte vad jag sa, eftersom han själv överröstade mig med att "jag håller den".
När han ryckte undan den andra gången blev jag arg och sa irriterat: "Men tänker du visa mig, eller inte? Jag ser ju ingenting!" Då svarade han med ett smärre raseriutbrott med diverse åthävor, höjd röst och uttalanden i stil med att jag tror att jag får bära mig åt hur som helst. Jag kände att jag blev sååå trött. Jag gick därifrån.
När jag gått och lagt mig kom han in och ville diskutera det som hänt. jag kände att det inte fanns något mer att tillägga. Det är alltid samma sak: Jag får inte under några som helts omständigheter visa irritation, aldrig så liten, i någon form, för då blir det katastrof. Han tyckte att jag skulle be om ursäkt för att jag hade burit mig "vidrigt åt". Jag sa att jag kan be om ursäkt för att jag hade blivit irriterad, ingenting annat.
Det kändes jättejobbigt att vi halkade tillbaka i det gamla beteendet igen. Tröstlöst, rent av.
Jag ska bestämma själv
Igår stod Den Andre precis utanför mitt rum, precis utom synhåll bakom dörrkarmen, och pratade och skrattade med kollegor som var där på besök. Jag kände vreden börja pyra inom mig. VI har stött på varandra tre dagar i rad och ignorerat varandra. När jag släppte in honom genom dörren till kontoret dagen innan för att han glömt sitt kort, sa han tack utan att se mig i ögonen.
Jag har klarat av ganska bra att hålla tankarna borta från honom, men när han stod där och verkligen störde mig, blev jag irriterad. Det varade hela vägen ut till flygplatsen. Det syns så tydligt i mitt ansikte när jag blir på dåligt humör, så antagligen skrämde jag alla som jag mötte och fick dem att tänka på massmördare och självmordbombare. Men jag klarade mig genom säkerhetskontrollen i alla fall.
På flygplatsen såg jag en bok av Kay Pollack som handlar om att välja Glädje. Jag bläddrade lite förstrött och fastnade för en mening som gick ut på att det är jag själv som bestämmer hur andra får påverka mig. Att det faktiskt är jag som tillåter att han får mig på dåligt humör. Slut med det, tänkte jag, och köpte boken. Så nu ska jag läsa den noga. Kanske kan det hjälpa mig lite.
Jag var på ett seminarium med Kay Pollack en gång som handlade om att växa genom möten. Lite av de tankarna fanns med där också. Det var mycket som var tänkvärt i det han sa.
Jag har klarat av ganska bra att hålla tankarna borta från honom, men när han stod där och verkligen störde mig, blev jag irriterad. Det varade hela vägen ut till flygplatsen. Det syns så tydligt i mitt ansikte när jag blir på dåligt humör, så antagligen skrämde jag alla som jag mötte och fick dem att tänka på massmördare och självmordbombare. Men jag klarade mig genom säkerhetskontrollen i alla fall.
På flygplatsen såg jag en bok av Kay Pollack som handlar om att välja Glädje. Jag bläddrade lite förstrött och fastnade för en mening som gick ut på att det är jag själv som bestämmer hur andra får påverka mig. Att det faktiskt är jag som tillåter att han får mig på dåligt humör. Slut med det, tänkte jag, och köpte boken. Så nu ska jag läsa den noga. Kanske kan det hjälpa mig lite.
Jag var på ett seminarium med Kay Pollack en gång som handlade om att växa genom möten. Lite av de tankarna fanns med där också. Det var mycket som var tänkvärt i det han sa.
Trögstartad
Idag var jag verkligen seg när jag skulle upp. Jag kom inte ur sängen förrän kvart över åtta. Jag packade mina grejor, eftersom jag ska flyga hem i kväll, och sedan tog jag taxi till jobbet, en lyx man får unna sig ibland även om man inte är politiker, anser jag.
Jag rullade in före halv tio i alla fall. Det är inte extremsent för att vara mig.
Lunchen intogs under vänskapliga former tillsammans med personalchefen. Han är förvånansvärt introvert med tanke på sin position, men rätt snäll och oförarglig. Jag berättade för honom om lägenheten. Han tycker det är helt ok.
Det är annars rätt lugnt här idag. Jag har massor att göra, men inget som ät akut just nu. Då är det svårare att disciplinera sig. Jag behöver blåslampa i baken för att vara riktigt effektiv.
Jag rullade in före halv tio i alla fall. Det är inte extremsent för att vara mig.
Lunchen intogs under vänskapliga former tillsammans med personalchefen. Han är förvånansvärt introvert med tanke på sin position, men rätt snäll och oförarglig. Jag berättade för honom om lägenheten. Han tycker det är helt ok.
Det är annars rätt lugnt här idag. Jag har massor att göra, men inget som ät akut just nu. Då är det svårare att disciplinera sig. Jag behöver blåslampa i baken för att vara riktigt effektiv.
Två dagar i ensamhet
Det är inte så ofta jag är ensam någon längre tid. Maken är för det mesta hemma när jag är hemma, och när jag jobbar borta har jag folk omkring mig hela tiden. Bara när jag stänger dörren till mitt inneboenderum, eller till mitt hotellrum, om jag är någon annanstans, har jag lite rum för mig själv.
Men den här veckan har Mamman och Dottern varit på semester. Bara marsvinet är kvar hemma, och han är inte så krävande. Jag pysslar om honom med lite sallad, vitamindroppar och marsvinsgodis emellanåt. Igår fick han ett bad och nytt strö i buren för jag tyckte att det luktade kiss.
Idag på väg hem från jobbet köpte jag jordgubbar, två chokladkakor (70%, den ena med pecannötter och den andra med hallon, vrålgoda) och lite grönsaker.
Dessutom hade de halva priset på allt på Etos, eftersom butiken ska upphöra, så jag shoppade loss på body scrub, badoljor, diverse duschattiraljer och jag vet inte allt.
Jag hade kvar en stor entrecote som jag stekte i grillpannan. Äntligen har jag kommit på hur man gör för att få ett sådant där snyggt rombmönster på stekytan.
Jag undrar om jag mår bra, eller om jag krampaktigt försöker intala mig att jag gör det. För det mesta mår jag bra, tror jag, men både igår och idag har jag stött på Den Andre i periferin, och då börjar jag tänka på honom och vad han har gjort och hur det har varit. Jag anstränger mig för att inte ramla in i ältardiket, men det ligger fortfarande nära tillhands. Jag kan känna att jag saknar honom så som det var innan allt blev avslöjat, men om jag tänker på att träffa honom nu, känns det fullständigt orimligt. Jag skulle inte kunna stå ut med honom. På så sätt kan man väl säga att jag är botad, och det är rätt skönt. Eftersom han inte har kunnat förklara sitt agerande, har jag förklarat det själv med att han har en felkoppling i hjärnan, att han är en sjuklig relationsmissbrukare. Det känns bättre så, och det är dessutom en väldigt sannolik förklaring.
Om någon med beteendevetenskaplig examen, eller med motsvarande kvalifikationer, någon gång läser min blogg, tar jag tacksamt emot kommentarer.
Ikväll har jag ätit gott, kopplat av med att lyssna på talbok, och nu ska jag ta ett bad och testa några av mina nyinköpta produkter. Sedan ska jag kolla på ett par avsnitt av Lost och knoppa in. Jag har det rätt bra, ändå.
Men den här veckan har Mamman och Dottern varit på semester. Bara marsvinet är kvar hemma, och han är inte så krävande. Jag pysslar om honom med lite sallad, vitamindroppar och marsvinsgodis emellanåt. Igår fick han ett bad och nytt strö i buren för jag tyckte att det luktade kiss.
Idag på väg hem från jobbet köpte jag jordgubbar, två chokladkakor (70%, den ena med pecannötter och den andra med hallon, vrålgoda) och lite grönsaker.
Dessutom hade de halva priset på allt på Etos, eftersom butiken ska upphöra, så jag shoppade loss på body scrub, badoljor, diverse duschattiraljer och jag vet inte allt.
Jag hade kvar en stor entrecote som jag stekte i grillpannan. Äntligen har jag kommit på hur man gör för att få ett sådant där snyggt rombmönster på stekytan.
Jag undrar om jag mår bra, eller om jag krampaktigt försöker intala mig att jag gör det. För det mesta mår jag bra, tror jag, men både igår och idag har jag stött på Den Andre i periferin, och då börjar jag tänka på honom och vad han har gjort och hur det har varit. Jag anstränger mig för att inte ramla in i ältardiket, men det ligger fortfarande nära tillhands. Jag kan känna att jag saknar honom så som det var innan allt blev avslöjat, men om jag tänker på att träffa honom nu, känns det fullständigt orimligt. Jag skulle inte kunna stå ut med honom. På så sätt kan man väl säga att jag är botad, och det är rätt skönt. Eftersom han inte har kunnat förklara sitt agerande, har jag förklarat det själv med att han har en felkoppling i hjärnan, att han är en sjuklig relationsmissbrukare. Det känns bättre så, och det är dessutom en väldigt sannolik förklaring.
Om någon med beteendevetenskaplig examen, eller med motsvarande kvalifikationer, någon gång läser min blogg, tar jag tacksamt emot kommentarer.
Ikväll har jag ätit gott, kopplat av med att lyssna på talbok, och nu ska jag ta ett bad och testa några av mina nyinköpta produkter. Sedan ska jag kolla på ett par avsnitt av Lost och knoppa in. Jag har det rätt bra, ändå.
Skaffat egen lya
Nu har jag bestämt mig för en liten lägenhet. Jag får den från 1 augusti. Den ligger tio minuters långsam promenad från jobbet. Jag vet det, för jag gick dit långsamt igår eftersom jag hade ganska gott om tid, och dessutom bagage att rulla med mig.
Det är en etta med fräscht badrum. De ska byta ut köket, lägga in nytt golv och måla om lägenheten innan jag flyttar in. De möblerar upp den, och jag kan använda de möbler jag vill, om jag vill ha in något eget. Resten kan ställas upp på vinden. Hyran är 6500. Det är faktiskt riktigt bra. Badrummet är så pass stort att man kan ställa in ett sittbadkar på tassar, om man vill. Det kommer jag nog att göra.
Värdparet verkade trevliga, men lite stimmiga. Han påminde otroligt mycket om Vanheden i Jönsson-ligan, och hans fru liknade Jessica Lange.
Min nuvarande värdinna är bortrest för tillfället, så jag får väl leverera nyheten nästa vecka när de kommit hem.
Det känns viktigt att försöka ordna lite livskvalitet när jag är här också, så att det inte känns så tungt att åka hit.
Hur vill jag leva?
Jag har precis ätit lunch och sitter och funderar över min situation. Jag såg Den Andre i lunchrestaurangen, men jag ignorerade honom totalt, och jag tror inte ens att han såg mig. Men bara att jag ser honom väcker en del till liv. Förvånansvärt lite ändå med tanke på hur intensivt det varit i perioder och hur länge det har varit.
I natt hade jag svårt att komma i säng i tid. Helgen blir så kort när det är fullt upp och fläng fram och tillbaka hela tiden. Nu har vi i alla fall gjort i stort sett klart i gamla lägenheten. Maken skruvade ner allt resterande och jag spacklade och målade alla hål igår. Städningen lejde jag en dam, som jag känner lite ytligt, att utföra. Jag har inte en chans att hinna eftersom jag kommer hem på onsdag kväll, och besiktningen ska vara på torsdag förmiddag.
När vi kom hem vid niotiden igår kväll, fixade jag första mat och när vi ätit, satt jag och begrundade framför brasan. Det är fantastiskt skönt och rogivande.
Sedan såg jag på ett par avsnitt av Lost. Jag har inte alls kunnat följa med så jag ligger ganska mycket efter.
Jag la mig inte förrän vid ett-tiden, så jag bokade om flyget till 9:30 istället. Ändå kändes det svårt att åka hemifrån. Jag sa till Maken på vägen till flygplatsen att jag längtar efter ett liv där jag kan vara på ett ställe och inte behöva splittra upp mitt liv på flera platser hela tiden. Men å andra sidan vet jag att det skulle börja klia i kroppen på mig om det inte händer tillräckligt mycket på ett tag. Hur gör man för att få det lagom?
I natt hade jag svårt att komma i säng i tid. Helgen blir så kort när det är fullt upp och fläng fram och tillbaka hela tiden. Nu har vi i alla fall gjort i stort sett klart i gamla lägenheten. Maken skruvade ner allt resterande och jag spacklade och målade alla hål igår. Städningen lejde jag en dam, som jag känner lite ytligt, att utföra. Jag har inte en chans att hinna eftersom jag kommer hem på onsdag kväll, och besiktningen ska vara på torsdag förmiddag.
När vi kom hem vid niotiden igår kväll, fixade jag första mat och när vi ätit, satt jag och begrundade framför brasan. Det är fantastiskt skönt och rogivande.
Sedan såg jag på ett par avsnitt av Lost. Jag har inte alls kunnat följa med så jag ligger ganska mycket efter.
Jag la mig inte förrän vid ett-tiden, så jag bokade om flyget till 9:30 istället. Ändå kändes det svårt att åka hemifrån. Jag sa till Maken på vägen till flygplatsen att jag längtar efter ett liv där jag kan vara på ett ställe och inte behöva splittra upp mitt liv på flera platser hela tiden. Men å andra sidan vet jag att det skulle börja klia i kroppen på mig om det inte händer tillräckligt mycket på ett tag. Hur gör man för att få det lagom?
En lång dag
Det har varit en intensiv och lärorik dag. Mina värdar har verkligen tagit hand om mig och varit engagerade. Ikväll blir det middag på hotellet med grabbarna.
Jag är jättetrött och tänker sova en stund innan jag ska träffa dem.
I morgon fortsätter det i samma takt. Möten och nya människor hela dagen. Jag ska träffa ledningsgruppen och prata allvar med dem också. Jag får en känsla av att de uppskattar och tycker att det är och viktigt att jag kommer och att det faktiskt betyder något positivt för dem. Fast jag känner mig inte så betydelsefull. Men bara det att jag visar intresse för deras verksamhet och deras arbete kan vara värdefullt. Om inte annat knyter jag kontakter och lär känna medarbetarna och det kommer att underlätta för framtiden.
Det känns riktigt bra.
Jag är jättetrött och tänker sova en stund innan jag ska träffa dem.
I morgon fortsätter det i samma takt. Möten och nya människor hela dagen. Jag ska träffa ledningsgruppen och prata allvar med dem också. Jag får en känsla av att de uppskattar och tycker att det är och viktigt att jag kommer och att det faktiskt betyder något positivt för dem. Fast jag känner mig inte så betydelsefull. Men bara det att jag visar intresse för deras verksamhet och deras arbete kan vara värdefullt. Om inte annat knyter jag kontakter och lär känna medarbetarna och det kommer att underlätta för framtiden.
Det känns riktigt bra.
Bonustimme
Jag flög västerut igår och en timme senare än svensk tid. Telefonen ställde inte om sig automatiskt som den brukar, vilket gjorde att jag låg en timme fel när jag skulle upp nu på morgonen. Så nu har jag väldigt gott om tid innan jag ska bli hämtad till jobbet. Jag hinner till och med äta frukost.
