Obegriplig katastrofkväll
-"Vad skönt. Det har inte jag heller... frånsett att jag måste fixa rapporten till styrelsen", kom jag på.
Efter det vet jag inte vad som hände. Han började kritisera mig för att inte veta gränsen mellan fritid och arbetstid, och antyda att jag använder obalanserat mycket av min fritid till arbetet. Det kan väl hända att jag gör, men det får man räkna med när man har den typen av position, med den typen av lön, menar jag. Det tycker inte han.
Det har alltid varit så, att när jag har varit pressad av mitt jobb, och inte haft några möjligheter att göra något åt det kortsiktigt, då har han passat på att klämma åt mig, så att jag ska må riktigt dåligt privat också. Det är ett mönster som kommer igen. Det har varit ännu värre periodvis, förr om åren.
Det hade väl varit så enkelt för honom att säga något i stil med: "Men det kanske kan gå rätt fort. Om vi kommer upp hyfsat tidigt och du får gjort undan rapporten, kan vi göra något trevligt tillsammans sedan".
Nu blev det katastrof istället. Han gav sig av hemifrån med orden att han lämnar mig, och när han kom hem vägrade han att prata med mig och gick och la sig i gästrummet. Jag frågade om det här innebär att vi separerar nu. Han svarade ja och stängde dörren framför näsan på mig, och när jag öppnade igen och frågade om han menar allvar, sa han att det känns så, men att vi ska prata mer om det i morgon.
Alltså älskar han mig inte. Ingen människa, som verkligen älskar en annan människa, bär sig åt på det här sättet.
Jag som tycker att vi har haft det så bra den senaste tiden, och så krävs det så lite för att allt det jag avskyr hos honom ska komma fram igen. Det irrationella beteendet, det obegripliga, onyanserade och oresonliga sättet att se på mitt arbete, på mig. Jag verkligen hatar det.
Från myspys till separation på samma kväll. Det är snabba kast.
Nej! Är det detta som legat och grott bakom din melankoli som jag tyckt mig ana i inläggen... Du skriver att HAN inte älskar dig. Men frågan du kanske ska ställa är: Älskar DU honom? Stor, stor kram
Vad ledsen jag blir när jag läser det!
men det är ett mkt manligt beteende! De får det svårt när kvinnan i deras liv inte prioriterar dem hela tiden utan ett jobb. Tror det sitter i generna!!Grottmannen har tittat fram han vill vara ledaren och bestämma
Har själv fått den typen av kommenterar när jag under en helg gjort något som bara är bra för mig inte för oss! Det kan ha gällt alltifrån jobb till personliga saker.
Han lugnar ner sig och kommer att skämmas, och var inte dum utan utnyttja det! *L*
Tyvärr kan manninte förändra andra människor, endast sig själv.
Hoppas helgen fortsatte bättre än krashlandningen i lördagskväll!
Hej,
Kom in på din blogg av en slump när jag letade efter en film som jag sett en gång om "barnen med bruna resp blåa ögon", den amerikanska pedagogens experiment.
Jag blev fast och läst hela din historia.
( jo, jag hittade referensen också, från Kaj Pollacks bok.. Vilken bok är det? Jag vill faktiskt hitta filmen och Google ger mej inget svar. Jag tänker använda den i mitt arbete.)
Till dej vill jag säga att jag har gjort det där som du sliter med nu. Jag gjorde mig av med maken. Jag tog mej igenom det masochistiska förhållandet med livet i behåll.
Detta är typ tio år efteråt, mer faktiskt. Jag lever i ett nytt förhållande, det är OK. Men jag kan inte förneka att jag ibland önskar att jag hade haft mer uthållighet med maken.
Jag har god relation med både f d maken och f d den som du kallar Den Andre.
Det jag får göra nu är jobbet med Den tredje. Det jobbet som jag smet ifrån med Maken.
Så på dina funderingar om kärlekens väsen säger
jag att det väsentligen är fråga om ett rent arbete!
Det gäller att gilla att jobba!
Lycka till med livet/Hälsn Lotta
Ankan: Tack. Jag behöver många kramar. Och som svar på din fråga: Jag vet inte. Ibland gör jag det, tror jag.
Magnus: Jag vet. Jag försöker hela tiden.
Mimmi: Jag blev också väldigt ledsen, men det har repat sig ganska bra.
Lotta: Tack för din långa kommentar. Jag har misstänkt att det är som du skriver; att man måste göra jobbet oavsett vem man väljer. Det kans säkert variera i svårighetsgrad och grad av lustfylldhet, men det måste göras. Så därför kämpar jag på med Maken. Någon Tredje känns det inte aktuellt med, och Den Andre känns liksom passé.
Gosh, det händer jobbiga grejor här. Det är lätt hänt att något man inte riktigt menar slinker ur när man är upprörd eller ledsen. Samtidigt tycker jag att man i ett förhållande inte ska använda sig av uttryck som skilsmässa eller separation om man inte menar det. Något är väldigt fel då och det måste rättas till.
Ankan är väldigt klok tycker jag.
Älskar du honom?