I alla fall värt ett försök
Jag tror absolut inte att jag har en chans att få det, men eftersom de ringde till mig, och det verkar intressant, har jag inget att förlora på att åtminstone skicka in mina papper.
Så får vi se hur det går. Alltid lär man sig något på vägen.
Vi har lugn hemmakväll, Maken och jag. Det känns bra.
Släkt i kubik
Nu är jag i hemmets lugna vrå och försöker hämta mig efter den intensiva överdos av släkt och vänner som jag drabbades av. Det är inte lätt, efter ett helt år av isolering, kan jag säga. Alla är så övergulliga och finkänsliga. Ingen ställer jobbiga frågor om hur jag kunde göra så, eller varför det blev som det blev. Alla har kollektivt strukit ett streck över allt och tycker det är jättebra att jag är tillbaka. Det är väl rätt sjysst, ändå. Samtidigt kan jag känna att det hade varit skönt om någon frågat mig hur jag mår. Men det är det ingen som vågar, för då kanske man måste rota i det gamla, och då kan det bli jobbigt.
Maken tycker att jag varit avvisande mot honom. Kanske är det för att jag inte riktigt orkat med. Jag har gått omkring och känt mig som en tillkämpat rar missfit. Men det är inget nytt. Så har jag känt mig de senaste 25 åren. Jag blir lite deppig när jag tänker på att jag har ett liv som jag tycker är bra, men som jag känner att jag inte passar in i.
Då måste det vara fel på mig, eller hur?
Nördtest genomförd
Jag vet inte, jag...
Men det är en bra ursäkt att gå ut och shoppa lite i morgon.
Annars har veckan löpt på som den ska. Full fart, middag med mitt ena nätverk igår kväll och fortsatt möte idag. Har lämnat kvartalsrapporter som jag ska. Nu är det bara en presentation kvar att fixa.
Nästa vecka tänker jag vara ledig.
Frånsett ett och annat telefonmöte, men det får man väl ta...
Det ringde någon från en rekryteringfirma idag, men jag kunde inte prata med honom. Han ska ring igen i morgon. Det handlade om något ganska avancerat jobb i ett stort företag, större än det jag jobbar i nu. Det låter spännande. Men jag är säkert inte tillräckligt kvalificerad. Vi får se vad de säger i morgon.
Det är otroligt vad fort det sprider sig att man kan tänka sig att byta jobb, ändå.
Grannsämja
Jag har fått en ny granne. En sikh från London. Han jobbar med IT och hyr den andra lägenheten, som ägs av min hyresvärd, i uppgången .
Igår hjälpte han mig att få till det trådlösa nätverket, installerade ny drivrutin till nätverkskortet och fixade. Så nu fungerar det som blixten.
Under tiden gjorde jag i ordning glass med chokladsås, och sedan diskuterade vi hinduism, sikhism och kristendom. Jag fick veta mer om sikher än vad jag någonsin vetat. Varför de har turban och rullar ihop skägget tex.
Vår HR-chef frågade mig vem jag vill rapportera till nu när Stören ska sluta. Det är inte så enkelt. Vi får se hur det blir. Vill det sig riktigt illa får jag en temporär chef, medan de söker efter ersättare till Stören, och sedan får jag byta igen till chef nummer sex. Då har varje chef varat i ungefär tre månader i snitt.
Tja, det blir ju inte så långtråkigt i alla fall.
Vilken helg!
Jag hann vara hemma i en kvart i fredags innan telefonen ringde. Det var koncernchefen som ville gå igenom en rapport och beställa en presentation på ca 20 bilder tills på torsdag som underlag till nästa styrelsemöte.
När Maken och hunden kom hem åkte vi och hälsade på några vänner. Det var jättretrevligt. Vi kom inte i säng förrän vid halv två.
På lördag morgon åt vi frukost ute i solen.Jag blev så trött efteråt att jag gick och la mig igen. Jag var verkligen helt slut. Maken kom in och försökte få upp mig tre gånger för att jag skulle hjälpa till med båten, men jag orkade helt enketl inte. Han blev irriterad och sa att jag lika gärna kan stanna i Staden även på helgerna om jag ska vara så tråkig. Han var ganska jobbig mot mig, så där som han kan bli, och som jag verkligen avskyr.
På eftermiddagen kom Sonen med fru, samt Makens syster och hennes familj till oss. Vi grillade och de sov över.
Idag har vi varit ute och promenerat i solen. De åkte vid två-tiden, och efter det har jag jobbat oavbrutet ända till nu för att förbereda mötet jag ska ha i morgon.
I morgon bitti bär det av till Staden igen
Äntligen hemma
Stören har bokat möte med mig för att sätta mål för 2008. Jag sa att ett mål måste vara att jag ska få tillbaka mitt liv. Han höll med. Som det är nu tar jobbet alldeles för stort utrymme. Men det verkar vara så för nästan alla. Det är ingen riktig arbetsro med chefer som byts och slutar hela tiden. Allting sker ad hoc numera, känns det som.
Den nya assistenten fungerar bra, även om jag tycker att hon skulle kunna vara vassare som IT-användare. Men jag har bestämt mig för att ge henne lite tid. Hon har trots allt varit mammaledig, och det tar ett tag innan man får upp farten igen.
Igår käkade jag lunch med en kollega samt den nye koncernchefen. Vi hade riktigt trevligt. De jämförde sina segelbåtar och var avundsjuka på varandra för olika saker. Hela samtalet ledde till att vi myntade ett nytt uttryck: Vulgo Wannabe. Vulgo är något som är för mycket, som stora vräkiga bilar med massa krom och tonade rutor, egentligen allt som är vräkigt på ett smaklöst sätt. Om man är en Vulgo Wannabe, då beundrar man i hemlighet det vräkiga och söker sig åt det hållet i sina val av ägodelar, men man kan inte med att leva ut det helt och hållet. Fattar du?
Stort möte
Den Andre stötte friskt (läs: sjukt) på mig hela tiden så fort han fick chansen. Han försökte verkligen in i det sista, men jag var fullständigt obeveklig.
Och det kändes så rätt. Det är verkligen en befrielse att jag kommit loss. Så många gånger som jag mått så fullständigt uselt efter en sådan här tillställning när han lyckats... Så här i efterhand har jag jättesvårt att fatta att jag kunde låta det hända. Det är helt obegripligt.
Chef nummer fem?
Det blir lite hattigt på något sätt. Stören var bra, faktiskt. Jag kände att han var receptiv och vi hade kommit en bit på väg när det gäller förståelse och samarbete.
Nu blir det att börja från början igen.
Om rotfyllningar och flygning
Jag har fortfarande jätteont och har fått utöka mängden värktabletter från en Ipren, till en Ipren + två Panodil, enligt tips från sjukvårdsupplysningen.
När jag flög hem i fredags fick jag en så akut smärta i hela den sidan på ansiktet där den aktuella tanden sitter, att jag trodde att den halvan skulle explodera. När jag googlade rotfyllning, smärta och flyga, fick jag upp en intressant artikel om barodontalgi, som handlar om akut smärta från tänder i samband med tryckförändringar. Där står det bland annat:
"Patienten skall uppmanas att avstå från submarin verksamhet samt flygning under pågående pulpa- och rotbehandling. Om sådan verksamhet inte kan undvikas under pågående pulpa- och rotbehandling får gasbildande inläggsmedikamenter inte användas, såsom t ex vissa klor- och fenolpreparat."
Jag ringde min tandläkare och frågade vad jag ska göra med tanke på att jag måste åka upp i kväll igen. Han sa att jag skulle pilla bort den provisoriska fyllningen för att det ska kunna bli en normal tryckutjämning i tanden, så det har jag gjort nu. Nu sticker det upp små mjuka tofsar från rotkanalerna, men dem låter jag sitta kvar.
Grymt ont
Jag gick till apoteket och köpte värktabletter för säkerhets skull. Dagen efter gick det bra att jobba, men när jag skulle flyga hem i fredags kväll, var det somom någon placerat sprängdeg i rotkanalerna. Det gjorde så infernaliskt ont så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade en värktablett i fickan, som jag fick stoppat i mig, och sedan var det bara att koncentrera sig på att koncenterera sig som gällde tills den började ta. Jag klarade inte ens av att lösa det sedvanliga sudokot.
Igår var det hyfsat bra, och tabletterna hjälpte. Jag träffade min "mentor" på dagen och på kvällen var vi hembjudna till en familj, tillsammans med ett annat par, som vi känner sedan tidigare.
Men idag har det varit fullständigt outhärdligt. tabletterna hjälper itne riktigt och nu har Maken kört till det enda helgöppna apoteket på flera mils omkrets för att inhandla tyngre medikamenter på inrådan av sjukvårdsupplysningen.
Trist på en så fin helg för övrigt. Vädret är underbart, och det hade passat utmärkt att inleda grillsäsongen i kväll annars. Men nu känner jag inte för att röra mig alls. Så fort det blir några skakningar eller vibrationer i huvudet (dvs så fort jag går eller rör mig), börjar det bulta och värka i halva ansiktet.
Vi har varit och grejat med båten tillsammans med Sonen och Sonhustrun på förmiddagen, mest som en inledande manöver där vi konstaterade att mycket behöver införskaffas.
För mig handlade det om att uthärda och försöka göra så gott det gick. Sedan vi kom hem har jag sovit, för att slippa känna hur ont det gör.
Nystädad lördag
Annars har det varit fullt upp från morgon till kväll hela veckan.
Efter slutfört uppdrag i snöstormslandet flög jag ner till Staden. Min nya assistent började i torsdags, och det har tagit lite tid att introducera henne. Men hon verkar bra. Lugn och sansad, eftertänksam och pratar inte för mycket. Men det är ju jag som har anställt henne, så det är klart.... Jag skulle aldrig välja en gåpåig pladdermakare som handlar först och konstaterar att det blev fel efteråt.
Den Andre pratade med mig i torsdags. Han uppmuntrade mig lite när det gäller den osäkerhet som råder inom organisationen just nu. Han har en stark förmåga att känna mig trygg i mitt jobb, som alltid har betytt väldigt mycket för mig. Fast jag önskar att jag skulle bli mindre beroende av det, eftersom det för med sig att andra känslor poppar upp också. Han undrade om jag ville komma hem till honom och äta på kvällen, men förstod av min tystnad att "det kanske inte var en så bra idé". Samtidigt kan jag känna att det hade varit så trevligt. och det stör mig att jag känner så.
Istället var jag hemma och städade min lilla lya hela kvällen. Och det kändes bra efteråt.
Maken och jag hade bra sex igår kväll, och i morse frågade han om det verkligen inte har hänt något mer med någon annan sedan mars med Den Andre förra året. Det kändes också väldigt bra att jag med rent samvete kunde säga att det verkligen inte har hänt något. Väldigt skönt.
Egentligen för sent
Mina kollegor satt tysta och tankfulla när vi åkte till slutdestinationen. I morgon är det full koncentration som gäller från tidig morgon till sen kväll. Själv känner jag mig så sliten att jag verkligen får uppbåda all energi för att ens ro iland det här med någorlunda höjd.
Nu ska jag sova.
Deppardag
Ändå har jag verkligen kämpat för att göra något bra. Jag åkte och handlade, men innan jag åkte hemifrån skrev jag en lapp till Maken att jag älskar honom. jag tänkte att han skulle blir glad, och när han blev glad, skulle det smitta av sig på mig, tänkte jag.
Han blev glad, men jag tror inte att det smittade av sig så mycket, tyvärr.
Jag förstår inte varför jag åker ner i sådana hål ibland. Fast det är betydligt mer sällan nu än vad det var så länge jag fortfarande hade förhållandet med Den Andre, så på så sätt är det ju i alla fall en förbättring. Det värsta av allt är känslan av att inget spelar någon roll, den totala känslan av meningslöshet. Den suger ur all energi ur kroppen fullständigt.
.
Båt-projektet
Kanske blir den så fin att vi bestämmer oss för att ha kvar den. Vad vet jag.
Jag är lite låg idag. Kanske för att jag drömde om Den Andre i natt. Jag drömde att vi stod på ett torg i en stad jag inte kände igen och han kysste mig där. Men jag drog mig undan och "Nej, inte här. Någon kan se oss." Och just att jag sa så gjorde mig låg. Det var precis som om det fortfarande är som det alltid har varit mellan oss. Att vi har ett förhållande som är smutsigt, som måste döljas.
Istället borde jag ha klippt till honom och sagt:"Vad håller du på med? Sluta!"
Jag har inte sett honom på länge, inte haft någon kontakt alls, inte ett enda sms, och så plötsligt dyker han upp i drömmen, när jag inte kan försvara mig, och påminner mig om att jag har känslor jag inte riktigt kan bli av med. Det är jobbigt.
Ute kvittrar fåglarna, och man skulle kunna tro att det är för att de är glada att solen skiner och vårne har kommit, men egentligen handlar det bara om sex och fortplantning. Artens överlevnad.
Fast jag vill nog tro att de är lite glada, ändå.
Party, party
Nu ska jag ge mig ut på byn och få tag på lite nål och tråd. Fållen på min klänning har åkt ner...
Konstiga drömmar
Riktigt så illa tycker jag inte att det känns, ändå. När jag är vaken, alltså.
Om jag inte fanns...
.... då skulle det inte märkas så mycket. Jag själv skulle märka det minst av alla. Maken, sonen, mamma och några till skulle märka det ett tag, men sedan fyller andra den platsen med annat. Ett liv är förgängligt, och det ska mycket till om man ska lyckas sätta några permanenta avtryck. Tänk på hur många miljarder människor som har levat genom historien. Hur många vet vi om? Det är de som hamnat i historieböckerna av någon anledning.
Och vad är det värt? Det mesta som står där vet vi inte helt säkert att det är riktigt sant ens.
Tja, det var det jag satt här i den lilla hålan i Utlandet och tänkte i min ensamhet. Arbetsdagen är slut, arbetskvällen börjar strax, när de andra gästerna dyker upp här.
Jag försöker ordna och fixa, vara vänlig och motiverande, men det är inte alltid det räcker till. Idag sa jag till på skarpen när det gäller en medarbetare med fel attityd. Fortfarande vänligt, visserligen, men det fanns inte en chans för honom att slingra sig undan. Det var ändå raka puckar, och det skulle förvåna mig mycket om det inte tog skruv.
Fåglarna kvittrar våraktigt utanför fönstret, till och med här, borta i öster.
Det var trevligt att ha mamma och hennes man hemma i helgen, men det var ansträngande också. Jag lagade mat och servade, fast jag kände mig så trött att jag bara ville gå och lägga mig och vara ensam. Jag har vant mig av att umgås. Egentligen har jag alltid tyckt att det varit ansträngande att ha folk hemma en hel helg, men nu har jag dessutom blivit ovan. Under året av påtvingad isolering, har jag lärt mig att uppskatta stillheten och ensamheten.
