Det är rätt dystert. Men i mitt sinne lyser alltid solen! Nä, skoja bara....
Fast jag är inte helt nere ändå, som man faktiskt skulle kunna förvänta sig. Jag jobbar liksom på och har så mycket att göra att jag inte hinner känna efter.
Just nu har jag färdigställt ett femsidigt protokoll från mötet vi hade igår. Jag skriver ganska utförliga protokoll, (jag har tränat upp min engelska) eftersom folk inte kommer ihåg vad det handlade om annars, och dessutom vill jag att även dem som inte var med på mötet ska få ut något av att läsa det. Det är makt att skriva protokoll. Man kan trycka extra på beslut och åtgärder som man verkligen vill få igenom, Medan man kan gömma undan lite trista beslut i någon bisats och hoppas att alla glömmer det. Vilket de oftast gör. Jag har testat. Man kan också få folk att uppfatta saker mer eller mindre positivt/negativt genom att använda värdeladdade formuleringar i smyg. Det är ganska intressant. Man sitter där och funderar över hur man ska skriva, och vet att det går att styra en del av hur folk som läser kommer att tycka och reagera.

Den Andre kom in och satte sig på mitt rum idag. Jag har inte sett honom sedan...tja, kan det vara förrförra veckan? Ja, något sådant. Han beklagade sig över att han är trött, har det tråkigt, känner sig hängande i luften. Välkommen i klubben, tänkte jag, men jag sa ingenting. Jag bara tog upp en del saker som jag lovat en annan medarbetare att prata med honom om i egenskap av chef. Så jag gjorde det. Vi har inte ofta med varandra att göra genom jobbet, men ibland. Jag känner att det går att hantera.

Snart ska jag gå hem, ta på mig joggingskorna och ge mig ut på den regnblanka asfalten. Jag är inte bara en klimakteriekossa, jag är en innerstadsbracka också. Fattar du?