Som en glasflisa i foten
Jag bad honom försöka förklara varför han gjorde som han gjorde. Just att han aldrig har förklarat sig, tycker jag känns jättejobbigt. Jag vill veta varför. Han säger att han inte vet själv, att han inte kan förklara. Jag tycker att han ska fundera på det och försöka.
- Det måste väl ändå vara bra för dig också att få klarhet i varför du har agerat som du gjort? sa jag. Jag hade tänkt lägga till: Hur ska du annars kunna bli botad, men jag sa inte det.
- Jag kanske inte vill veta, svarade han, och lät väldigt dyster.
Jag fick en skrämmande känsla av att han, trots sin socialt välputsade fasad, har ett mörkt och sjukt inre, som han gör sitt bästa för att förtränga. Han säger att han inte är en psykopat, men något fel är det. Jag vet bara inte vad diagnosen kallas. Relationsmissbruk täcker liksom inte in hela bilden.
Alla dessa tankar och känslor är som en liten glasflisa i foten som man inte blir av med. Den gör sig påmind med smärta varje gång man trampar ner på den, och fast man sitter med pincett och rotar i såret, är det hopplöst att få grepp om den.
Men förr eller senare måste väl ändå allt det här onda trängas ut ur systemet, om jag härdar ut?
Vad blir skillnaden om han förklarar sitt beteende för sig? Kommer allt att bli bra då? Glasbitar kapslas in i kroppen alternativt stöts bort. Rota inte för mycket med pincetten utan låt såret läka. Jag vet att det är förmätet att sitta och skriva "råd" om någon annans liv, men det bjuder jag på ;)
Relationsmissbrukare finns det gott om mer än gott om!! Tänk vad de missar i livet i sin ständiga jakt på en till relation. De fattar inte vad de sysslar med och kan därför inte förklara. Och jag tror att vi kvinnor alltid vill ha en förklaring medan män, oftast, bara vill gå vidare!
Hoppas du o mannen haft det bra i helgen och att den biten fungerar bättre o bättre!
Kanske vill jag straffa honom genom att tvinga honom se sin egen uselhet i vitögat och erkänna det för sig själv. Och kanske är det helt meningslöst att försöka få någon förklaring. Ungefär som att tro att det skulle kännas bättre om någon som våldtagit mig hade förklarat varför.
Det är ju ändå bara sjukt.
Det var någon som sa: Skit ska spolas ner, inte analyseras.
Fast å andra sidan brukar man ta avföringsprov för att se vad folk har för sjukdomar... Men kan kanske ska överlåta det åt de professionella.
Läbbigt att jag kände igen mig i det du skriver. Exet har ju diagnosen "alkoholism" vilket han t.om själv erkänt till sist - trots att ett symptom på denna sjukdom är förnekelse (och man brukar säga "Denial is the killer" eftersom det är en viktig faktor till att de fortsätter supa bl.a.)
Och ändå kommer det över mig ibland att jag vill få Exet att förklara, skickat frustrerade mejl och SMS, gråtit, bönat och skällt. Och allt detta varför? Och vad vinner jag på det? Det enda som händer är att vi förlorar ännu mer han och jag som båda ville vara vi men som förmodligen inser att det aldrig kommer att bli så igen.
För övrigt så är jag GLAD för att du verkar ha fått det bättre med maken.
Tack, Ankan. Det känns verkligen så mycket bättre med Maken.
Jag har känt igen mig så otroligt i det du skriver också emellanåt. Undrar varför man känner på det sättet? Varför kan man inte bara släppa allt och gå vidare?