Det var med ett tungt hjärta jag lämnade en daggfrisk morgonträdgård i solsken bakom mig och åkte iväg till flygplatsen.
Att hunden dessutom såg ut som om jag fullständigt krossat hennes hjärta gjorde det inte lättare. Nu sitter jag här i semesterstiltjen på kontoret och ska göra budget och annat "skôj".
Jag tittar ut över krigszonen på andra sidan gatan och upptäcker att det börjar se riktigt städat ut. Snart ska de nog börja bygga. De har till och med ställt dit tre lyftkranar. Om de välter, kommer de att ramla in genom mitt fönster, säkert.

Jag glömde min kalender hemma, men som tur är har jag inte bokat in så mycket, utan jag klarar nog att hålla det i huvudet.

Vi har haft en underbar helg tillsammans med vänner vi känt i säkert 25 år. De hade sina två minsta barn med sig. Nu upptäcker jag en brun klet mellan tangenterna på min bärbara, som luktar misstänkt likt chokladsås. Det härrör förmodligen från gårdagens filmsession med Råttatouille.
Nåväl, det är ändå snart dags att byta ut den här datorn. Jag har haft den i två år, minst.
Jag har sagt till att jag behöver en ny telefon också. Men den fungerar faktiskt fortfarande,konstigt nog. Jag vet inte vad jag ska ha för ny modell. Jag gillar inte de där med pinne som manska hålla på och tappa bort hela tiden. Jag vill ha en liten telefon, som har en vanlig knappsats. Det är så jobbigt att lära om sig.
Vi får se hur det blir. Erikssons C702 verkar bra. Är det någon som prövat den, tro?

Mina mobiler brukar sluta sina dagar våldsamt och abrupt. En tappade jag ner i toaletten, innan jag spolat... Andra hra helt enkelt ramlat ur något och dunsat i ett alltför hårt underlag, och på så sätt blivit obrukbara.
Idag hände emellertid något sensationellt.
Jag var ute på stranden med Jycken och kastade pinnar i vattnet. Det blir mycket spring och hopp. När jag kom tillbaka hem, kände jag i fickan och upptäckte att mobilen var borta.
Det var bara att vända tillbaka och leta efter den. Jag försökte rekonstruera mina förehavanden på stranden, och kolla överallt där jag varit. Tills slut såg jag något vackert rödskimrande som glimmade i det grunda vattnet nära stranden.
Där låg den. På ca 15 cm djup. och där hade den säkert legat i minst 20 minuter.
När jag lyfte upp den ur vattnet gjorde den en ansats att starta upp, ungefär som en drunknandes sista försök att klamra sig fast vid livet innan de vattenfyllda lungorna kolapsar.
Jag tog hem den, plockade sönder den så mycket det bara gick. Fram med hårtorken och en pensel för att få bort all sand.
Nu har jag testat den, och den fungerar faktiskt. Det var lite fladdrigt med en del märkliga fenomen i början, men nu verkar den stabil och bra. Den får väl hänga med ett tag till.

Jag läste en bok med titlen Den avklädda bruden. Författaren hade som ambition att förbli anonym, men det funkadeinte.  Den var väldigt öppenhjärtig, minst sagt, när det gäller hur kvinnor (en del, i alla fall) upplever vissa saker som förekommer i samlivet.
Intressant, faktiskt. Jag kände att jag kunde identifiera mig med en hel del. Långt ifrån allt, men en hel del.

Har suttit och läst bok nästan hela dagen i trädgården, fast jag egentligen borde ha jobbat. Och dessutom hade jag städhjälpen här, så det var ingen hejd på hur mycket jag måste bekämpa mitt Lutheranska arv. Men det gick strålande!
Jag läste ut boken utan ett uns av brådska, satte in middagen i ugnen, duschade, satte på Maken på altanen, och sedan åt vi en god middag med rödvin, medan kvällssolen strilade in i trädgåden. Ljuvligt.
Det är inte alltid det känns grått och meningslöst.
Men jag har faktiskt tvättat fyra maskiner tvätt, och med stor omsorg hängt upp med klädnypor och vikt ihop. Finns det något fräschare än nytvättade lakan som fått torka i vinden och solen? Det luktar speciellt gott, tycker jag. Dessutom blir allt så slätt och fint när vinden hela tiden gör att det rör sig så där lagom medan det torkar. Inte bara dåligt att torktumlaren är sönder.

Idag träffade jag en sådan där till övermåttan tråkig hundägare, som får adrenalinet att pumpa ut i omloppet i en ohälsosam grad.
Jag gick med min hund på en helt vanlig promenad, utan koppel. Min hund gick lugnt och fint några meter bakom mig på vägrenen. Från en korsande stig, kommer då den tråkiga hundägaren. Vi kan kalla henne Rabiatan. Hon har två olika sorters halvsmå hundar i koppel, som genast börjar slita och dra så fort de får se min hund. Min hund stannar på lite avstånd och tittar avvaktande på de två andra koppelhundarna.
Rabiatan säger: Du borde ha koppel på din hund.
Jag: Varför då?
Rabiatan: Vi som bor här tycker det.
(Jaha, som om inte jag bor här...?)
Jag: Jaha.
Rabiatan: Det är lag på det.
Jag: Det står att man ska utöva tillsyn, inte att man nödvändigtvis ska ha koppel.
Rabiatan: Ja, men din hund var nästan på väg in i vår trädgård härom dagen.
Jag: Jaha...(jag hade tänkt att tillägga "och...?", men tänkte att det kanske var provokativt.
Eftersom jag samtidigt pratade i telefon avslutade jag samtalet där och gick vidare. Jag funderade över vilken potentiell skada som hade kunnat uppkomma över att hunden nästan var på väg in i deras trädgård. Det är en liten remsa med grönområde mellan stigen som går parallellt med havet och till staketen där trädgårdarna börjar. Där brukar jag låta hunden få springa av  sig. Hon kan möjligen skrämma en och annan fågel, kanske en katt, men de brukar hålla sig undan. Kaninerna är visserligen så många att de kan komma i vägen, men de är för snabba för henne och har för tätt mellan hålen för att hon ska få tag på dem. Så vad är problemet?
Jag tycker det är värre att hundar aldrig får springa av sig. Det är djurplågeri när unga, friska hundar tvingas anpassa sig till krypande hastigheten av en benskör tant.
Men mest irriterande av allt är dessa besserwissertyper, som alltid ska ha så mycket åsikter. Kan de inte bara skaffa sig ett eget liv?

Det är torka överallt, fast inte rent bokstavligt utomhus. Det har regnat en hel del den sista tiden. Men inuti är det torrt. Jag drabbas emellanåt av känslor av meningslöshet. Jag börjar ifrågasätta vad det är för mening. Vad är det för mening att hålla på och slita för ett företag? Ja, man får lön såklart, men tyvärr känns det som en bristfällig motivator. Varför ska man hålla på och flänga fram och tillbaka? Varför anstränga sig och lirka med motsträviga människor? Varför ska man överhuvudtaget bo och finnas någonstans? Och när själva livets grundpelare som försörjning, boende, och annat som hör till, börjar ifrågasättas, kan man inte låta bli att undra varför man lever.
Det är jobbigt att känna det så.

Vi tog med svågern och svägerskan och två av deras barn på utflykt. Vi shoppade i Höganäs, var på loppmarknad i Nyhamnsläge, och åt lunch i hamnen i Mölle. Kullahalvön är mysig. På vägen tillbaka stannade vi till vid en väderkvarn som fortfarande fungerar. När vi kom dit höll de på och malde för fullt. Det var intressant att se hur det fungerar. Jag har aldrig sett en kvarn inuti som varit i bruk. Det är en rätt sinnrik, men ändå förhållandevis enkel konstruktion, med rustika delar i trä och metall.
Där kunde man ta en koppa kaffe och titta på utsikten också.
Väl hemma satt vi och slumrade på altanen i eftermiddagssolen, och sedan lagade jag mat. Det blev jordärtskockssoppa till förrätt och thaiinspirerad kycklinggryta till varmrätt.
Idag på morgonen flög jag till Staden innan de gick upp, men de kommer att åka hem idag.
Det kändes lite tungt att åka ifrån den efterlängtade solen till en grå storstad, men prognosen säger att det ska bli bättre, så man får väl hoppas på det.
Jag försöker jobba på med det jag måste göra, även om det är lite svårt nu när de flesta ärpå semester.

Våra gäster har åkt på utflykt. Maken och jag valde att stanna hemma. Dels känner jag att jag måste få lite tystnad och stillhet, och dels att jag måste greja hemma. Tvätten har lagrats upp till bergliknande formationer, och överallt ser jag tecken på mänsklig närvaro av det mindre trevliga slaget. Här måste städas!
För övrigt känner jag mig lite låg idag. Jag vet egentligen inte riktigt varför. Det finns ingen påtaglig anledning. Det är väl bara att vänta tills det går över, antar jag.

Nu ska jag ha helg. Vi ska åka till Sonen och DIL (Daughter in Law, skriver hon under sina sms med). De hade gjort slut på pengarna till förmån för en diskmaskin, så om vi vill ha mat får vi ta med det själva. Tja, vad ska man ha föräldrar till annars...?
Vädret är däremot obotligt trist. Jag minns plötsligt varför man trots allt väljer att åka söderut på sommaren. Våra gäster har det lite tråkigt tror jag. Den kvinnliga delen har dragit till storstan för att shoppa, medan den manliga delen spelar dataspel, läser böcker, kör bilbana och slappar. Men det kan också vara välgörande.
Själv har jag jobbat hela tiden, utom när jag tog mig en helt oundviklig lite tupplur mitt på dagen. Jag blev våldsamt trött, och kände att produktiviteten gick ner helt. Men nu är jag på tårna igen.

Vi gjorde en utflykt till Kullabergs Naturreservat och besökte Lars Vilks' installation av drivved, som kallas Nimis, vilket betryder "för mycket" på latin. Det var en besvärlig promenad nedför bergssidan, slipprigt och regnvått med hala rötter och kantiga stenar. Vi kämpade länge. Några av oss gav till och med upp och vände tillbaka.
Hunden och jag var först på plats. Det är en makalös skapelse, ett schabrak, ett kaos av pinnar, stockar och brädor, mer eller mindre illa medfarna och alla rejält fastspikade helt sanslöst okoordinerat. Men ändå bildar allt tillsammans ett fantastiskt byggnadsverk. Det är verkligen en upplevelse.
Sonens kusin (tjej, 26 år) och jag näckade i havet innan vi skulle påbörja den branta stigningen tillbaka. Det var väldigt uppfriskande. Jag kan rekommendera att man besöker Nimis på kvällen, för då har solen hunnit runt Kullen, och lyser på konstverket.
Brevid ligger Arx, en installation gjord i stenar och betong. Den påminner om en gammal ruin, eller en kombination av sandslott och medeltida fästning.
Sammantaget var det en väldigt trevlig utflykt.

Igår blev jag hämtad av min svåger på flyget. Han har gått ner 35 kg i vikt, och börjar nästan se tunn ut, jämförelsevis. Han har genomgått en magoperation som minskat hans magsäck till nästan obefintlighet. Han skulle nog ha dött annars. Men frånsett en viss trötthet, mår han bra. Och han kan till och med äta normalt, fast mycket, mycket mindre.
Själv dras jag med mina förargliga ca. fem kilo, som känns ganska bagatellartade i sammanhanget.
Igår kväll pratade Makens syster om en par, som vi känt i säkert 30 år. De har fem barn, och har varit gifta i mer än 30 år. Nu hade han lämnat henne för en annan kvinna. Men han hade inte bara lämnat henne, utan dessutom sårat henne genom att säga att han aldrig älskat henne, att hon kvävt honom och att han aldrig kunnat vara sig själv. Det måste vara väldigt jobbigt att höra efter så lång tid.
Jag kände också att jag fick dåligt samvete över hur jag har behandlat Maken.
Han ringde mig från jobbet idag, och sa att han hade tyckt att det var jättejobbigt att lyssna på det samtalet. Det hade rört upp en massa känslor hos honom. Jag kan inte annat än förstå det. Men det är bra att han säger det. Det blir lättare för mig att bekräfta honom då, och försöka mildra. Han behöver bli försäkrad emellanåt om att jag inte har börjat hitta på dumheter igen. Även om han inte tror att jag har det, kan det ändå vara bra med bekräftelser.

Jag är en fin flicka, numera. Jag sköter mig så bra. Igår var jag och tränade för första gången, på det nya stället där jag köpt årskort. Jag tog det lite försiktigt så att jag inte skulle få alltför mycket träningsvärk. Men det var riktigt skönt. Efteråt bastade jag lite grand. Det är säkert bra för musklerna att få vila lite i värmen efter träning och stretch.
Jag tvättade alla handdukar och lakan, också. Och plockade undan. det blir så rörigt varje gång Maken varit och hälsat på i lyan.
I kväll ska jag dammsuga, frosta av frysen och torka golven. Nästa vecka kommer det att vara fräscht och nystädat när jag kommer dit. Det är skönt.
Jag tvingade till mig ett samtal med vår nye vd idag. Han ska ju föreställa min chef just nu, och då får han ta konsekvenserna av det. Jag skällde lite och utgöt mitt missnöje över att bli undanskuffad, få för lite uppmärksamhet och inte tillräckligt med  information. När jag var halvklar, försökte han springa därifrån, för han hade egentligen inte tid. Men jag sa till  honom att sätta sig ner och ta det lugnt tills jag var klar. Han gjorde faktiskt det. Jag blev förvånad.
När jag sagt allt sa han att det var bra att jag sagt hur jag känner det, och att han tyckte att jag skulle härda ut tills allting stabiliserar sig. Han påminde mig om att jag i alla fall fått en ny tjänst och en högre lön. Det är ju bra, men jag går inte med på att det är 2009 år löneläge. Jag vill förhandla nästa år också, sa jag. Ok, sa han och tog mig i hand på det. Sedan kysste han mig på handen. När han gick, sa han med ett leende att jag är besvärlig, samtidigt som han kramade om mig lite, och såg ut som om han behärskade sig för att inte gosa på mig. Jag blev ännu mer förvånad och tackade för att han tagit sig tid, och han poängterade att jag skulle se det som bevis på att han prioriterar mig. Han verkade så oerhört nöjd med vårt samtal, att jag inte fattade någonting. Är det här någon ny ledarskapsstil som håller på att introduceras...?
Tja, det är ju bättre än att få en dörr smälld i ansiktet, i alla fall.

Jag har idag träffat min nye chef, som kommer att börja efter sommaren. Jag har träffat honom en gång tidigare, men då i ett annat sammanhang. Han verkar helt ok. Än så länge.
När han kom in på rummet hade jag öronproppar och telefonhörlurar utanpå (se föregående inlägg), så det tog ett tag innan jag kunde göra mig kontaktbar. Men till slut hade jag lirkat ur allting, så jag kunde höra vad han sa.
Han hade inte så mycket att säga.
Jag funderar över vad jag ska ge honom för namn här på bloggen. Han verkar väldigt "normal" och kanske lite slätstruken, rentav färglös, och då är det svårare. "Blekansiktet", kanske? Jag ska känna på det lite.

Utanför fönstret arbetar de oavbrutet med att hacka sönder betong i småbitar. De har gjort det i flera månader. Våning för våning har de ätit sig igenom ett stort byggnadskomplex med hjälp av en massa olika maskiner. Det har väsnats, dammat och sett ut som kriget. Det här sker precis utanför min arbetsplats.
Hemma på gatan är det nästan likadant. Där håller de på att bygga om, bygga på, eller renovera i stort sett alla hus i kvarteren runtomkring. Det är aldrig tyst.
Det där ständiga hackandet i betong går mig på nerverna. Ibland får jag lust att ställa mig och skrika ut min ilska, bara rätt ut, som ett ohämmat primalskri. Problemet är att folk reagerar så väldigt då. De ragerar mycket mer på det än på allt det andra oväsendet, så det är bättre att behärska sig.

Jag har inhandlat ett årskort på ett gym i Staden. Slut med slappande framför datorn på kvällarna.
Gymet är litet med 80 medlemmar, eget spa, bastu, pool och relaxavdelning. Man får 20% rabatt på massage och andra spa-behandlingar. Efteråt kan man släpa sig 10 meter ut i lobbyn och ta en drink. Stället passar mig perfekt. Man får för det mesta träna ensam, i lugn och ro. Dessutom ligger det exakt tre minuters gångväg från min lya.

Igår kväll träffade jag Mamman, som jag bodde hos förut. Vi var ute och åt på en afrikansk restaurant och det var både gott och trevligt. Vi har inte träffats på ett år, men har haft lite kontakt via telefon.
Hon har träffat en ny man, och livet verkade le milt mot henne. Det var trevligt att se.
Det är verkligen kul att vi har kontakt fortfarande. Jag trivs bra med henne och känner att vi kan prata om allting. Det är inte alla det funkar så bra med.

Jag flyger nästan alltid dit jag ska. Jag vet att det kanske inte är helt politiskt korrekt, nu när man ska tänka på koldioxid, och sånt. Men igår morse missade jag flyget. Det var första gången efter semestern som jag skulle flyga till Staden. Tiderna var ändrade, jag var trött, och Maken trodde att flyget gick tio minuter senare än vad det gjorde. Jag fick helt enkelt åka hem igen.
Det var jätteskönt. En hel, underbar dag till hemma.
Istället åkte jag bil med Maken på kvällen. Han skulle till sina föräldrar, och släppte av mig på vägen. Sista biten tog jag tåget.
Återigen slog det mig: Den omisskännliga lukten av urin. Varför luktar det alltid urin på tågstationer? Det kändes särskilt tydligt när jag tog hissen för att ta mig till andra perrongen. Vad är det för människor som känner att de tvångsmässigt måste urinera på tågstationer? I hissen?!!
Jag har aldrig varit med om att det luktat urin i en hiss på en flygplats. Bara tanken är fullständigt absurd.

Återigen slog det mig: Jag vet varför jag hellre flyger, trots att tåg är miljövänligare. Det är helt enkelt sunkigt, smutsigt och otrevligt. Det är kallt att stå och vänta på en perrong på försenade tåg. Killen som satt på andra sidan gången hade dessutom just blivit bestulen på sin i-Pod när tåget stod stilla på en station.

Om tåg ska bli en succé i mitt liv, måste en del göras:

Se till att inte vem som helst kan komma in på stationsområdet. Bara resenärer med giltigt färdbevis ska få komma in.
Se till att det finns uppvärmda väntkurar med sittplatser på alla perronger.
Ordna med övervakningskameror så att inte skadegörelse och nedsmutsning känns lika tilltalande.
Se till att det finns fungerande hissar eller rulltrappor, så att man slipper kånka sitt bagage i trappor.
Fixa så att X2000 slutar gunga så man måste spy varje gång.
Se till att det finns möjlighet att ha hund med sig även i första klass och i sovkupé.

Om detta blev ordnat, skulle jag bli den trognaste av alla tågresenärer. Jag lovar!

Har börjat jobba idag igen. Jag sitter på hemmakontoret i hörnrummet på andra våningen. Det rummet hade Den Andre förut, men eftersom jag blivit av med mitt gamla rum, får jag sitta i det som blivit gästrum. Det är helt ok, fast det kommer en del minnen tillbaka när jag är här. Speciellt som det var rätt länge sedan sist.

Jag tog en paus och gick till frissan idag. Nu sitter jag här elva hundra kronor fattigare, och jag tror inte att någon ser skillnaden. Men det är väl känslan som räknas. Förutom klippningen, var jag tvungen att göra lite mörka slingor eftersom håret blivit så blekt av solen i Grekland.

I morgon ska jag till Staden. Undrar om min stackars krukväxt i lyan har överlevt.

Igår kväll grillade vi lite ryggbiff, drack ett gott franskt vin till, och åt kronärtskocka. Hunden brukar inte få tigga vid matbordet, men vi är lite mer tillåtande när vi sitter utomhus och äter, Då får hon vara i närheten, i alla fall. Hon satt och tittade oerhört fascinerat på oss när vi åt kronärtskocka. Till slut gav Maken henne ett blad, mest för att hon skulle få se vad det var, och fatta att det inte var något för henne.
Döm om vår förvåning, när hon genast la ner bladet på marken, satte tassen på den oätliga delen, och med iver skrapade av det goda med tänderna, precis som om hon inte gjort annat än ätit kronärtskocka. Det såg så kul ut, så vi kunde inte låta bli att ge henne fler blad. Hon gillade verkligen det. Otroligt att hon fattade direkt hur man skulle äta dem.

Är det någon fler som har erfarenhet av hundar som äter kronärtskocka?

Det är såå skönt att vara hemma. Gå en sväng till stranden och kasta lite pinne med hunden, greja lite i trädgården, grilla en köttbit med ett gott vin till... Det är varmt och skönt och den lilla, ljumma bris som når in i trädgården är fylld med doft av hav, tång och salt.
Det är helt enkelt underbart.

Nu har vi vaknat och ätit vår första frukost på hemmaplan. Det känns jätteskönt att vara hemma igen. Visst har semestern varit bra. Vi har verkligen njutit av ledighet, nya miljöer, pittoreska vyer, fantastiskt hav och det har varit mysigt att få rå om Sonen riktigt ordentligt. Men nu känns det helt underbart att sitta i trädgården med en kopp kaffe, lyssna till fåglarna och se grönskan. Inget kan egentligen mäta sig med den svenska sommaren, när den visar sitt vänaste ansikte. Jag kanske är patriot, trots allt.
Vi kom hem senti natt. Våra vänner, den tredje familjen i ordningen som bott i huset medan vi varit borta, tog emot oss med bubbelvin och jätteräkor. Det var trevligt att träffa dem. Hunden blev förstås helt till sig när vi kom hem. Hon undrar väl vad som har pågått, när nya människor dyker upp i kavalkad och ska bo här. Men hon verkar ta det rätt lugnt. Familjen som bor här nu, har tre barn i åldrarna 2, 9 och 12. Det har nog varit en intressant erfarenhet för henne.
Allting känns bra.