Jag pratade med Bleken idag. Han berättade om ett möte han varit på, där en diskussion uppstått, som berörde ett av mina områden och som jag borde varit involverad i om beslut skulle fattas eller rivas upp, som det gällde i det här fallet. Personen som tog upp frågan ville forcera fram ett beslut, men Bleken stod på sig och sa att de fick vänta tills jag kunde vara med. Det tyckte jag var bra gjort av honom.
Efteråt fick jag en enormt stark lust att prata med Den Andre. Det var som om jag bara måste diskutera frågan med honom. Men jag ringde inte. Istället frågade jagmig själv varför jag ville prata med honom. Jag kom fram till att jag saknar hans lugna sätt att få mig att se saker klart och i rätt perspektiv (när det gäller jobbet, alltså). Jag saknar honom. Mycket.
Men jag ringde inte.