Idag har jag haft en av mina sköna hemmajobbardagar. Jag kom hem sent igår kväll efter sex timmars flygande och kände mig lite mör. Men idag har jag kommit lite ikapp mig själv igen.
Bleken och jag har varit på resa den här gången. Jag har ju skrivit lite om honom förut, att han verkar lite tråkig, torr och stel och kanske tar sig själv lite för allvarligt.
Jag har jobbat stenhårt på att inte låta mig påverkas av det, utan har framhärdat i att vara mig själv (skulle förmodligen inte klara något annat ändå). Och döm om min förvåning! Under Blekens bleka skal har en färgglad, teaterspelande humorist klivit fram. Vi hade riktigt kul tillsammans, nu när vi reste. Vi har berättat för varandra om våra respektive uppväxter, skolgångar och irrfärder genom yrkeslivet, och han har haft nästan lika stora krumsprång som jag. Jag trodde att han var en person som var plugghäst, ordningsman i klassen med vattenkammat hår och redan från början visste att han skulle bli Chef och tjäna Pengar. Men så var det verkligen inte, till min stora lättnad. Alltid enklare att ha med normala människor att göra. Ja, jag är faktiskt mycket positivt överraskad. Dessutom är han duktig på jobbet, vilket inte är  minst viktigt.

Hej
Hoppas det är bra med dig. Jag har det i alla fall helt ok nu och börjar sakta komma över allt det jobbiga som hänt. Det har tagit väldigt lång tid, men det går. Jag har försökt dra ut lärdomar av de erfarenheter som jag gjort, och jag tror att det kan bli till något positivt på sikt.
 
Efter att vi pratade med varandra har du dykt upp i mina drömmar. Det har fått en del tankar och känslor att röras upp, även om det i vanliga fall är ganska lugnt nuförtiden. Men det är därför jag känner att jag vill skriva till dig nu. Jag har funderat över hur länge det skulle dröja innan du över huvud taget undrade en enda gång hur det går för mig. Ibland undrar jag om du bara förtränger allt som har hänt för att slippa ta itu med vem du är.
 
En sak som hjälpt mig en hel del i min bearbetning, är att få en viss insikt i vad Den Andra Kvinnan är för sorts typ. Det har fått mig att förstå mer om vem du kanske egentligen är innerst inne. Och varför jag aldrig riktigt passade in i ditt liv. Nu är jag tacksam för det. Vem, eller vilka, du nu fortsätter att tillbringa dina nätter tillsammans med, känns liksom inte relevant längre. Jag vet bara att jag aldrig vill höra till den skaran, och att jag känner en sorts medömkan med dig för dina val i livet. Speciellt sorgligt är det att du förlorade Din Fru. Tyckte du kanske innerst inne att hon var bättre än du förtjänade? Kände du dig ovärdig och underlägsen? Det skulle föklara ditt självdestruktiva beteende i ditt val av Den Andra Kvinnan, och alla de andra.
 
Själv känner jag mig rentvättad och fri, så till den grad att jag kan betrakta dig neutralt och faktiskt uppskatta dig som kollega, och till och med som en sorts vän, eftersom jag fortfarande kan se dina fina egenskaper, som gjorde att jag drogs till dig från början. Jag kan också med värme och utan smärta se tillbaka på stunder som vi haft tillsammans, där du kändes äkta.
 
Hoppas att du vågar bottna i dig själv och gå vidare som en hel människa innan du blir alltför gammal.
Lycka till
Anima Mea

Han sa: Jag har funderat en del, och kommit fram till att jag inte vill att du ringer mer. Då slipper jag åtminstone sitta och vänta på att du ska göra det.

Jag har tidigare berättat lite fragmenterat om min pappa. Att han hade alkoholproblem, lämnade oss när jag var sex-sju och flyttade ihop med en annan kvinna, att han sabbat sitt liv så mycket det egentligen bara går. Idag bor han ensam i ett hus ute i ingenstans. Han är helt handikappad av KOL på grund av ihärdigt rökande, och de senaste tio åren har sagt att han dör när som helst.
Från början var jag pappas flicka. Jag älskade verkligen min pappa och var alltid så lycklig tillsammans med honom. När han var nykter. De andra tillfällena delade jag in i "snällfull" och "dumfull". Han kunde vara väldigt snäll om han bara druckit lite. Men efter ett tag, han drack ofta i perioder och ibland tills han blev redlös, spårade det liksom ur. Han blev aggressiv och våldsam, helt oberäknelig. Oftast drabbade det mamma, ibland min storasyster, men väldigt sällan mig direkt. Jag var för liten, antagligen. Och jag hade inte tagit ställning mot honom, som min sex år äldre syster hade gjort.

Hela tiden under min uppväxt sörjde jag min pappa. Långt upp i tonåren närde jag en hemlig dröm att han skulle komma tillbaka som den pappa jag visste att han kunde ha varit, trots att mamma var omgift sedan flera år. Vi hade väldigt sporadisk kontakt. En gång, när jag var nio, hälsade jag på honom och hans nya fru. Hon var väldigt svartsjuk och det märktes tydligt att hon inte ville ha mig där.

Sedan träffades vi kort när jag var 12 år, och nästa gång när jag var 24 år. Dessemellan pratade vi i telefon några gånger, men väldigt sällan. Och de flesta gångerna slutade det med att han slängde på luren efter att ha vräkt ur sig något om hur misslyckad jag var på ett eller annat sätt. Det var han som ringde för det mesta, och han var oftast full när han gjorde det.

När hans fru dog i cancer för tio år sedan, var han väldigt nergången. Han ringde jätteofta och berättade att han skulle dö, att hela världen var nattsvart, och att allt var meningslöst. Jag förstod att han var deprimerad och behövde hjälp. Jag försökte stötta, uppmuntra och få honom på andra tankar så gott jag kunde. Alla besvikelser jag själv upplevt nör det gällde honom stuvade jag undan, och jobbade verkligen på att vara en bra dotter. Efter hand började han må bättre, och vi har haft en ganska hyfsad relation de senaste åren. Det har inte alltid varit så skoj att prata med honom, eftersom han mest pratar om hur sjuk han är och att han ska dö, men jag har försökt ha förståelse, lyssna och vara medkännande.

Den senaste tiden har han kommit på det där med bilder i mobilen, så jag har skickat bilder från olika resor jag gjort med jobbet, för att hålla kontakten.

Idag ringde han alltså. Han började samtalet med att säga: "Så du lever alltså?" Jag berättade att jag varit sjuk den senaste veckan, men att de tbörjar bli bättre, och frågade om han fått bilderna. Han sa att han inte fått dem, fast jag har fått leveransrapport på dem. Sedan kom det som jag skrev inledningsvis.
Jag blev tvärilsk. Jag sa kort: "Ok. Då säger vi så. Hejdå." Och så la jag på luren.

Nu känner jag mig besviken och samtidigt sorgsen över att han inte klarar av ens denna enda relation han har kvar i sitt liv.