Maken vill att jag ska radera allting i min blogg som handlar om det som varit, det jobbiga. Han vill egentligen inte att jag ska blogga alls, men eftersom jag varit envis på den punkten, tycker han att det skulle vara lämpligt som en kompromiss, om jag tog bort allt som skulle kunna betraktas som komprometterande.
För mig känns det viktigt att kunna gå tillbaka ibland och se hur jag har förändrats när det gäller känslor och tankar. Det har ju skett en ganska stor omställning i livet och ibland kan det kanske vara nyttigt att påminna sig om att saker och ting har förändrats till det bättre i många avseenden. Maken tycker att jag kan spara ner det lokalt och läsa det när jag känner för det. Det har han ju rätt i.

Jag får fundera lite till, tror jag. Vad tycker du?

Den senaste tiden har jag skrivit lite, sällan och dessutom oinspirerat. Det återspeglar precis hur jag känner mig inuti. Nu undrar jag: Är det jag som har förtorkat som människa, blivit utan inspiration, förvandlats till en tråkig vardagsgnetande tant utan högre tankar än jobba, äta, sova? Eller är det bara normalt? Jag menar att det kanske är så här det är att inte ha några större bekymmer att brottas med. Då kanske känslolivet svalanr och stelnar till, allting lunkar på utan större variation och behovet att skriva av sig minskar?
Det ska väl inte behöva vara så att livet känns spännande och värt att skriva om bara om man befinner sig i kaos?
Hur som helst har jag det väldigt lugnt och stabilt nu, känns det som. Det är väldigt ovanligt, och det gör mig nästan orolig. Det skapar en liten krypande känsla av olust över att jag kanske missat något, eller att något oförutsett kommer att hända. Kanske ungefär som man skulle känna det om man kom till IKEA en söndag, och upptäckte att det var helt tomt på parkering, bara en kassa var öppen och ingen kö. Då skulle man ju verkligen undra.