Det känns verkligen som höst ute. Det regnar, och det är mörkt. Dock är träden alldeles gröna fortfarande, så kanske tar jag ut höstkänslan lite i förtid.
Jag gillar faktiskt hösten. Känslan av att allt slår sig till ro i naturen, att djur och växter kommer in i en viloperiod, är skön. Det gör att jag också tycker att jag kan vila och mysa med gott samvete. Tyvärr brukar arbetslivet ställa andra krav på insatser under hösten. Det är precis som om allt ska hinnas med. Men när det väl är undanstökat, då kan man slå sig till ro framför brasan och njuta av stillheten.
Det är massor med björnbär i år, och varje gång jag är ute med hunden plockar jag lite. Nu har jag flera påsar i frysen som jag ska ta fram vid lämpliga tillfällen. Det känns nyttigt på något sätt.
Jag ska plocka äpplen i trädgården, också. Göra en och annan kaneldoftande äppelpaj, ta hand om växter som ska få komma in i stugvärmen under vintern och kanske planetera lite lökar, som kan sticka upp sina små toppar till våren.
Jag trivs med hösten. Egentligen trivs jag med livet oavsett vilken årstid det är. Det är det som är lycka, tror jag. Kanske börjar jag lära mig att hitta dit.

Maken berättade att han vaknade av en mardröm i natt. Han drömde att jag hade lurat honom igen, att jag hade levt ett annat liv i Staden, och att allt var tillbaka på ruta ett. Han hade vaknat med hjärtklappning och efter det kunde han inte somna om på ett bra tag.
Det gjorde ont i hjärtat på mig att höra det, och jag försäkrade honom att allt var lugnt, att jag verkligen inte lurat honom. Jag vet att det skulle krossa honom om jag gjorde det, och jag vill inte att någonting ska få honom att tvivla på mig igen,
Ingenting, och inte någon. Jag vill överhuvud taget inte ha kontakt med någon som han inte vet om, och som jag inte kan var öppen med. Jag vill att det inte ska finnas några hemligheter alls.
Det är slut med mardrömmar nu.
Nästa vecka kommer Svärdottern på besök till Staden. Då får vi se vad vi hittar på för skoj.

Det var länge sedan jag skrev, och det har känts rätt ok. Behovet finns inte på samma sätt längre. Det känns som om ett kapitel är avslutat, och ett nytt har tagit vid.
För första gången på väldigt länge känner jag uppskattning för hur jag har det, min familj, mitt äktenskap och mina vänner. Jag har lite större distans till jobbet, vilket jag tror är bara hälsosamt imitt fall.
Den inre smutsen som jag burit på, i form av dåligt samvete för dåliga handlingar, har nästan tvättats bort. Det känns också bra.
Nu ska jag jobba för att det ska fortsätta på den vägen.