Det är afton och solens strålar silar genom lövverket och in i trädgården. Fåglarna verkar som om de tror att sommaren har kommit på allvar nu, av kvittret att döma. Själv känner jag mig luttrat skeptisk.
Men idag har varit en underbar dag. Vi avslutade den just med goda ostar, vitt vin  och färska jordgubbar.
I morgon bitti ska jag med fakirplanet till Staden. Sedan måste jag avstå från hemmets lugna vrå ända till på torsdag eftermiddag. Ibland undrar jag om min lön verkligen är kompensation nog, med tanke på att jag måste byta saltmättade, friska brisar från havet mot avgaser och trafikbuller. Det förkortar säkert min beräknade livslängd med flera år. Fast så känner jag det nu. När jag varit hemma ett tag, kliar det i hela mig att komma iväg. Så är det att vara en rastlös själ.
Om det blir fint väder i veckan, ska jag sluta jobbet tidigt och ta min rutiga picknick-filt med mig ut i närmsta park för att suga i mig allt jag kan få av sol och värme. Jag känner att jag behöver det. Det har varit för lite värme.
Jag ska dessutom köpa en ny bikini.
Där jag var förra veckan, hade inte ens snön smält. Hur står de ut?

Nu ska jag försöka samla ihop det jag ska ha med mig i morgon bitti. Det brukar vara tillräcklig panik ändå för at hinna.

Jag har varit näst intill fanatisk Facebook-motståndare, men har nu fallit för det intensiva grupptrycket och skrivit in mig. Det känns lite som ett nederlag, men det gick inte att stå emot pressen från släkt och vänner längre.
Nu sitter jag där och Gillar folks status och Kommenterar vad folk har för sig. Lite kul är det faktiskt. Plus att jag har chattat med folk som jag tappat kontakten med, men som jag egentligen har haft mycket kul ihop med.
Det blir nog lite mindre krut på bloggen och mer krut på Facebook i framtiden, är jag rädd. Men det kanske bara är bra. Det känns som om bloggen fyllt ett viktigt syfte under en lång period, men det mesta av det syftet ligger bakom mig nu. Jag har inte alls samma behov av att skriva av mig, för det händer inte så mycket jobbiga saker längre. Och det jobbiga som händer nu, har jag nära och kära som jag kan ventilera det med.
Det kanske är en naturlig förändring, lite som att Doc "kom ut" med en ny avanonymiserad blogg, eller att Papamac blev Magnus Sjödin med hela världen. Ankan, som jag följde under lång tid, valde att lägga ner helt. Ja, det finns flera exempel på att bloggar fyller olika syften, och används på specifika sätt under vissa skeden in livet. Ingenting är statiskt.
Det är en del av tjusningen med att leva; att ingenting är statiskt.
Jag är mycket lyckligare nu än jag varit på länge, och det känns som om Maken och jag har ett väldigt bra liv tillsammans, bättre än någonsin. Jag vill vårda det.

Det är först nu, efter så många år och vedermödor, som jag kan säga till honom: "Jag älskar dig", och känna att jag menar det med hela hjärtat. Och det känns så skönt.

Jag var tvungen att springa ner på plan ett för att få ett boardingkort utskrivet. När jag sedan kom tillbaka med det, valde en kvinna i säkerhetskontrollen att genomsöka min ryggsäck mycket noggrant. Jag hade inget flytande, inga ovanliga föremål, inga metallföremål, utan bara papper, glasögonfodral och kläder. Datorn var urplockad. Jag reser med den ryggsäcken varje vecka, och den har aldrig genomsökts så noggrant tidigare. När jag igen påpekade att jag höll på att missa min avgång, sa hon bara surt "Det här är en säkerhetskontroll". Hon öppnade mitt glasögonfodral, till och med mitt tomma fodral till solglasögonen, öppnade varje dragkedja och kollade i varje fack. Hon gjorde det utstuderat långsamt och vägrade att skynda sig. Hon motiverade inte varför hon ville söka manuellt, och sa inte vad hon letade efter. (Jag har varit med om att man velat titta på något speciellt i en väska, men då är det för att man inte kunnat identifiera ett föremål vid genomlysningen eller att något ser konstigt ut, och då tycker jag det är motiverat).