Jag hade ett minst sagt tillfälligt förhållande med en kille under min svarta period. Jag insåg direkt det fullständigt knäppa i att alls ha någon kontakt med honom med tanke på mina omständigheter. Ändå var det något frigörande med det. Hade jag inte haft några moraliska skrupler alls, hade det säkert varit helt perfpekt. En trevlig kk att roa sig med när andan faller på, tio år yngre än jag och med alla fysiska företräden man kan begära.
Men det funkar liksom inte. Jag funkar inte så.
Alltså sa jag till honom att inte kontakta mig mer. Det har han gjort ändå ibland. Via mail. Korta meddelanden och ibland en fråga om vi inte kan träffas. Ändå. Jag har inte svarat. Nu har han hört av sig igen och vill gärna träffas. Jag kan inte låta bli att undra varför. Efter så här lång tid. Det känns nästan lite smickrande.
Men det är naturligtvis helt uteslutet. Jag är mitt nya jag nu. Varför ska jag rota i det gamla?