Tangentbordsmysofobi
En del människor har väldigt smutsiga tangentbord. Man ser brunsvarta avlagringar på tangenterna, och undrar hur de bär sig åt för att få det att bli så. Jag vill aldrig låna ett sådant tangentbord.
Jag tror att jag lider av tangentbordsmysofobi. Till och med grisar kan lida av mysofobi, så det är inget onormalt..., tror jag.
Hur som helst, jag måste göra rent sådana tangentbord först, om jag ska kunna använda dem. Mitt eget tangentbord blir aldrig smutsigt på det sättet. Mitt problem är istället att det börjar krasa konstigt när jag trycker ner tangenterna. Då får jag vända upp och ner på det och skaka det så att alla skorpsmulor, äppelkärnor och annat smått och gott trillar ut. Sedan blir det mycket bättre. Har jag tur fungerar rentav alla tangenterna igen efter ingreppet.
Jag tror att jag lider av tangentbordsmysofobi. Till och med grisar kan lida av mysofobi, så det är inget onormalt..., tror jag.
Hur som helst, jag måste göra rent sådana tangentbord först, om jag ska kunna använda dem. Mitt eget tangentbord blir aldrig smutsigt på det sättet. Mitt problem är istället att det börjar krasa konstigt när jag trycker ner tangenterna. Då får jag vända upp och ner på det och skaka det så att alla skorpsmulor, äppelkärnor och annat smått och gott trillar ut. Sedan blir det mycket bättre. Har jag tur fungerar rentav alla tangenterna igen efter ingreppet.
Jag är så mycket bättre...
Benny Andersson har satt musik till en text av Kristina Lugn, som är kanonbra.
Döm själv
Texten är rolig, tycker jag. Och man blir glad av musiken. Allt balanserar på en ironisk kant.
"Nu mår jag mycket bättre"
Text: Kristina Lugn
Nu mår jag mycket bättre
Tack och lov att jag finns
Se på mig jag är
rasande bra
Ja, jag mår som en prins
Vad vill du ha till middag
Kanske leverpastej
Jag ska städa åt dig
när du faller för mig
mår du så mycket bättre
Säg tack till var dag
du får leva
Vad glad att du är
så normal
Ditt blodtryck är lagom
och dina sorger dom har
dött av samvetskval
Nu kommer jag och tar dig
Du blir glad må du tro
när jag satsar på
lyxproduktion just där
du brukar bo
Var inte dum i huvet
Det är stjärnklart i kväll
Kom och åk är du snäll
i min snygga rondell
sen mår du mycket bättre
Min vän, jag ska trösta
din oro
Jag är som ett tröstpris
till dig
Jag spritter av lycka
på filten som du bredde ut
kom sov hos mig
Var har du lagt min mössa
Vill du leva med mig
Å min blomma i midvintersnö
låt mig handplocka dig
Jag är så mycket bättre
än jag vågade tro
för min oro har flytt
när jag blev som förbytt
blev jag så mycket bättre
Vi är så mycket bättre
än vi nånsin förstått
Se på oss vi mår
äntligen bra
och vi luktar så gott
Nu ska vi fira bröllop
Det kom plötsligt minsann
Du är varm, du är skön
och ditt motsatta kön
gör mig så mycket bättre
Sömnlös i soffan
Efter en trevlig helg på bortaplan, ligger jag i soffan hemma, med datorn på magen och skriver. Jag kan inte sova. Det kan bero på flera saker:
- Jag somnade inte förrän vid två-tiden igår natt på grund av sen hemkomst till logiet
- Jag sov till elva i morse
- Jag sov i nästan två timmar på vägen hem i bilen. (Jag körde inte då, alltså..)
Annars finns det många orsaker att somna. Men det verkar som om de inte riktigt gör sig hörda.
Möte med Stursken
Det finns en chef i ledningen, Stursken, som är väldigt kaxig. Eller i alla fall försöker han vara det. Han har ett stort behov av att hävda sig och att ha rätt. Han läxar gärna upp andra och talar om hur mycket han kan och vet, och hur lång erfarenhet han har.
Jag har en "konflikt" med en av hans underordnade. Idag skulle vi ha möte och diskutera ett förslag som jag har. Han ville först diskutera "konflikten". Han ställde sig upp och började rita på tavlan, och tala om för mig på magisteraktigt sätt hur saker fungerar, hur organisationen och rapporteringsvägarna ser ut. Inga nyheter, precis. Han stod och tittade ner på mig där jag satt i min stol, och jag märkte att han försökte få mig att krympa.
Jag bara vägrade. Krympa alltså. Jag fällde in små kommentarer här och där, frågade vad han hade skrivit, och antydde att han kanske skulle skriva lite tydligare osv. När han sa saker i uppläxande ton, höll jag med överdrivet entusiastiskt och sköt in något som antydde att jag tyckte att det var något som han, eller hans underordnade borde jobba på.
Sedan var det min tur. Jag hade skrivit ut några bilder som beskrev schematiskt hur min organisation ser ut, med alla nätverk och nivåer, samt en bild som visade arbetsgången och kommunikationsvägarna från idé till beslut och implementering. Jag satte mig närmare honom för att visa, och vände ryggen åt tavlan.
Han hade jätte svårt att sitta still och lyssna, utan ville hela tiden ställa sig bakom ryggen på mig och rita på tavlan.
Till slut sa jag till honom att sätta sig.
- Sitt kvar där nu och lyssna färdigt, sa jag. Om du ska rita något kan du få låna mitt block här. Jag gillar inte att du står bakom ryggen på mig.
- Jag tänker inte slå dig, sa han. Men han satte sig.
Vi hade en fortsatt ganska animerad diskussion, men jag kände ändå att han inte lyckades platta till mig och att jag fick sagt det jag ville.
Jag har en "konflikt" med en av hans underordnade. Idag skulle vi ha möte och diskutera ett förslag som jag har. Han ville först diskutera "konflikten". Han ställde sig upp och började rita på tavlan, och tala om för mig på magisteraktigt sätt hur saker fungerar, hur organisationen och rapporteringsvägarna ser ut. Inga nyheter, precis. Han stod och tittade ner på mig där jag satt i min stol, och jag märkte att han försökte få mig att krympa.
Jag bara vägrade. Krympa alltså. Jag fällde in små kommentarer här och där, frågade vad han hade skrivit, och antydde att han kanske skulle skriva lite tydligare osv. När han sa saker i uppläxande ton, höll jag med överdrivet entusiastiskt och sköt in något som antydde att jag tyckte att det var något som han, eller hans underordnade borde jobba på.
Sedan var det min tur. Jag hade skrivit ut några bilder som beskrev schematiskt hur min organisation ser ut, med alla nätverk och nivåer, samt en bild som visade arbetsgången och kommunikationsvägarna från idé till beslut och implementering. Jag satte mig närmare honom för att visa, och vände ryggen åt tavlan.
Han hade jätte svårt att sitta still och lyssna, utan ville hela tiden ställa sig bakom ryggen på mig och rita på tavlan.
Till slut sa jag till honom att sätta sig.
- Sitt kvar där nu och lyssna färdigt, sa jag. Om du ska rita något kan du få låna mitt block här. Jag gillar inte att du står bakom ryggen på mig.
- Jag tänker inte slå dig, sa han. Men han satte sig.
Vi hade en fortsatt ganska animerad diskussion, men jag kände ändå att han inte lyckades platta till mig och att jag fick sagt det jag ville.
Makten tär på krafterna
När jag, trogen min ovana,satt kvaroch häckade sent på kontoret, hörde jag någon ropa "Hallååå!". Det var Blekens chef, Spatte. Han kollade om någon var kvar. Jag har blivit inlarmad en gång förut. Det kan kännas lite stressigt.
Jag sprang ut i korridoren och vrålade tillbaka (han var på andra våningen). Han kom ner för trappan och fick syn på mig. Istället för att stanna till i korridoren och utväxla några artiga fraser, forsade han med rödsprängda ögon förbi mig, sprang in på mitt rum och slog sig ner i min stol. Själv lommade jag lite förvånat efter och satte mig i besöksstolen.
Han började prata om att det är jobbigt när folk har problem med honom, och att en del tycks ha det (no kidding!). Jag påpekade att han har lyckats byta ut de flesta, så det borde inte vara så många kvar...som har problem med honom, alltså.
Efter ett upplyftande samtal om de lyckade nyrekryteringarna (läs fragmenterad monolog i uppskruvat tempo), reste han sig tvärt och sa att han gärna hade fortsatt att prata med mig, men att han var tvungen att åka iväg.
Jag funderade en stund, efter att han gått, om han är så där nervig och spattig mot alla, eller om jag gör honom nervös på något sätt. En gång när vi flög tillsammans, satt han och fällde ner bordet och satte upp det igen säkert hundra gånger. Upp och ner, upp och ner. Det satt ingen in stolen framför som tur var. Den personen hade fått fnatt i så fall.
Jag får alltid lust att ta hans händer i mina, se honom i ögonen och säga: "Såja, ta nu ett djupt andetag. Andas ut långsamt. Slappna av. Så, nu kan vi prata i lugn och ro." Undrar hur han skulle reagera då?
Jag sprang ut i korridoren och vrålade tillbaka (han var på andra våningen). Han kom ner för trappan och fick syn på mig. Istället för att stanna till i korridoren och utväxla några artiga fraser, forsade han med rödsprängda ögon förbi mig, sprang in på mitt rum och slog sig ner i min stol. Själv lommade jag lite förvånat efter och satte mig i besöksstolen.
Han började prata om att det är jobbigt när folk har problem med honom, och att en del tycks ha det (no kidding!). Jag påpekade att han har lyckats byta ut de flesta, så det borde inte vara så många kvar...som har problem med honom, alltså.
Efter ett upplyftande samtal om de lyckade nyrekryteringarna (läs fragmenterad monolog i uppskruvat tempo), reste han sig tvärt och sa att han gärna hade fortsatt att prata med mig, men att han var tvungen att åka iväg.
Jag funderade en stund, efter att han gått, om han är så där nervig och spattig mot alla, eller om jag gör honom nervös på något sätt. En gång när vi flög tillsammans, satt han och fällde ner bordet och satte upp det igen säkert hundra gånger. Upp och ner, upp och ner. Det satt ingen in stolen framför som tur var. Den personen hade fått fnatt i så fall.
Jag får alltid lust att ta hans händer i mina, se honom i ögonen och säga: "Såja, ta nu ett djupt andetag. Andas ut långsamt. Slappna av. Så, nu kan vi prata i lugn och ro." Undrar hur han skulle reagera då?
Arbeta sent
Jag har kommit på en sak som gör att det är så skönt att arbeta sent. När klockan är prick sex, slår luftkonditioneringen av, och det blir vilsamt tyst i hela kontoret. Avlägset hörs stadens brus, inga telefoner ringer, inga hårda klackar smäller i korridoren. Det är nu man kan dyka in i de riktigt svåra problemen, och faktiskt lösa dem.
Men, inte idag. Jag ska hem och tvätta ikväll. Och pyssla. Jag trivs mycket bättre i min lya nu när jag har fått upp gardiner i rummet. Akustiken blev helt annorlunda.
Den senaste timmen har Bleken suttit och pratat med mig om ditt och datt. Vi ska ha utvecklingssamtal snart. Han har någon variant med betyg som både han och jag ska fylla i om hur jag är och hur bra jag presterar, och sedan ska vi diskutera det. Tja, det kan vi väl. Den Andre drog sig alltid för att ha utvecklingssamtal med mig, för han tyckte att vi hade det hela tiden. Men jag brukade kontra med att vi mest hade avvecklingssamtal. Det är inte alls samma sak.
När jag tänker tillbaka på hur det var, de fem åren vi arbetade tillsammans, kan jag inte förstå att det över huvud taget gick. Ändå trivdes jag fantastiskt bra med jobbet, och faktiskt med honom som chef för det mesta. Det var precis som om tiden kan delas in i två helt parallella skikt: Ett övre officiellt skikt som fungerade bra och var helt ok, och ett hemligt, där allt var känslomässigt kaos, kris och elände. Mycket märkligt!
Men, inte idag. Jag ska hem och tvätta ikväll. Och pyssla. Jag trivs mycket bättre i min lya nu när jag har fått upp gardiner i rummet. Akustiken blev helt annorlunda.
Den senaste timmen har Bleken suttit och pratat med mig om ditt och datt. Vi ska ha utvecklingssamtal snart. Han har någon variant med betyg som både han och jag ska fylla i om hur jag är och hur bra jag presterar, och sedan ska vi diskutera det. Tja, det kan vi väl. Den Andre drog sig alltid för att ha utvecklingssamtal med mig, för han tyckte att vi hade det hela tiden. Men jag brukade kontra med att vi mest hade avvecklingssamtal. Det är inte alls samma sak.
När jag tänker tillbaka på hur det var, de fem åren vi arbetade tillsammans, kan jag inte förstå att det över huvud taget gick. Ändå trivdes jag fantastiskt bra med jobbet, och faktiskt med honom som chef för det mesta. Det var precis som om tiden kan delas in i två helt parallella skikt: Ett övre officiellt skikt som fungerade bra och var helt ok, och ett hemligt, där allt var känslomässigt kaos, kris och elände. Mycket märkligt!
Ett tag sedan
Jag har haft fullt upp den senaste veckan. Så fort jag blev frisk, någorlunda, drog vi iväg till Staden. Jag sydde gardiner till vardagsrummet, och Maken borrade hål, satte upp hyllor och annat typiskt manligt. Vi hade trevligt och mysigt. Handlade lite på rean och gick omkring och bara var.
Efteråt hälsade vi på hans storasyster med familj. Vi åkte vidare därifrån på lördag förmiddag. På vägen stannade vi hos Makens föräldrar och fikade en stund. Sedan åkte vi vidare till min mamma och hennes man. Där stannade vi över natten, och kom hem på söndag eftermiddag.
Nu sitter jag och slår död på tiden på flygplatsen. Tekniska problem... Bara en försening på ca 3-4 timmar. Ingen helt idealisk start på arbetsveckan.
Dålig kommunikation
Jag pratade med min mamma igår. Jag ringde upp henne, faktiskt. Hon och jag är ungefär lika kassa på att höra av oss. Hur som helst berättade jag att vi varit bortresta. Jag visste att de också hade varit bortresta någon vecka innan oss, men jag hade inte riktigt lagt på minnet var. Hon berättade det innan vår resa var beställd och jag är inte säker på att hon sa namnet på själva stället. Annars kanske det hade ringt en klocka.
Det visade sig att vi hade varit på exakt samma ställe, och att, om vi vetat om varandra, hade vi kunnat gå ut och äta tillsammans första kvällen när vi kom. De åkte hem morgonen därpå. Vi bodde så nära varandra, att vi i princip skulle kunnat vinka till varandra. Vi kom överens om att prata ihop oss bättre nästa gång.
Så kan det gå, trots alla tekniska möjligheter till kommunikation. Till sist hänger det ändå på den som använder tekniken.
Det visade sig att vi hade varit på exakt samma ställe, och att, om vi vetat om varandra, hade vi kunnat gå ut och äta tillsammans första kvällen när vi kom. De åkte hem morgonen därpå. Vi bodde så nära varandra, att vi i princip skulle kunnat vinka till varandra. Vi kom överens om att prata ihop oss bättre nästa gång.
Så kan det gå, trots alla tekniska möjligheter till kommunikation. Till sist hänger det ändå på den som använder tekniken.
På väg uppåt
Jag har varit totalt under isen sedan vi kom hem. 39 graders feber och utslagen. Jag har mest sovit, och de stunder jag varit vaken har jag legat och läst eller kollat på film.
En rolig sak hände dock precis innan jag insjuknade: I torsdags var vi ute på en promenad i solskenet. När vi kom hem och Maken skulle låsa upp dörren, ramlade ett mynt ur hans ficka, och rullade ner mellan brädorna i trädäcket. Vi stod båda och tittade ner med ett konstaterande, att det var borta. Plötsligt råkade Makens blick fastna på ett annat litet föremål som låg lite fastkilat mellan två brädor. Han pekade på det, och till min stora överraskning var det mitt guldörhänge som låg där. Jag kunde knappt tro att det var sant.
Det har varit borta i minst en månad, kanske två, och jag var säker på att jag dammsugit upp det i Lägenheten, eller här hemma. Nu slapp jag söka igenom dammsugarpåsarna i onödan. Jag fattar dock inte hur det kunnat ligga där så länge utan att vi sett det, utan att vi trampat på det, eller utan att det ramlat ner mellan brädorna. Helt otroligt, som sagt. Men jag blev väldigt glad, för örhänget hörde dessutom ihop med ett halssmycke med samma sten och infattning. Jag hade köpt det på basaren i Kairo, så det var både ett minne och ett värde i sig. Ibland har man tur.
En rolig sak hände dock precis innan jag insjuknade: I torsdags var vi ute på en promenad i solskenet. När vi kom hem och Maken skulle låsa upp dörren, ramlade ett mynt ur hans ficka, och rullade ner mellan brädorna i trädäcket. Vi stod båda och tittade ner med ett konstaterande, att det var borta. Plötsligt råkade Makens blick fastna på ett annat litet föremål som låg lite fastkilat mellan två brädor. Han pekade på det, och till min stora överraskning var det mitt guldörhänge som låg där. Jag kunde knappt tro att det var sant.
Det har varit borta i minst en månad, kanske två, och jag var säker på att jag dammsugit upp det i Lägenheten, eller här hemma. Nu slapp jag söka igenom dammsugarpåsarna i onödan. Jag fattar dock inte hur det kunnat ligga där så länge utan att vi sett det, utan att vi trampat på det, eller utan att det ramlat ner mellan brädorna. Helt otroligt, som sagt. Men jag blev väldigt glad, för örhänget hörde dessutom ihop med ett halssmycke med samma sten och infattning. Jag hade köpt det på basaren i Kairo, så det var både ett minne och ett värde i sig. Ibland har man tur.
På hemmaplan
Vi flög hem igår och landade strax före åtta på kvällen. Sonen hämtade oss på flygplatsen, och efter lyckligt återförenande med hunden, åkte vi norrut för att tillbringa kvällen tillsammans med några vänner. Det var trevligt. Deras son hade fått Wii-nånting, som man spelar datorspel med. Det var en badrumsvågsliknande platta som man skulle stå och balansera på, samtidigt som man åkte snowboard eller hoppade backhoppning på skidor etc. Det var jätteroligt, faktiskt. Det fanns grejor man skulle hålla i händerna också, så kunde man spela tennis, bowling och allt möjligt. Bra att ungarna motiveras att röra lite på sig framför datorn, så att de inte blir helt förtvinade innan de fyllt 20.
Idag är jag förkyld igen. Jag har tappat räkningen nu för vilken gång i ordningen. Det började med att Maken blev förkyld, och sedan har han smittat mig. Alltid samma visa. Värre än att ha ungar på dagis.
Nu försöker jag få fyr i spisen, utan större framgång verkar det som.
Idag är jag förkyld igen. Jag har tappat räkningen nu för vilken gång i ordningen. Det började med att Maken blev förkyld, och sedan har han smittat mig. Alltid samma visa. Värre än att ha ungar på dagis.
Nu försöker jag få fyr i spisen, utan större framgång verkar det som.
