Jag fick tillbaka min dator efter lite fixning i Bios. Underbart. Jag trodde jag skulle behöva börja från början med allting. Dessutom saknade jag en fil som jag definitivt behöver på måndag, och den har jag också fått tillbaka.
Igår kväll körde jag ett lite hårdare träningspass än vanligt, och det gjorde nytta. Jag har varit på bättre humör och piggare idag, faktiskt.
Nu ska det bli skönt att fara hem till lugnet och tystnaden. Jag ska nog ta en öl på flygplatsen, också. Lite får man unna sig efter en hård arbetsvecka. Eller hur?

Jag sov gott i natt, och var hyfsat tidigt på jobbet. Klockan 10 skulle jag gå och klippa mig. Det tog ungefär 45 minuter. Efteråt var jag så trött, att jag kände mig helt tvungen att gå hem och lägga mig. Jag sov i mer än en timme och hade all möda i världen att ta mig upp och iväg till jobbet igen. På vägen tillbaka köpte jag mat, och tog en snabblunch för att kompensera min frånvaro. Man skulle kunna tro att jag har varit pigg och utvilad nu på eftermiddagen, men det kan man inte säga.
Varför blir jag så trött? Det måste vara något fel på mig. Jag har jättesvårt att motivera mig på jobbet också. Allt som jag ska ta mig för, som normalt inte brukar vara svårt eller ta emot, känns som stora, nästan oöverstigliga företag att ta i itu med. Det känns inte roligt. Ingenting känns riktigt roligt.
Kanske skulle jag vara piggare om jag kände lite mer glädje i tillvaron.

Jag lovade komma med en rapport om gårdagens utfall. Det blev inte så tokigt. På vägen hem gick jag in i ostaffären och köpte min favorit, Baskeriu. Sedan gick jag hem och fixade te, kollade lite på nyheterna och bråkade med min dator som bestämt sig för att fullständigt lämna in. (Nu skriver jag på en lånedator, medan min egen är inne på akuten).
Jag målade två tavlor; en som var ett beställningsjobb till en kompis, och en som var experimentell, som jag inte är riktigt klar med.
Jag gick däremot inte och tränade. Men det kan jag göra ikväll, istället.... kanske...

Nu ska jag tassa hem i mörkret, över fuktiga trottoarer och genom ogästvänlig kyla. Jag ska laga mig en god kopp te och äta en bit ost och sedan kommer jag förmodligen att spendera kvällen med att måla, tror jag. Efter att jag varit och tränat, förstås. Det låter väl inte helt fel?
Ska berätta hur det verkligen blev i morgon. Jag är expert på att ha goda intentioner, och sedan göra något helt annat.

Jag ska flyga med tidigaste flyget i morgon bitti. Det känns alltid som en fruktansvärd utmaning att stappla upp klockan fem och försöka fungera rationellt. Varför utsätter jag mig för detta, när jag kan ta flyget vid halv tio istället? Svaret är enkelt: Jag känner press att vara effektiv, utnyttja dagen, inte slösa tid. Det Lutherska arvet vilar tungt över mina axlar.
Just nu iakttar jag Maken när han kör en övertalningskampanj mot hunden, för att få henne att gå ut på kvällsrundan.Det är lite roande, faktiskt. Just nu gav han upp och sa att hon slipper.

Jag längtar väldigt mycket, fast jag är hemma. Jag har allt jag behöver men saknar hela tiden något. Varför är det så?
Det är precis som om jag har ett stort hål inuti, som jag är rädd att ramla ner i.

Det har varit en fin helg. Vi har haft fullt upp med vänner att umgås med och annat mys. I lördags fick vi till och med uppleva snö, men idag är den helt borta, tyvärr. Jag och Sonen gick en promenad i solskenet i lördags förmiddag,och det var nästan smärtsamt ljust med all sol och snö, men det kändes nyttigt. Rena ljusterapin.
Nu är det dock tyst i huset och vanligt, mulet vintermörker ute. Jag ska försöka göra något vettigt med alla siffror idag. Dags att analysera och skriva ner lite slutsatser.
I eftermiddag ska jag till kuratorn igen. Kanske kan hon stilla min olust som ringlar sig och kastar sig fram och åter i mitt inre som en ilsken daggmask.

De flesta har gått hem. Och snart ska jag bege mig till flygplatsen. Ikväll ska vi umgås med Sonen och Svärdotterm. Det ska bli trevligt. Vi har inte träffats på ett tag nu. De vet inget om den senaste tidens händelser, och det är lika bra det.
Jag har inte berättat för någon mer än de jag var tvungen att berätta för.
Vissa saker känns som om det är bäst att försöka glömma. En kollega till Maken brukade alltid säga: "Skit ska spolas ner - inte analyseras"
Han kanske har rätt till viss del. Men ibland måste man analysera också. Annars kanske man inte får veta grundproblematiken.
Idag har jag stött på Den Andre två gånger. Han har rakat av sig skägget, och såg genast fem år yngre ut. Det gör ont att se honom. Ingen har skadat mig mer än vad han har gjort.

Jag pratar med min pappa flera gånger om dagen nu när han ligger på sjukhus. Han verkar ha lite tråkigt. De opererade honom i söndags och då tog de bort hans högra fot. Det räckte tydligen inte för nu ska de operera honom igen och ta av benet ovanför knät. Allt blir mycket mer komplicerat då. Han kommer att känna sig mycket mer rörelsehindrad och rehabiliteringen blir svårare. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Han är väldigt tjurig och envis så det är inte lätt att få honom till något han inte vill, som att flytta från sitt hus till exempel. Och hur ska det gå med katten om han flyttar? Många jobbiga beslut.

Idag ska jag gå hem i någorlunda tid från jobbet. Igår satt jag kvar till åtta och gjorde mina eländiga reseräkningar från oktober och framåt. Det är inte bra. Jag måste bli bättre på att disciplinera mig och göra sådana trista saker i tid.

Men idag har jag tagit med mig träningskläder, och ska gå direkt till hotellet som ligger på vägen hem, där jag har mitt träningskort. Jag kommer att känna mig som en ny människa efteråt, helt säkert. De mjukt fettinbäddade muskelgrupper som legat i bekväm dvala den senaste tiden får ett chockartat uppvaknande. Om de nu alls finns kvar, vill säga. Jag är inte riktigt säker på det.

Och just nu önskar jag jättemycket att jag hade ett badkar. Då skulle jag tända ljus, ha i en massa skum, sätta på webradion på lastfm.se och lyssna på lite stillsam jazz samtidigt som jag läppjar på något gott. Det är trist att inte ha badkar.

Idag är det fantastiskt vackert ute. Ett gnistrande lager pudersnö reflekterar solen från en klar, kallblå himmel. Jag unnar mig en riktig lunchpaus idag, fast jag jobbar hemma. En lång promenad över festplatsen, förbi hästhagen, genom skogsdungen och ut på stora betesfältet där de vita kossorna brukar beta på sommaren. Där går det små stigar kors och tvärs, som både kossor, kaniner och rådjur använder sig av. Jag väljer favoritstigen ner mot havet. Spången som ligger utlagd över den sumpiga biten av stigen, som går genom vassen, är helt fastfrusen. När jag kommer ut på stranden, är allting stilla, tyst och alldeles ljust.  Havet är långt ute, och det går att höra ett svagt brus när vågorna rör runt i isflagorna vid vattenbrynet. Ett djupt andetag, en långsam utandning. Frid.


Jag kände att jag behövde det. Nu, tillbaka till verkligheten: Maken blev återigen uppringd av Den Andra Kvinnan på förmiddagen. Hon hinner säga att han ska säga till mig att jag ska sluta ringa henne, innan han trycker av samtalet. Maken tycker att det är dags att göra polisanmälan. Jag drar mig i det längsta, dels för att jag tycker synd om henne, och dels för att jag inte vill lägga energi på det. Men jag kanske måste.

Maken säger att orsaken till att Den Andra Kvinnan så ihärdigt ofredar mig, är att Den Andre ljugit för henne om mig och hittat på en massa saker som jag skulle ha sagt och gjort. Annars skulle hon inte hålla på som hon gör, menar han.
Han tror att det är Den Andre som är det verkliga wackot, och menar att jag är dum som hyser ens en tillstymmelse tilltro till hans mentala sundhet.
Nja, det är svårt att veta. Hittar han på att hon säger att jag har ringt och terroriserat henne? Det kan han inte. Hon måste själv ha hittat på det och själv ha sagt det själv till honom. Men varför gör hon det? Hon måste ha en skurv lös.
Det här är inte första gången, heller. För två år sedan kunde hon ringa upp till tio gånger på en dag och bara vara tyst i luren. Det är rätt enerverande faktiskt. Det slutade då när jag gjorde polisanmälan, efter att jag berättat för Den Andre att jag gjort det. Han måste ha sagt det till henne.
Är de i maskopi? De kanske tycker det är skitkul att försöka plåga livet ur mig, och sitter och skrattar gott åt det över ett glas vin på lördagkvällen. Nej, det verkar inte troligt.
Det finns helt enkelt ingen logik, inget förnuft. Alltså är hon knäpp.
Och han måste vara helt puckad som vill ha med henne att göra.
Jag är jätteglad att jag inte har någon i min vänkrets som är ens i närheten så osund.

Jag jobbar alldeles för långa dagar. Nu har jag precis loggat ut från jobbet och klockan är nästan åtta. Jag borde skaffa mig ett liv.
Eller så är det precis det jag försöker undvika. Svårt att säga.
Men just nu är det väldigt mycket att göra. Tidspress. Och så ska det bli bra också. Det duger inte att vara nästan säker på att det är rätt. Det är dessutom rättså påfrestande att behöva tjata på folk att de ska leverera. Jag förstår inte riktigt hur en del fungerar. Om man har kommit överens om ett datum och ett innehåll, så är det väl det som gäller?
Ok, att man kan glömma en sak. Men det här kan man omöjligt glömma, så som jag har legat på och kommunicerat nästan ovabrutet.
Nåväl, det ska nog ordna sig. Det brukar det göra.
Nyss ringde Den Andra Kvinnan. Hon verkar ha väldigt svårt att fatta. Hon frågar hela tiden "Vad vill du?" Men jag vill inte henne NÅGONTING. Det är hon som ringer mig. Nu har jag sagt till för tredje gången att jag vill att hon slutar. Undrar om hon fattar nu.

Jag har ansträngt mig för att inte tänka för mycket. Det har gått bra under veckan som gått, då jag har haft fullt upp hela tiden. Men nu under helgen har det blivit jobbigt. Jag har känt mig så ledsen.

Inte har det heller underlättat att de ringde från sjuhuset igår, och berättade att de ska amputera högra foten på min pappa. Nu blir det vårdplanering och att försöka (igen) att få honom att acceptera något äldreboende. Det är jobbigt.
Jag älskade verkligen min pappa, när jag var liten. Men sedan försvann han, och jag  fick allitd höra att han inte brydde sig om oss, eller mig. Det har lämnat sina spår och jag har haft svårt att känna kärlek. Fast egentligen kanske han brydde sig, fast han inte kunde visa det.

Långt senare träffade jag Den Andre, som faktiskt lockade fram känslor som jag inte trodde jag kunde ha. Men hela historien visade sig vara ett falsarium från början till slut. Han var inte den person han utgav sig för, eller som jag trodde att han var.
Jag sörjer mycket att vi inte kunde vara bara kollegor. Så okomplicerat allt hade varit då.
Det var egentligen det som ledde fram till katastrofen förra torsdagen: Att jag saknade honom som vän och kollega. Jag trodde att det skulle kunna gå att ha en sådan relation, nu när det gått så lång tid. Jag var så dum som trodde det.
Så otroligt naiv.

Det är fantastiskt fint väder. Vi har varit ute på en långpromenad, och fåglarna kvittrar precis som om det verkligen vore vår på riktigt. Nu ska jag steka raggmunkar på beställning av Maken. Sedan tror jag att jag ska lägga mig och sova en stund. Vi ska hälsa på vänner i kväll, så det kan vara bra att vara utvilad.
Allting skulle vara perfekt, om det inte vore för det ständiga mörkret som jag går och bär med mig hela tiden.

Det är speciellt skönt att komma hem på fredagar, när huset är nystädat, och allt känns lugnt och välordnat. Jag började fixa med maten när jag kom hem, och fick en öl att roa mig med, Innis & Gunn, som jag aldrig smakat förut. Den var väldigt speciell och smakade sött, bränt, kola och whisky. Låter kanske konstigt, men den var god. Under kvällen har Maken installerat en sorts teknisk grunka typ mediaspelare, som jag hade med mig hem. Han köpte den av en snubbe i Staden, som sålde den på Blocket, och jag agerade kurir. Nu plågar han mig med att spela Roland Cedermarks hysteriska dragspelsmusik, som han fått av sin pappa. Det är verkligen outhärdligt.
Jag var ute med hunden en stund. Jag brukar ha ett halsband med lysdioder på henne för att se var hon är, men det har gått sönder. Det är totalt kolmörkt här ute, och har man ingen lampa med sig, får man liksom famla sig fram. I kväll var det helt stjärnklart. Jag blir alltid så fascinerad av stjärnhimlen. Ibland står jag så länge och bara ser på stjärnorna att jag får ont i nacken och hunden tröttnar och böjar puffa på mig att vi ska gå hem. Här kan man verkligen se Vintergatan, vilket man sällan kan om man bor i stan.
(Bäst att jag skyndar mig att skriva klart, för nu hotar Maken med Östen Warnebring).
Jag funderar på att skaffa en bok som handlar om stjärnhimlen. Det skulle vara kul att kunna orientera sig bättre bland formationerna. Nu kan jag egentligen bara Karlavagnen. Inget att skryta med precis.
Nej, nu ska vi kolla på film i den nya mediaspelaren.
Trevlig kväll!

Idag har jag slitit och jobbat som ett djur. Knappt hunnit med att äta. Men det börjar ge resultat. Jag har gått igenom hundratals konton, kollat beräkningar, och hittat massor av fel. Så är det alltid när man börjar använda ett nytt system.
Det jobbiga är att jag inte var direkt inblandad i processen när det lades upp. Då var det min numera barnlediga assistent som roddade det tillsammans med en extern konsult som inte finns kvar här längre. Så för mig gäller att börja från scratch för att förstå hur de har gjort. Som tur är har jag en kollega med stort tålamod som betar av alla fel jag hittar.

Fördelen med att vara stressad och känna pressen, är att man inte hinner sitta och grubbla över saker. Det går att trycka bort mycket ledsenhet genom att inte göra plats för den. Men så fort jag känner efter minsta lilla, väller ledsenheten fram, och det går nästan inte att stoppa den. Gråtattackerna kommer inte så ofta nu längre, och jag känner att jag kan kontrollera mig bättre. 

I morse ringde Den Andra Kvinnan igen. Det har varit lugnt i ett par dagar, så jag blev lite förvånad. Jag fattar inte hur hon kunde med och fråga mig varför jag hade ringt henne den kvällen då allting hände. Redan första gången hon ringde, vilket var förra lördagen sa jag att jag hade försökt ringa efter taxi. Redan då, när jag hörde att det var någon i andra änden sa jag "Ursäkta jag har ringt fel".
Nu har hon terroriserat mig och min man i en vecka, har kallat mig hora och uttalat hotelser, ringt mitt i natten osv.
Och så vill hon till varje pris reda ut varför jag ringde henne? Borde hon inte fundera mer över varför hon trakasserar mig? Jag kände att jag blev riktigt arg. Hon är helt störd i huvudet. Nu är det andra gången sedan i lördags jag har sagt till henne att aldrig ta kontakt med mig igen.

Den Andre lyser med sin fullständiga frånvaro. Jag undrar om han bryr sig. Förmodligen inte. Han har aldrig visat några större tendenser att bry sig. Alltid när det har varit riktigt jobbiga perioder, har han hanterat det med tystnad och frånvaro. Förr i tiden blev jag arg och ledsen för att han gjorde så. Jag brukade skicka förtvivlade sms, som jag inte fick svar på,  för att pocka på uppmärksamhet. Men jag blev alltid besviken, frustrerad, arg och det slutade alltid med att jag fick veta hur elak jag var och hur fel jag gjorde. Den Andre hade aldrig något ansvar och gjorde inte fel. Bara jag.

Nu tycker jag att det är en befrielse att inte se eller höra något från honom. Han tyckte kanske att han hade gjort sin plikt, när han kom hit i måndags och sa att han var in i själen ledsen för det som hänt.  Så smidigt och enkelt om alla skador man orsakar andra, kan slätas över så lättvindigt.

Nu är i alla fall den här dagen och arbetsveckan till ända. Jag ska åka hem och riktigt mysa, elda i spisen, sticka på min tröja (försöker lära mig...), se bra filmer, umgås med mina vänner och försöka uppskatta det som trots allt är bra.

Det slog mig, att det idag är exak två år sedan jag började den här bloggen. Jag skrev:
"Det här är min nya blogg. Det är också mitt nya liv.
Det blir en lång och mödosam resa, men jag ska hitta vägen ända fram. Det finns inga andra alternativ."
Det har stämt väldigt bra. Det har varit mödosamt, och jag hittade vägen ändra fram. Dock knuffades jag bortfrån den vägen och ner i diket igen förra veckan. Med en dåres envishet tänker jag kravla mig upp på mitten igen.

De har sagt på radion att det kanske blir snöoväder i natt. Då kanske jag inte kan flyga till jobbet imorgon.Det skulle vara skönt. Det har annars gått över förväntan bra att jobba. Jag har efter bästa förmåga tryckt undan det mesta och gått på.
I måndags morse drog jag mina punkter på ledningsmötet, och fick ungefär som jag ville.
Idag har jag haft väldigt svårt att koncentrera mig. Jag är inte helt  effektiv.
Den Andre satt och pratade i telefon utanför mitt rum när jag kom i morse. Jag visste inte om han skulle fara ut mot mig i ilska eller om han skulle vara ångerfull. Men jag kände mig väldigt obehaglig till mods av att han var där. Jag stängde dörren till mitt rum, men han kom in efter ett tag och satte sig i besöksstolen. Han var väldigt ångerfull. Som alltid fick jag stålsätta mig för att inte tycka synd om honom och tro på honom. Varför är jag så svag?
Det mest förbryllande var dock att han ville be mig om att inte trakassera Den Andra Kvinnan. Jag kunde inte låta bli att utbrista i ett "VA??", eftersom jag verkligen gjort allt för att slippa prata med henne.
Hon har ringt mig dygnet runt sedan i lördags, skrikit "hora" och varit hotfull. Jag sa redan första gången hon ringde att jag inte vill prata med henne, och la på. Sedan har jag tryckt av samtalen varje gång. I morse fick jag nog och skickade ett sms där jag skrev: "Jag förstår om du är ledsen över hur du blivit behandlad av Den Andre, och jag tycker uppriktigt synd om dig. Men förstör inte ännu mer för dig själv genom att terrorisera mig." Jag tyckte det var snällt uttryckt, med tanke på att hon väckt mig på natten, ringt tre gånger på morgonen och hotat mig.
Enligt hennes utsaga till Den Andre, är det jag som hållit på och ringt henne och skrikit saker. Hur sjuk kan man bli? Varför skulle jag vilja ha ens utkanten av en kontakt med henne?
Precis när jag berättat detta för Den Andre, ringde telefonen. Det var hon. Jag hann höra hur hon sa, med hånfull röst: "Tror du att ditt sms kan kan skrämma mig ...?" Jag räckte bara över luren till Den Andre, men när han svarade la hon på.
Det var tyst sedan under dagen, men nu har hon börjat igen. Hon ringer både till mig och Maken. Jag tycker synd om henne, men kan inte låta bli att undra vad det är hon tror sig uppnå.
Nu ska jag sätta mig och hoppas på snöstorm...
Godnatt!

Jag har inte orkat skriva tidigare, men här kommer en resumé över vad som hänt sedan i fredags:

När Maken kom hem från jobbet, kramade jag om honom som vanligt. Men jag kunde inte släppa honom, utan stod krampaktigt och höll fast honom. Han sa "Har det hänt något?" Jag grät redan så mycket att jag inte kunde prata, men jag nickade. Han bröt sig loss från mig och sa att han inte orkar mer nu.

Han satte sig trött i fotöljen i arbetsrummet och frågade bara "vem?", fast han nog egentligen förstod att det var Den Andre. Jag sa förtvivlat att jag inte ville att det skulle hända, och försökte berätta så gott jag kunde vad som hänt medan jag hulkade och grät i hans knä. Han satt lugnt och lyssnade, samtidigt som han strök mig tröstande över håret.
I det ögonblicket kände jag väldigt starkt vilken stor människa han är.
Efter att jag lugnat ner mig lite, gick vi igenom händelsförloppet igen, och Maken konstaterade precis det som Magnus också kommit fram till i det förra inlägget.

Två dagar i rad har Maken gett mig frukost på sängen och pysslat om mig. Han har visserligen uttryckt sin besvikelse över att jag varit så korkad att jag alls tog kontakt med Den Andre, men han menar ändå att det som hände sedan inte var mitt fel.

Det kom hit två "vise män" som hjälpte mig att prata igenom det och jag fick väldigt mycket stöd. Det kommer inte att bli några konsekvenser i form av uteslutning eller andra restriktioner. Jag hade lagt all skuld på mig själv för att jag druckit mer än jag tålde inte kunde värja mig. Men det fanns andra sätt att se på det. Nu känns allting så förvånansvärt bra. Trots det har jag haft ständiga gråtattacker och inte fungerat riktigt som jag ska; diarré, yrsel, illamående osv.

Det riktigt jobbiga kommer på jobbet nästa vecka. Det kommer att ta hus i helsicke. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det och jag har ont i magen när jag tänker på det.

Jag ser en människa i mig själv som jag verkligen hatar. Egenskaper och handlingsmönster som jag inte förstår.
Jag har legat sömnlös hela natten med stark ångest. Hela dagen har jag gått omkring med gnagande tankar och en känsla av att vara på väg mot min egen avrättning. Det är till och med så att jag har önskat att jag vore död, eller bara inte fanns.
Nu sitter jag här och gråter och väntar på att min man ska komma hem. Jag har saknat honom. Den senaste tiden har jag varit så glad att allting fungerat så bra oss emellan. Jag uppskattar honom mer och mer för varje dag, och har trivts med livet så mycket att jag vågade minska på den antidepressiva medicinen. Jag är tacksam för att allt har ordnat sig så bra, fast det såg så hopplöst ut för två år sedan.

Allt det har jag raserat nu. Det gick på ett ögonblick och utan någon som helst eftertanke.

Igår var jag på väg från ett seminarium och var inte så lång bit ifrån där Den Andre bor. Jag brukar aldrig vara där annars. Jag skickade ett sms. Det brukar jag aldrig göra nuförtiden. Det skulle jag inte ha gjort nu heller.
Jag fick svar att han var på en känd pub i närheten tillsammans med en kompis. Jag var välkommen dit och i min fullständiga enfald tänkte jag att det inte var så farligt att titta förbi och säga hej, när han var med en kompis. Jag hade bara tänkt prata en liten stund och berätta lite som hänt under dagen, och sedan gå vidare hem.
Det var två tjejer där, också.  Den ena var Den Andres syster. De var trevliga och jag hade riktigt rolig tillsammans med dem. Jag ägnade inte mycket uppmärksamhet åt Den Andre, faktiskt. Jag kände mig trygg över att inget kunde hända och jag tyckte att jag hade situationen under kontroll. Jag blev oförsiktig.
Det beställdes in öl och snaps. Jag drack en öl och sedan en liten whisky. Jag kanske drack en liten whisky till. Jag är osäker för det beställdes in glas och togs ut glas hela tiden.
Plötsligt kände jag hur världen liksom vek sig. Jag kände att jag höll på att tuppa av, och blev riktigt orolig. Jag tänkte att jag hade druckit för mycket och inte ätit tillräckligt med mat. Jag hade bara fått en sallad med räkor och inte ens något bröd på seminariet. Dessutom hade jag druckit ett glas vitt vin där. Jag var rädd att börja kräkas och kände att jag måste lägga mig ner. Den Andre gav mig sina nycklar och sa åt mig att gå hem till honom tills det gick över lite. Han skulle stanna kvar.
Jag kände att det var ok och gick. Jag tuppade av i hans gästrum, fullt påklädd och med en enda tanke: Att så fort som möjligt ta en taxi hem.
Sedan har jag fragmenterade och suddiga minnesbilder av att han flyttar mig till sovrummet och klär av mig. Jag vet att jag säger nej, men han säger att jag inte kan sova med kläderna på. Han börjar ta på mig och jag säger nej, snälla, gör inte det, igen. Sedan blir allting som en tidsförflyttning två-tre år bakåt i tiden, och allting känns så vanligt att jag inte ens reagerar längre. Jag är helt bortdomnad, men någonstans långt bak i huvudet skriker en röst NEJ, NEJ i panik. Men jag förmår inte reagera.
Efter ett par timmar är jag så pass återställd att jag börjar fungera igen. Min telefon har lagt av, och jag tvingar honom att ringa efter en taxi.
Jag vill dö. Jag vet att han gjorde det här för att skada mig. Han vill skada mitt förhållande till Maken. Han är ond. Jag känner avsky för det han gjorde, men jag hatar mig själv ännu mer.

Nu sitter jag här och väntar på Maken. Jag ska berätta allt och jag ska be om att han förlåter mig. Jag vet att jag inte förtjänar det, men jag tror att jag verkligen skulle dö om han lämnade mig nu. Jag sörjer så fruktansvärt att jag gjorde så fel, när allting var så bra. Jag önskar inget hellre än att jag kunde göra det ogjort.