Jag känner att jag håller på att varva ner för semester. Det är inte så lätt att vara helt fokuserad på jobbet längre, nu när det är soligt och varmt ute. Dessutom har det en viss effekt att jag har varit på jobbintervju. Det känns som om hjärtat håller på att lämna jobbet redan.Om det sedan visar sig att jag ändå kommer att stanna kvar, vet jag att jag kommer att få en nytändning. Jag har varit med om det förr. Det går alltid lite upp och ner, och det är inget att hetsa upp sig över. Tidigare blev jag alltid rädd för att jag höll på att tappa greppet, att jag var tvungen att säga upp mig för att jag inte presterade tillräckligt osv. Men med åren har jag lärt mig att det blir svackor ibland. Jag tror till och med att det är nödvändigt för att man inte ska bli helt utbränd. Att ha ständig prestationsångest är inte bra.
Faktum är att det var nog det viktigaste bidraget till min personliga utveckling som jag fick med jag hade Den Andre som chef. Han lärde mig att varva ner och att inte kräva för mycket av mig själv. Han var ett ypperligt föredöme själv också när det gällde just det. Kanske lite för mycket ibland. Emellanåt, när jag verkligen inte hade någon arbetslust, och skulle ha behövt några uppmuntrande tillrop, kunde han säga: Men åk hem. hitta på nåt trevligt. Eller, oftast föreslog han att vi skulle åka hem tillsammans och ha mysigt. Det gjorde vi dock ytterst sällan. Det kanske hände tre-fyra gånger under de åren det pågick. Lite samvete fanns det kanske någonstans.
Jag kan känna att jag saknar honom väldigt mycket som kollega och till och med som chef. Vi jobbade jättebra ihop. Det är så tråkigt att det blev förstört på det sätt som det blev.

Jag var uppe med tuppen i morse och körde Maken till tåget. Jag vägde mig också. Det var inte direkt ett strålande resultat med det 0,1 kg som vågen visade mindre än när jag vägde mig sist. Men det var dock en minskning. Midjemåttet hade minskat med ytterligare en centimeter.
Idag har jag kört 20 mil tur och retur för att vara på jobbintervju. Jag har inte en aning om huruvida det gick bra eller inte. Det känns som om de inte borde anställa mig, och om de gör det, kan jag inte tacka ja till det eftersom de visar prov på dåligt omdöme. Jag skulle aldrig anställa mig till det jobbet. Det verkar alldeles för stort och svårt. Fast väldigt spännande också, och väldigt häftigt. Om jag hade varit man, hade jag tackat ja utan ett uns av tvekan, och dessutom varit helt övertygad om att jag var den absolut bästa för det jobbet. Det verkar så enkelt att vara man.
Fast det tycker inte min man att det är, förstås. Och förmodligen inte de flesta män.

Jag har installerat mig i mitt rum. När jag satt kvar och fixade igår kväll, hörde jag ett svagt pipande. Det började sakta, men sedan blev det liksom ett crescendo, och när det var så täta signaler att det nästan var ett enda långt pip, insåg jag:
LARMET!!! Någon hade gått i tron att han var siste man och hade satt på larmet. Jag rusade som en vinthund runt hörnena i korridoren tills jag kom fram till larmdonet, och jag tror att jag lyckades larma av i sista sekunden. Det dök inte upp några vakter, och det började inte tjuta i alla fall.
Men lite spännande var det.

Jag har suttit i ett litet "gästrum" på jobbet, och har den senaste tiden delat rum med min assistent. Jag tycker det är under all kritik att jag inte fått ett riktigt rum att sitta i, fast jag frågat efter det flera gånger. Varje gång har jag fått till svar att det inte finns några och att det är andra som behöver dem. Idag gick jag in till personalchefen och sa till honom att de signaler de sänder ut är: "Jovisst, vi tycker att de frågor du jobbar med är hyfsat viktiga, men vi skiter fullständigt i dig som person".
Sedan sa jag att jag flyttar in i det tomma hörnrummet tills vidare. Han såg lite vilsen ut och mumlade något om att Störens efterträdare eventuellt ska sitta där. Ja, ja, sa jag, det får vi se. Det kan dröja hur länge som helst innan han får en efterträdare. Se bara hur det har gått med de andra rekryteringarna. Jag kan sitta i det där rummet i "väntan på Godot".

Och nu sitter jag här med alla mina pinaler. Jag har gjort det lite mysigt med några fotografier och annat som gör att det känns lite mer som mitt. Sedan får vi väl se, som sagt. Alla ska flytta runt efter sommaren, för då får vi två våningar till i samma hus. Och vem vet om jag ens finns kvar här då.

Helgen har varit helt underbar. Jag har grejat i trädgården och lyssnat på talbok. Vädret har varit toppen. Rena högsommaren. Jag har till och med börjat vattna gräsmattan för att den inte ska torka ut alldeles.
Vi har en insynsskyddad trädgård, och något som jag verkligen gillar, är att jobba hårt, duscha och sedan ligga naken och torka i solen. Det kan man göra i vår trädgård. Man kan syssla med annat, som man gör naken också, om man vill, och om man inte väsnas för mycket. Det gjorde vi idag, Maken och jag. (Inte väsnades, alltså, utan det andra ...).
Nu har vi precis grillat kycklingfilé som vi intog à la picknick på filt mitt på gräsmattan, tillsammans med grön sparris, smålökar, sallad med ruccola, småtomater, gurka, rödlök, pinjenötter, rostade solrosfrön och färsk basilika. Till det drack vi ett gott rödvin. Efteråt låg jag kvar en stund inlindad i filten, lite småberusad av vinet och bara njöt av kvällsbrisen, solens effekt på de dansande löven på träden och de skira molnen som beslöjade kvällshimlen. Fåglarna kvittrar helt fantastiskt. Vi har minst en näktergal som bor precis i "vår" dunge utanför trädgården, och den låter så att det nästan känns tropiskt på något sätt.
Dessutom har vi koltrastar, gökar och skogsduvor, för att inte tala om alla sorters småfåglar som jag inte kan namnen på.
I morgon bitti, alldeles för tidigt, bär det av till Staden, och jag önskar jag hade sluppit.

Jag har varit hemma hela dagen, och endast jobbat sparsamt. Ett par telefonmöten och lite e-post, det är allt. Resten av tiden har jag bara relaxat i solen, varit nere på stranden och kastat pinnar med hunden, lyssnat på bok, sovit lite. Det har varit fantastiskt skönt. Jag tror att det är den här möjligheten till återhämtning ibland som gör att det här jobbet trots allt inte sliter ut mig alldeles.

Jag översatte mitt CV till engelska också och skickade iväg till rekryteringsfirman. Jag ska träffa företaget för en andra intervju i veckan som kommer.
Jag ringde Den Andre och informerade honom, samt bad honom ställa upp som referens om det kommer till det. Det skulle han. Jag vet att han kommer att vara rättvis när det gäller min arbetsinsatser. Vi pratade lite om den dåliga stämnningen på företaget, att han inte trivs med hur det är, och att det är många som känner på sätt.
På sätt och vis känns det lite sorgligt med företaget som jag jobbar för nu. Det är ett bra företag med många kompetenta och trevlia kollegor, men jag känner på mig att det håller på att holkas ur. Fler och fler söker sig till andra företag på grund av avsaknaden av tydlig ledning och viljeinriktning.
Får jag det andra jobbet kommer jag utan tvekan att ta det. Och det trots att jag egentligen tycker om och trivs med mitt nuvarande jobb. Men jag kan inte ha två tjänster hur länge som helst, och jag kan inte ha hur många olika chefer som helst på kort tid. Det minsta man kan begära, är att någon skulle informera om vad som är på gång, och hur man resonerar.
Det nya jobbet är en stor utmaning, och det kommer att krävas mycket för att sätta sig in i det. Men samtidigt verkar det oerhört spännande. Det är ett erbjudande man knappast tackar nej till.
Jag ska be Stören att vara referens också, och så har jag en kollega i utlandet som kan intyga någotom mina språkkunskaper, så på referenssidan har jag rätt bra täckning.

...känns det som. Nu sitter jag i loungen och väntar på sista anslutningen som ska ta mig ända hem. På förra flygplatsen, Utrikes, köpte jag två fina sidenslipsar och ett par tuffa manchettknappar till Maken i present. Jag tänker att det kommer att stärka hans image som business man på jobbet, om han har sådana attiraljer på sig.
Jag har ont i magen. Jag är nog inte van att äta hela tiden. Eller så har jag fått i mig något mindre lämpligt.
Det är märkligt mycket folk här i loungen. Alla dessa "på väg"-människor.
Det är en snubbe som brukar åka med samma flyg som jag, som alltid är här. Ibland undrar jag om han bor här och jobbar natt i närheten av min hemort. Jag menar, eftrsom han oftast flyger därifrån på morgonen... Han tar första morgonflyget hem till lounchen, och så är han här och fikar, läser tidningen och dricker espresso tills han ska flyga till jobbet på kvällen. Så måste det vara.

Idag var det riktigt kallt. Det var egentligen bara skönt i lä på frukostaltanen, och bara så länge solen var framme. Jag har lyssnat igenom ytterligare en bok av Håkan Nesser idag: Marr. Den var lite udda jämfört med andra böcker av honom. Men den var lite suggestiv på något sätt.
Annars har det varit lugnt. Telefonen har varit tyst idag. Det kom tre "tysta" samtal igår eftermiddag, men jag brydde mig inte om att svara. Det finns ingen annan som ringer till från dolt nummer en helg annars, inte nu sedan pappa har lagt ner sin fasta telefon och bara har mobil.
När jag pratade med Den Andre igår, tog han återigen upp att Den Andra Kvinnan påstått att någon har ringt henne och sagt att han har ett förhållande med en kvinna i Stockholm. Hon påstår att det är jag som har gjort det. Jag tror att hon har hittat på att någon har ringt, bara för att smutskasta mig, få honom att berätta något eller vad det kan vara.
Jag har i alla fall inte gjort det, och kan inte se vad det skulle vara bra för. Om hon verkligen hade trott att det var jag, borde hon ha kastat sig över telefonen och krävt en förklaring på varför jag ringde och sa det, men det har hon inte gjort. Alltså kan hon inte egentligen tro att det var jag.
Den här lilla återfallsepisoden, som förde mig rakt in i Den Andres sjuka värld igen, har ändå på något sätt styrkt mig i den härliga känslan av att ha blivit befriad från en massa smuts och klet, förvirrande lögner och manipulerande med känslor, ångest och förtvivlan. Precis som Mimmi konstaterade i sin kommentar: Jag har valt rätt.
Istället har Maken och jag haft en mysig hemmadag, med avkoppling i solen, älskog med efterföljande gemensam sovstund och pyssel i trädgården. Nu på kvällen har vi ätit gott och nu ska vi kolla på film innan vi går och lägger oss.
Jag känner mig så glad över att vi har ett så harmoniskt förhållande nu. Jag känner mer för Maken än vad jag någonsin gjort förut. Kanske har jag vett att uppskatta honom mer nu, när jag ser vilka avarter som finns där ute.

Idag fick jag ett rättså väntat samtal från Den Andre. Han var tillbaka hemma och ville naturligtvis veta varför jag skickat sms:et. Han var arg och sa att det ställt till ett helvete för honom.
Jag frågade honom om han med handen på hjärtat kunde säga att hennes reaktion stod i proportion till vad som hänt. Det tyckte han inte. Jag frågade om han tyckte att jag kan hållas ansvarig för hennes reaktioners oproportionalitet. Det tyckte han inte heller, men menade att jag borde kunnat förutse det.
Det kanske jag borde.
Jag försökte förklara den vrede som vällde fram när jag började tänka på henne och hur jag känner det när det gäller hennes otrevliga, kränkande uttalanden mot mig. Jag vet inte om han förstod, och det hade jag kanske inte räknat med. Men vi förde ett civilserat samtal, och det känns inte som om vi är fiender, trots allt.

Alltså, för det mesta tycker jag att jag är ganska förnuftig, men ibland slår det helt slint. Det gjorde det igår. Jag satt på tåget till flygplatsen på väg hem. Plötsligt kände jag ett behov att ringa Den Andre. Hela veckan hade folk undrat var han varit, undrat varför han inte synts till etc. Jag hade nästan väntat att han skulle dyka upp någon dag, för jag ville ta upp en grej med honom som han borde ta itu med på jobbet.
Alltså ringde jag upp honom, när jag ändå satt där och inte hade så mycket annat för mig. Han lät helskum på rösten. Jag kände igen tonen. Han har alltid låtit så, när han har något för sig som han inte borde, när det är något han vill dölja.
Jag tyckte det var märkligt. Vad har han att dölja för mig? Som om jag skulle bry mig?
Jag undrade var han var, vad han hade för sig etc. Han sa att han var på semester söderut. Har du "Den Andra Kvinnan" med dig, eftersom du inte vill prata med mig? frågade jag. "Ja", svarade han efter viss tvekan.
Att det var just hon, var naturligtvis en chansning. Det kunde precis lika gärna ha varit vem som helst annan, men jag kände det liksom på mig, eftersom han hade den speciella tonen. Det var lite märkligt. Som att kastas ett år tillbaka i tiden, plötsligt.
Jag kämpade mig tillbaka till nuet, och sa: Ok. men då pratar vi på måndag istället, när du är tillbaka på jobbet. Sedan la jag på och kände mig rätt nöjd med det.
Men sedan var det som om Hin Håle själv greppade tag i mig. Jag blev så arg. Inte på Den Andre och hans konstiga röst, utan på henne, Den Andra Kvinnan. Det var som om alla nedsättande förolämpningar och elaka påhopp hon vräkt ur sig mot mig kom vällande fram ur något gömsle där jag stuvat undan dem hela den här tiden, och det var liksom omöjligt att hålla emot.
Jag skickade ett sms till henne där jag skrev: "Och du ska snacka om att förnedra sig..."
Just då kändes det som om det satt som en smäck och med tanke på hur jag kände mig är det väldigt återhållsamt skrivet. Hon var alltid så noga med att tala om för mig vilken idiot jag var som låtit lura mig av Den Andre, hur jag hade "förnedrat mig". Trots allt var det ju så att det vara var henne han hade känslor för. Riktiga känslor alltså, och mig hade han bara utnyttjat. Osv, osv. Nu tror ju jag då, å min sida, att det var ungefär samma sak med henne, som med mig. Han utnyttjade oss båda ungefär i samma grad fast på lite olika sätt. Men det retade mig att hon tyckte sig själv vara så mycket förmer.
Nu vet inte hon om alla sms som han skickat mig (och fömodligen till en massa andra också) efter att allt detta hänt, och alla gånger han frågat om jag vill träffa honom eller på annat sätt visat intresse. Men inbillar hon sig verkligen att han förändrats? Eller att hon verkligen är så speciell att han bara kan hålla sig till henne?
Hur som helst tog det hus i helvete. Hon ringde oavbrutet på min telefon hela kvällen, skrev otrevliga sms, lämnade hotfulla meddelanden på min telefonsvarare osv. Hon krävde att jag skulle förklara mig. Jag kände att det kunde få vänta. Hon kunde gott få fundera lite själv först. Dessutom känner jag ingen som helst skyldighet att förklara något alls för henne.
Men hon är verkligen helt rabiat, överreagerar kopiöst och uttrycker sig så otrevligt att man häpnar.
Jag ringde upp framåt förmiddagen idag och gav en väldigt saklig förklaring till varför jag skickat sms:et. Jag förklarade att jag kände ilska över allt hon sagt till mig och ljugit om mig, utan att någon gång be om ursäkt för det. Hon ville börja diskutera, men jag avslutade samtalet väldigt bestämt.
Efteråt började de "mystiska samtalen" igen. Nu är det bekräftat att det var hon som höll på förra gången också. Idag har hon ringt ca 15 gånger. Sedan la telefonnätet av, och då fick det ett naturligt slut.
Nu är det också ännu en gång fastställt att hon inte har alla paddlarna i vattnet, så att säga. Och på något sätt känner jag en viss tillfredsställelse över att veta att det är så.
Den Andre blev säkert inte helt glad över detta händelseförlopp. Han är säkert fly förbannad på mig för detta, och det kan jag ta. Men "shit happens". Och det här är långt ifrån det värsta som har hänt. Dessutom hade jag vänligheten att inte berätta något om hans inviter till mig för Den Andra Kvinnan. Det kändes inte relevant. Men han ska nog vara väldigt tacksam, för det är tveksamt om han skulle överleva helgen annars.

Jag sitter kvar på kontoret för att det känns trist att gå hem i regnet. Stören är också här. I morse fick jag min nya porslinspusselbit till min rotfyllda tand på plats. Det känns jättebra. Äntligen kan skavsåret på tungan få läka i lugn och ro. Det är otroligt att de kan göra en lite porslinsbit som passar precis och ser ut som om den alltid suttit där, när det väl är på plats. Den känns som en riktig tand, också.

Idag hörde en kollega från förr av sig. Det är så skoj att det verkar gå bra för honom. Han har slutat med heroinet och utvecklat sin musikstil mycket till det bättre. Han mailade över en av de senaste låtarna han gjort, och den var riktigt bra, faktiskt.

En av mina nuvarande kollegor har blivit utbränd och är sjukskriven på obestämd tid. Det är verkligen tråkigt, men jag är inte så väldigt förvånad. Har man det minsta kännedom om hur människor fungerar, inser man att det finns begränsningar för vad även den mest positiva och effektiva människa kan åstadkomma.

Egentligen är det ett dåligt betyg för en företagsledning när sådana ting händer. Det ska aldrig behöva gå så långt. Men jag kan bara gå till mig själv. Om jag inte själv säger stopp, är det ingen annan som gör det åt mig. Det är som Maken brukar säga om mitt jobb: "Tänk vilket fritt jobb du har. Du har frihet att jobba precis hur mycket du vill". Och exakt så är det.

Nu ska jag i alla fall gå hem och dricka lite smarrig näringsdryck och klämma lite på fettvalkarna runt midjan så att jag inte frestas att ägna mig åt kulinariska utsvävningar.

Jag har tidigare berättat att jag gick upp i vikt, och att jag tänkte göra något åt det. Det gick inte så bra kan jag säga.
Nu är det verkligen hög tid. Igen.
Förut, medan jag var så olycklig och ur balans för alla bekymmer jag hade med Den Andre, hade jag inga problem alls att gå ner i vikt. Jag bara slutade tvinga i mig maten, och då rann det liksom av mig.
Eftersom jag är en fullständig statistik och excel-nörd kan jag visa ett diagram med en trendlinje här:

Den röda linjen är den verkliga utvecklingen, där dippen ner till 57 kilo märkligt nog sammanfaller precis i tiden för det Stora Sammanbrottet med Den Andre, och strulet med Den Andra Kvinnan. Efter det har jag mått alldeles för bra ur viktsynpunkt, alltså. Den gröna kurvan är min mållinje som jag ska fixa med hjälp av enträgen motion, pulver som jag köpt på nätet och bannlysning av öl och choklad på kvällarna.
Jag har till och med fått med mig Maken på detta, så jag har gjort ett likadant måldiagram till honom.
Måldiagrammen sitter på insidan av badrumsskåpsdörren och fylls i plikskyldigt minst en gång i veckan.

Tror du att det lyckas?

Idag har jag verkligen jobbat en massa i trädgården. Jag borde känna mig helt mör, men faktiskt har jag haft en enorm energi, och även om det ömmar lite här och där i en del bortglömda muskler, är jag förvånansvärt opåverkad. Däremot har jag fått lite för mycket sol på ryggen, men det är inte värre än att det försvinner om ett par dar. Det känns bara som en svag konstant värme, men det svider inte.
Jag försöker vara lite försiktig med solen, annars. Vi ljushåriga/ljushyade är ju lite känsligare, sägs det.
Nu ska jag lära mig lite om stenpartier, har jag tänkt. Idag har Maken och jag börjat bygga ett stenparti av en hög i trädården där det bara vuxit ogräs i mängder.
Jag har varit nere på stranden och samlat in tång som vi släpat hem i stora sopsäckar. Jag tror att det blir bra som grundmaterial. Alla ogräs har tagits bort och svart väv ligger på plats, väl förankrad med en mängd stenar. Nu får det ligga så till nästa helg, då jag kan ta itu med fortsättningen. Växter, jord och annat har jag redan köpt, men det får ligga och vänta också. Vi hinner inte mer nu. Under tiden hinner jag läsa på lite mer om hur man gör för att lyckas.

Idag har varit en helt underbar dag. Jag har varit hemma fram till tre-tiden och grejat i trädgården, sovit i hängmattan och njutit av det härliga vädret.
När Maken och jag kom hem igen framåt kvällen, ordnade vi lite grillfest tillsammans med ett annat par som vi känner sedan några år tillbaka. Vi hade riktigt mysigt.
Jag har inte riktigt vant mig vid att det är ok att jag faktiskt umgås med mina vänner. Det känns forftarande nytt, på något sätt. Och när jag har börjat prata med folk, upptäcker jag att det hänt en massa som jag inte har koll på. Folk gifter sig och hittar på en massa saker utan att jag har hängt med alls.

Ibland, men verkligen bara ibland, tänker jag på Den Andre, och undrar hur han har det. Jag undrar om han alls tänker något på mig. Jag undrar om han inser hur mycket han påverkat min tillvaro och mina närmastes tillvaro. Däremot känner jag mig klar med honom. Jag önskar mig inte ett liv tillsammans med honom längre. Jag känner att jag har det hyfsat bra ändå. Ibland känner jag mig nästan lycklig.

Idag har jag varit och köpt plantor, och sedan har jag planterat dem i mina krukor. Ett riktigt dagsverke, med tanke på hur många krukor jag har. Dessutom har jag köpt plantor så att jag kan göra ett stenparti av en ogräshög som finns in ena änden av trädgården. Men det har jag sparat till en annan dag.
Det har varit en skön dag i solen. Jag känner att jag har fått lite färg och att det gjort gott för hela mig att jobba med kroppen.

Sitter i loungen och väntar på nästa fllyg som ska ta mig hem. Ska bli riktigt skönt.
Det har annars gått över förväntan bra. Det var första gången jag gjorde ett sådant här uppdrag i ett land vars språk jag inte förstår. Det kändes lite avigt att inte kunna prata obehindrat med alla, och att inte kunna läsa deras dokumentation. men till min hjälp hade jag två medarbetare som kunde, så det gick bra ändå. Det kan vara nyttigt att lära sig att förlita sig på andras omdöme, och att inte behöva ha full kontroll själv.
Igår hade vi riktigt trevligt på kvällen. Vi var ute i ett hus tillhörande en seglarklubb med anor från tidigt 1800-tal. Det var lite kallt i huset, så vi brassade på i öppna spisen, med påföljd att vi knappt kunde se varandra efter ett tag på grund av all rök som kom in. men det lättade när pipan blivit ordentligt varm.
Vi åt fisk i alla möjliga former, och det var gott. Allt utom sillen. Jag gillar helt enkelt inte sill.
Nu ska jag gå igenom tre dagars e-postskörd.

idag ringde en annan management konsult. Jag undrar ändå lite var de får tag på mig. jag menar att en hör talas om mig är väl en sak, men nu är det flera.
Vi får se. Det verkar vara ett jobbigare jobb som den senare hade att erbjuda. Hon skulle maila information och ska vi höra på torsdag eller fredag, när jag är tillbaka i Sverige igen.
Nu ska vi ut och käka middag med kollegorna.

Helgen har varit fin. Idag har Sonhustrun och jag umgåtts och haft det mysigt tillsammans. Vi har slipat och lackat trädetaljer medan "grabbarna" jobbat med skrapa skrovet på båten.
Sedan kom jag på att jag glömt att boka flyg tills i morgon, och det visade sig att det var alldeles fullt överallt hela förmiddagen. Nu står jag i kö för att få plats om någon ger återbud.
Dessutom har jag kommit på att nästa vecka är en fullständig katastrof ur förberedelsesynpunkt, eftersom jag ska vidare till landet i öster på kvällen och ska genomföra en jättejobbig övning där på tisdag och onsdag, utan att ens ha fått bekräftat från hela teamet att de verkligen kommer. "Gånge denna kalk förbi..."
Jag har inte varit tillräckligt fokuserad den senaste tiden. Mitt privatliv har börjat ta tid och det går ut över jobbet. Samtidigt känner jag att jag skiter högaktningsfullt i det, eftersom jag faktiskt menar att även jag borde ha rätt att ha ett eget, normalt liv utanför jobbet, precis som alla andra... Borde ha.

Idag har jag haft en bra dag. Min väninna sov över från igår, och idag var vi inne i stan och kollade på kläder, fikade i solskenet och hade det bra. Jag köpte skor till mig och till Maken.
När hon åkt till jobbet, njöt jag av stillheten, fågelkvittret och lugnet hemma. Jag solade, slipade på trädetaljer till båten, lyssnade på bok, sådde lite frön... Ja, egentligen hade jag det riktigt bra.
Nu, i kväll, har vi Sonen och hans fru hemma hos oss. Vi har ätit gott och druckit gott och mår bra.
Ibland är allt bara bra.