Head picture

Evigt regn och blåst

Nu sitter jag hemma i soffan igen, framför brasan. Regnet verkligen piskar mot fönsterrutorna och det är full storm ute. Det är samma väder som det har varit de senaste veckorna, tycker jag. Bara mer eller mindre storm och mer eller mindre regn, men någon annan variation har jag inte kunnat upptäcka, eller så har jag glömt det.
Jag över levde den här veckan tack vare att jag insåg min begränsning och ställde in två dagars medverkan på ändlösa möten i Stora Staden i Europa. Det hade tagit knäcken på mig om jag åkt dit.
Nu hann jag i alla fall fixa allt som skulle fixas inför styrelsemötet.  Allt känns lite svajigare nu när det är en ny person på toppen, och jag har en ny chef, som visserligen är bra, men inte vet så mycket. Det blir lite mer ändringar och otydligare instruktioner.
Jag fick i alla fall ett mail från den nye überbossen att han tyckte att det var en bra rapport. Det var ju snällt. Han hejdade mig när jag gick förbi hans rum och frågade om jag hade fått mailet. Ja, sa jag. Tack så mycket. man kan behöva lite uppmuntrande tillrop ibland.
Han pratade en stund på hur han tycker att det ska fungera, och frågade om jag kände att jag hade hans stöd. Jorå, sa jag.
Samtidigt funderade jag över att han verkar så lite införstådd hur det fungerar och i vad jag gör. Han tror att det är jag som gör det som sköts ute på respektive enhet. Ibland tror jag att han inte förstår vilken enormt stor organisation det är, och hur många det är som jag har kontakt med där ute. Men han har inte pratat med mig,, utan med min chef, som inte heller vet någnting, så det kanske inte är så konstigt. Jag funderade också över varför han verkar så obekväm i mitt sällskap. Han klarar inte av att se mig i ögonen, utan pratar med sina papper på skrivbordet när han pratar med mig. Jag har inga problem att vara naturlig i andra personers sällskap oavsett vem det är. Men han är så obekväm att det kryper i kroppen på mig. Varför är det så?

För mycket

Jag har haft så mycket att göra, att jag inte ens klarat av att ta mig de få minuter det tar att skriva ett inlägg. Det är helt enkelt för mycket.
I tisdags hade jag samlat min grupp från hela koncernen, och vi hade en intressant diskussion om vem vi vill att koncernledningen ska rekrytera. Vi fastställde en kravprofil och diskuterade fram vad personen ska göra.
Nu gäller det bara att hitta den personen. Eller skapa den.
Då hoppas jag att det kan bli lite lugnare. Men det kommer att ta tid innan vi kommit så långt. Och fram till dess är det en fråga om överlevnad.

Heldag i soffan

Man kan tycka att det låter lättjefullt och bekvämt att jobba hemifrån i soffan, men i själva verket har jag jobbat häcken av mig. Jag har inte ens hunnit äta lunch. Jag tryckte i mig ett paket med dadlar, för det var det som var mest lättillgängligt.
När klockan var ett par minuter i fem, fick jag iväg filerna som skulle till styrelsen. Då var jag tvungen att ta itu md det jag egentligen skulle ha gjort idag, förbereda mötet som jag ska ha imorgon tex.
När klockan var strax efter nio jag upp, efter mer än tolv timmars oavbrutet knappande på tangenterna ständigt avbruten av telefonen. Ett tag stängde jag avden för att kunna få lite andrum och koncentrera mig. Jag är ändå inte klar med mötet. Jag får sitta på flyget och tänka ut hur jag ska få det att verka väl förberett och professionellt.
Och när det mötet är avklarat ska jag ta itu med allt annat som är jätteakut och väldigt försenat.
Tja, fördelen äratt hjärnan ärså upptagen med tankar man absolut måste tänka,så den har inte tid att spåna ut i oväsentligheter eller negativismer.
Nu ska jag sova så jag orkar upp till flyget i morgon bitti.

Lugnare nu...?

Allt känns lite bättre med mat i magen och ett glas vin innanför västen.
Vi har slutit temporärt eld upphör. Men det som oroar är att grundproblemen finns där och hotar att poppa upp när som helst.
Vi har olika syn på livet, vad vi vill göra och hur vi vill leva. Vi har fel förväntningar på varandra.
Och ändå är vi överens om så mycket när det kommr till kritan. Jag tror att det allra största problmet är att vi inte kan föra konstruktiva samtal. Det urartar nästan alltid till spydigheter, känsloutbrott och höjda röster. Där jag menar att Maken står för allt det , förstås, och jag möjligen står för en del spydigheter... Jag verkligen avskyr när han höjer rösten mot mig. Jag avskyr animerade känsloutbrott och en massa ord i onödan.
Jag vill gå i samtalsterapi, men Maken blåvägrar. Och här står vi nu.

Gräl

Idag och igår har vi grälat. Jag blir så trött och nere. Till slut är det som att hjärnan inte längre fungerar. Det blir bara tomt, svart och meningslöst.
Vi bestämde oss för att inte prata mer om det, och istället laga mat tillsammans i ett försök att ha lite trevligt så här i slutet av helgen. I morgon bitti åker jag iväg och är borta större delen av veckan, och det känns inte bra att vara ovänner in i det sista. Det känns aldrig bra.
Nu vinbräserar jag en rådjursstek. Det kanske känns bättre när vi ätit.

Storm eller orkan?

Det blåser grymt ute. Det är så man tappar andan och nästan ramlar omkull. Maken är arg på mig och sitter tyst framför sin dator. Han tycker att jag är den mest själviska, känslokalla och otrevliga människa som finns.
Det gör ont i hjärtat att få sådana omdömen. Särskilt från den som borde känna till bäst hur jag är. Just nu funderar jag på att dra till Staden och inte komma tillbaka mer. Allt jag gör blir ändå fel, och när jag försöker göra rätt, räcker det ändå inte till.
Det som känns allra jobbigast, är när han drar in Sonen och påstår att han tycker likadant. Precis som om de skulle ha en pakt mot mig, eller ett samförstånd som bottnar i deras jobbiga erfarenheter med mig. Det känns så oerhört sårande, och jag blir plötsligt så väldigt ensam. Det enda som hållit mig uppe många gånger har varit mitt förhållande till Sonen. Om det inte skulle fungera i framtiden, eller om Maken lyckas vända honom mot mig, vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Vad är det då för mening?

Tävlingen avgjord

Första rätta svaret har kommit in, och det var Mimmi som listade ut det.

Gissa vad?

Nu ska jag strax slå igen locket till min laptop och bara njuta av tillvaron. Jag har i och för sig njutit av tillvaron tidigare idag också, fast jag har jobbat. När jag väl masade mig ut i duschen och klädde på mig framåt 12-snåret, var brasan redan tänd i öppna spisen, och det vara bara att slå sig ner i soffan och fortsätta jobba.
Det är glasväggar på båda sidor om vardagsrummet, den en vetter mot havet och trädgården, och den andra vetter mot innergården. Det gör att även mörka dagar, som den här, får jag in förhållandevis mycket dagsljus. På kortväggen mitt emellan är den öppna spisen, som jag eldar rätt mycket i, vilket bidrar extremt mycket till mysfaktorn enligt mitt tycke.
Både Dr S och Papamac har undrat över vad jag jobbar med. Det kanske andra har undrat också, även om de inte skrivit det. Jag ska ge några ledtrådar här:
Jag jobbar inte med ekonomi, men om det jag jobbar med inte fungerar, kan det få tillräckliga ekonomiska konsekvenser för att sänka företaget.
Jag jobbar inte med produktion, men produktion ger upphov till många av de problem som min yrkeskår måste lösa.
Jag jobbar inte med försäljning, logisitk eller inköp, men jag lägger mig i hur dessa av mina kollegor gör, och vilka de gör det med...
Datorn och telefonen är mina arbetsredskap, men jag har ofta hjälm och skyddsglasögon på mig.


Sådär. Nu är det fritt fram för spekulationer.
Posta ditt svar till animamea@live.se. Du har chans att vinna en knapp, eller nåt.


Varför ska man ha kontor?

Jag ligger kvar i sängen, bekvämt uppstoppad med kuddar. Hunden ligger i sin "säng" på golvet och snusar på mattes morgonrock. Utanför fönstret blåser det kalla fuktiga vindar som får de nakna träden att skälva och huka sig.
Jag har fått frukost av Maken, och allt som jag behöver för att utföra mitt arbete. Jag har suttit här och kommunicerat med kollegor i flera länder utan problem. Om de vill ringa mig, kan de slå vårt interna kortnummer och hamna hos mig här i sängen (fast det vet de som tur är inte om), i min mobiltelefon.
Jag tror att det är de här dagarna av fullständig avkoppling, som gör att jag orkar flänga runt som jag gör resten av tiden. Jag har från måndag till torsdag varit i tre av Europas huvudstäder och gjort 10 starter och landningar, varav sex försenade. Då behöver jag väl inte ha dåligt samvete om jag jobbar hemifrån på fredagen. Speciellt inte som det funkar lika bra rent tekniskt som på vilket kontor som helst som jag brukar vara på.

Avklarat

Jag är hemma igen hos Maken. Flyget var drygt en timme försenat, så det var lite segt. Men hem kom jag i alla fall, den här gången också.
Idag har jag jobbat på kontoret i Staden, och i morgon ska jag jobba hemifrån.
Jag berättade för Maken redan i bilen, när han hämtade mig från flyget, att Den Andre varit med på resan utrikes. Jag förklarade också varför jag inte sagt något om det innan jag åkte. Jag ville inte att han skulle gå flera dagar och oroa sig och må dåligt. Nu fick han hela sanningen i ett svep, under loppet av ett par minuter. Jag tror att det frestar på mycket mindre.
Jag kunde dessutom berätta att det gått bra, och hur nöjd jag känner mig. Två nätter vägg i vägg med en "kramsjuk" fd älskare utan att känna ett uns av vacklande viljeinriktning. Jag är helt enkelt klar med honom.
När jag körde de dryga två timmarna tillbaka till flyget, på väg hem efter uträttat ärende, i utlandet, satt Den Andre tyst bredvid mig. Han verkade ganska låg hela vägen hem. Jag, däremot, sjöng med i låtarna på radion, poppade bubblor med tuggummit (han avskyr när man tuggar tuggummi) och kände mig glad som en lärka. Alltid annars, när han fått mig dit han velat, har jag varit den som varit lägre än lågast av oss. På gränsen till självmordsbenägen.

Det är avklarat,, och jag kommer aldrig någonsin att låta mig manipuleras av honom igen.

Allt är bra

Igår kväll när vi skilts åt och gått till varsitt rum, kändes det bra. Jag kände en sorts uppskattning mot Den Andre också att han lät mig vara och inte försökte några "trix", sm han brukar.
Men efter ett tag började sms:en hagla. Jag svarade artigt, men absolut inte inbjudande.
Han skrev "Det här är tortyr - vara kramsjuk och ha en vägg emellan!"
Jag svarade att det bara är att uthärda. Han hotade med att komma över och sova med mig. Jag skrev bara: sov gott, och sedan svarade jag inte på nästa sms där det stod "Vadå 'sova gott'! Var?"
Jag var lite orolig att han skull komma och banka på dörren, men han gjorde inte det. Jag somnade med frid i sinnet, kan jag säga. Och jag vaknade med ännu mer frid i sinnet. Och hela dagen har jag mått så bra.
Jag fattar inte hur han kan med att försöka utsätta mig för det han vill. Han tar inget som helst ansvar för vilka konsekvenser det får för mig. Han vill abslut, fullständigt hänsysnlöst, bara ha mys för stunden.
Jag kan bara fråga mig: Vad är det för fel på honom? Han är helt enkelt tragisk.

Bra hittills

Flygresan gick bra, bilresan gick också bra. Jag körde de drygt två timmarna genom halka och snö i en hyrd BMW, med Den Andre som co-driver. Han är lite harig som passagerare.
Vi har strikt pratat jobb, och ingenting personligt. Stämningen har varit vänlig, men inte intim. Jag satt och iakttog honom när han pratade, när vi tog varsin öl efter att vi kom fram, och kände att jag inte kände just någonting.
Och det var en sådan befriande känsla. Jag önskar att jag kunde ringa upp Maken och säga att jag är befriad och att allt är bra.
Nu ska jag sova gott. En dag med intensivt arbete väntar i morgon.


Söndag i soffan

Om veckorna gå fort, så är det ingenting jämfört med helgerna. Det känns som om jag just har landat, och i morgon går flyget utrikes. Visserligen inte förrän på eftermiddagen, så jag får tillfälle att vara hemma och gotta mig några timmar i morgon.
Jag pratade med min pappa igår. Han bor fortfarande kvar i sitt hus, men han får mer hjälp hemma nu. Vissa dagar mår han hyfsat, men ofta är det riktigt illa. Det kommer bara att bli sämre. Så är det md KOL.
Men vi kan prata med varandra som normala människor, och det är i alla fall en seger över omständigheterna.
Han vet det mesta om Den Andre och alt som har hänt. Jag berättade för honom att jag kommer att resa samtidigt som honom i veckan som kommer. Det har jag inte vågat säga till Maken, för jag vill inte oroa honom. Men det kommer att gå bra. Det finns ingen anledning att det skulle bli problem nu, när det gått så lång tid. Jag ser på honom med andra ögon nu, än vad jag gjort tidigare. Men lite jobbigt känns det ändå, det måste jag erkänna. Även om inget fysiskt kommer att ske mellan oss, vill jag inte att det ska röras upp några jobbiga känslor när jag tvingas spendera tid i närheten av honom. Det gäller att koppla på professionalismen och göra sitt jobb helt enkelt.

Ligger efter

Jag måste börja laga mat nu, för Maken säger att jag ligger efter och riset är klart om sex minuter. Det blir thaiinspirerad kyckling.

Storm och drömmar

Jag har sovit som en stock i natt. Verkligen skönt. Jag har inte hört att det har blåst, och idag vaknade jag till solsken. Hunden och jag har varit ute och gått den vanliga rundan, och visserligen blåser det ute, men storm vet jag inte om jag kan kalla det för. Har det redan blåst förbi utan att jag märkt det? Men det kan hända att jag befinner mig söder om det värsta området.
Idag är mina jobbarkompisar på utflykt, går på konstmuseum och sover på hotell i natt, för att flyga hem i morgon. De brukar göra en social aktivitet en gång om året. Jag följde inte med den här gången, eftersom jag ville vara hemma. Dessutom skulle de flyga från Staden till mina hemtrakter, och det kändes liksom inte så spännande.
Får väl se om det blir något roligare nästa år.
Jag har drömt en massa i natt, väldigt realistiska drömmar, frånsett att min mormor var med, som har varit död i mer än tio år. Men hon bodde hemma hos oss. Vi bodde i ett hus, och hon hade en lägenhet på andra våningen. Jag lagade mat åt henne i drömmen. Det var bacon och ägg. Sedan skulle vi iväg, och Maken kosntaterade att vi var sena, och var irriterad över det (vilket var den mest realistiska sekvensen).
Jag var i ett stort varuhus och handlade också. Då var min barndomsvännina med. Vi skulle handla en sorts köksattiraljer som fanns på extrapris. Vi har en stor sådan i samma serie som vi fick i bröllopspresent av Makens morfar (Han är också död).  Allt var så otroligt realistiskt när vi stod där och kollade på priset, konstaterade att det bara fanns två kvar, att de hade någon sorts kopior av sämre kvalitet osv. Och sedan att Maken drog iväg med vagnen och sa lite irriterat:  Men nu måste vi snabba oss!, då blev det riktigt verklighetstroget.
Varvid jag sa: "Men jag kan inte bära allt det här." Jag hade plockat på mig en massa andra saker, stora paket och grejor som jag lagt i en hög. "Du måste komma tillbaka med vagnen så att jag kan lasta på..."
Det kunde verkligen ha gått till exakt så i verkliga livet. Det är så konstigt att man drömmer sådana trivialiteter, och sedan dessutom kommer ihåg dem så i detalj.
Jag drömmer i färg, kan minnas saker som jag läst, sett på skyltar osv.
Drömmer du också så detaljerat? Minns du vad du drömmer? Tror du att det går att tolka på något sätt?
Jag vet att när jag mådde som sämst över förhållandet med Den Andre, drömde jag natt efter natt att jag duschade. Vart jag än kom och i vilket sammanhang det än var, måste jag hitta någonstans att duscha. Det drömmer jag aldrig nu.

Eldar igen

Nu har jag kommit hem, ätit mat och eldat i spisen. Jag är så trött att jag knappt kan hålla upp ögonen, men nu ska vi se på film. Det gäller att inte vara för tråkig. Maken är ute med hunden och kollar om nåt kan blåsa bort, eftersom de har varnat för storm.
Det var länge sedan jag hörde något från Magistern. Jag har funderat över hur han har det de senaste dagarna. kanske skulle jag höra av mig och kjolla läget. Eller så väntar jag tills jag är tillbaka från Utlandet.
Det hände en incident idag som kunde ha blivit väldigt allvarlig, men där konekvenserna blev oproportionerligt små. Jag är alltid så tacksam när det inte blir några personskador.
Jag orkar inte skriva mer. Ska sluta ögonen snart.


Snart hemgång

Det är otroligt vad fort veckorna går. Nu har jag varit borta i fyra dagar hemifrån och i morgon ska jag åka hem, och ändå känns det som att jag precis kommit hit. Det ska ändå bli skönt att komma hem i morgon.
Nästa vecka ska jag flyga utrikes, så jag får komma ihåg att packa ner min necessär.
I kväll ska jag lägga upp Makens nya jeans. Jag har symaskinen här i Staden, så jag får pyssla med sömnad när jag är här.
Jag har hunnit med det jag ska göra och lite till. Det enda jag ligger efter med är kvartalsrapporten, som skulle ha varit klar idag, men jag hinner fixa den i morgon innan jag åker härifrån.
Och så måste jag göra månadsrapporten också... Den hade jag nästan glömt.
Det löser sig.
Ikväll ska jag väl Skajpa lite med Maken också. Och känna lite gemenskap.

Skype-skoj

Maken och jag har installerat Skype på våra datorer. Företagets IT-avdelning kommer säkert inte att jubla, men vem har sagt att de ska jubla jämt?
Nu har vi suttit och snackat med varandra samtidigt som vi har våra datorer i knät och kan kolla på webben. Det är precis som hemma. Det märks knappt att vi inte är i samma stad. Dessutom har vi testat ett av alla dessa oräkneliga tillbehör som finns. Man kan öppna ett gemensamt dokument som man kan rita och skriva i samtidigt. Jag började och gjorde en huvudfoting, som vi sedan kompletterade med diverse utstyr. Jag ritade snoppar som Maken suddade bort hela tiden, eftersom han är så pryd och tycker att jag är snuskig. Till slut blev jag riktigt bra på det. Att få till snopparna alltså, med pung och allt.
Det var riktigt kul på ett så där barnsligt sätt, som man behöver ibland.
Dessutom har jag varit så duktig i kväll. Först en motionsrunda på 45 minuter, och sedan gjorde jag en riktigt hälsosam köttsoppa med en massa rotfrukter och grönsaker.

Regn, mörker och kyla

Det är rätt dystert. Men i mitt sinne lyser alltid solen! Nä, skoja bara....
Fast jag är inte helt nere ändå, som man faktiskt skulle kunna förvänta sig. Jag jobbar liksom på och har så mycket att göra att jag inte hinner känna efter.
Just nu har jag färdigställt ett femsidigt protokoll från mötet vi hade igår. Jag skriver ganska utförliga protokoll, (jag har tränat upp min engelska) eftersom folk inte kommer ihåg vad det handlade om annars, och dessutom vill jag att även dem som inte var med på mötet ska få ut något av att läsa det. Det är makt att skriva protokoll. Man kan trycka extra på beslut och åtgärder som man verkligen vill få igenom, Medan man kan gömma undan lite trista beslut i någon bisats och hoppas att alla glömmer det. Vilket de oftast gör. Jag har testat. Man kan också få folk att uppfatta saker mer eller mindre positivt/negativt genom att använda värdeladdade formuleringar i smyg. Det är ganska intressant. Man sitter där och funderar över hur man ska skriva, och vet att det går att styra en del av hur folk som läser kommer att tycka och reagera.

Den Andre kom in och satte sig på mitt rum idag. Jag har inte sett honom sedan...tja, kan det vara förrförra veckan? Ja, något sådant. Han beklagade sig över att han är trött, har det tråkigt, känner sig hängande i luften. Välkommen i klubben, tänkte jag, men jag sa ingenting. Jag bara tog upp en del saker som jag lovat en annan medarbetare att prata med honom om i egenskap av chef. Så jag gjorde det. Vi har inte ofta med varandra att göra genom jobbet, men ibland. Jag känner att det går att hantera.

Snart ska jag gå hem, ta på mig joggingskorna och ge mig ut på den regnblanka asfalten. Jag är inte bara en klimakteriekossa, jag är en innerstadsbracka också. Fattar du?

Jag borde fira

Nu har jag klarat av allt som hade totat ihop sig samtidigt, och det har gått bra. Jag kan pusta ut och känna mig riktigt nöjd. Vad ska jag fira med, tro? Igår satte jag i mig en hel Brie-ost. Kanske jag skulle festa till det med en Camembert ikväll då?
Det är tisdag, och det känns som om jag har jobbat i en vecka redan. Det fantastiska är att jag har en hel morgondag och en hel torsdag förmiddag som jag ska vara helt mötesfri. Jag ska sitta och riktigt fördjupa mig i sammanställningar, rapportering och beräkningsproblem. Nu kanske någon tror att jag jobbar med ekonomi, men se, det gör jag inte alls. Man kan räkna en massa andra saker än pengar.
Det är lite motsägelsefullt att jag, som gillar språk och humaniora, är allmänt flummig och lite konstnärlig, dessutom älskar excel, databaser och analytisk problemlösning. Borde det inte vara antingen, eller? Fast det kanske bara är en obekräftad fördom att det skulle vara mer normalt att hör till det ena eller andra lägret.
Hur funkar du? Tror du på steretyperna? Antingen matte, eller språk. Antingen programmerare, eller social och pratsam, osv. Jag ställer mig lite mer avvaktande till att alltför hårt dela in människor i typer. Till och med Myers Briggs sexton olika typer eller karaktärer känns alldeles för grovt tillyxat.
När jag gjorde den testen, kom det fram att jag kunde vara fyra av de typerna, eftersom jag låg precis mitt i när det gällde två av parametrarna. Kan det vara bra? Det är lätt att sådana där tester får en att känna sig lite avvikande, bara för att man inte visar upp ett strömlinjeformat resultat. Fast det kanske är testen det är fel på. Men hur vet man? Tester du kan göra själv hittar du här.
Nu spårade jag ur fullständigt. Jag ska ju gå hem och fira nu.

Afton, brie och jordnötter

Jag skulle ha varit ute och representerat ikväll, men en ovanlig skickelse gjorde att jag inte behövde. Istället kunde jag i lugn och ro gå hem till min lya. Jag gick in i ostaffären på väg hem. Jag köpte en Brie, som jag redan har ätit upp, en Camenbert, en hårdost från Spanien och en Roqfourt. Dessutom köpte jag en stor flaska olivolja, eftersom jag mindes att det tagit slut. Jag konsumerar mycket olivolja.
I morse, i samband med den sedvanliga paniken innan flyget, trodde jag att jag glömt min mobil. Maken erbjöd mig storsint sin telefon, i en gest av outgrundlig vänlighet. Jag tog tacksamt emot, bara för att ett par minuter senare, när jag passerade säkerhetskontrollen, upptäcka att jag hade min egen telefon i kavajfickan. Men då kunde jag inte ringa och säga det til honom... Hur isolerad och avskuren från tillvaron man blir utan telefon.

Hur som helst har jag postat hans telefon till honom idag, så han har den i morgon bitti. Men ikväll kunde vi inte prata, så vi har chattat  på msn lite istället.

Helgen slut

Har packat, lite, men har i alla fall kommit ihåg att boka flyg. Det var på håret. Bara en plats kvar. Det visade sig att fakirflyget var inställt, så alla åker med det strax efter sju istället.
Jag kommer lite sent till första mötet i morgon, men det kan inte hjälpas. Jag har ändå jobbat flera timmar idag med att göra en sammanställning till ett möte som en kollega ska ha, men som jag inte kan vara med på eftersom jag ska ha ett annat möte då, som jag inte heller har förberett.
Alltså, vad håller vi på med?

Härligt väder äntligen

Det kändes som vår, när Maken och jag gick en promenad på förmiddagen. Till och med solen gick att skönja mellan tunna moln. Det behövs inte så mycket för att det ska kännas gladare och trevligare.

En fasantupp har bestämt sig för att härbärgera i vår lilla dunge bakom huset. Hunden tycker det är jättekul att jaga upp den i träden. Vi får väl se hur länge den orkar med det livet. Fasanen, alltså. Hunden har nog inga problem alls med det.

Jag tittade på pelargoniorna idag, som stått övergivna ute i krukor på inergården hela vintern. De har faktiskt överlevt ännu så länge, och det kommer nya små blad.

Tankar kring middagsbordet

Jag gjorde en fantastiskt (om jag får säga det själv) god broccolipaj. Ibland undrar jag om Maken kanske står ut med mig tack vare min matlagning. Det har hänt att jag frågat honom, för länge sedan alltså, vad han uppskattar hos mig, och då har matlagningen kommit högt upp på listan. Jag kände att det var en besvikelse. Jag hade hellre blivit uppskattad för något mer personligt. Fast å andra sidan inser jag hur dystert det måste vara att framleva sina dagar tillsammans med någon som inte kan laga mat, om man dessutom inte kan göra det själv. Tänk att behöva livnära sig på färdigkryddat och halvfabrikat.
Mina svärföräldrar är obalanserat positiva när det gäller mig, trots allt som har hänt. De pratar också om min matlagning, och min svärmor frågar ofta mig om tips. Och då ska man veta att hon har jobbat i kök i många år av sin yrkesverksamma tid, så hon är inte direkt orutinerad heller. Skillnaden mellan henne och mig är, att jag improviserar friskt, hittar på egna maträtter och har svårt att följa ett recept, medan min svärmor följer recept till punkt och pricka.
Sonen gillar också att laga mat. Han kör mer efter improvisation, också. Det kanske finns en improvisationsgen?

Status: Lite ljusare

Det är inte bara dagen som är lite ljusare idag. Även sinnet känns något befriat från de dystraste stämningarna. Vi hade en hyfsat bra kväll igår, även om den slutade med viss irritation.
Maken mår inte bra på grund av sina eksem, så det är kanske inte så konstigt om han har kortare stubin än vanligt. Jag har mens och mer ont i magen än jag brukar ha i samband med det, och det gör inte saken bättre.
Annars går det ganska bra. Men det går inte att komma ifrån känslan att framstegen går ryckvis, med två steg fram och ett bakåt. Så kanske är det bra att se saker i ett längre perspektiv; även om det går bakåt just för stunden, är det ändå på väg framåt i stort.

Middagsmörker

Jag åkte de fem milen till hemmakontoret idag. Det var mitt på dagen, strax efter tolv,  men så mörkt att det kändes som skymning. Jag kan inte minnas när jag såg solen sist. Nu räcker det med vinter, eller vad man ska kalla det för, tycker jag.
Nu har jag suttit här i några timmar och fått en del gjort, och en del är fortfarande ogjort. Jag har inte varit här på länge så en del tid har gått åt til social catch-up. Det får man räkna med.
På bortakontoret skulle nye chefen bjuda på smörgåstårta, men det missade jag. Det gjorde inget.
Maken och jag har försökt stryka ett streck över vårt nedbrytande samtal igår. Det kanske går. Jag har sovit dåligt i natt, har börjat gnissla tänder och har ont i magen.
Nu ska jag ha trevlig helg, som alla andra. Bara det att jag ska jobba med allt som jag fortfarande inte har hunnit med. Det börjar räcka nu, känner jag. Både med mörk regnperiod och det myckan jobbet.
Så fort jag bara kan, ska jag knåpa ihop beskrivningen av avdelningen och vem vi borde anställa, så att det kan ske någon lättnad.

Hemma

Igår, torsdag, kom jag hem vid sju-tiden på kvällen. Det var bara femton grader i huset för de hade bytt grejor i värmesystemet, och det hade inte kommit igång riktigt efter det.
Vi tände i spisen, packade upp, fixade mat och hade oss, medan hyresvärden jobbade med att få igång värmen.
Det hade kunnat bli en mysig kväll, men det blev det inte. Vi rasade ner i ytterligare en svart avgrund av förebråelser och jobbiga känslor. Maken uttryckte sitt missnöje med mig, hur jag har förstört hans liv och berövat honom all glädje osv. Jag känner ofta att, när jag tycker att jag är på väg uppåt, då får jag reda på av Maken hur kass jag egentligen är, och hur dåligt jag sköter mig.
Jag gick ut med hunden. När jag stod där nere vid havet, i kolmörkret och hörde det svaga ljudet från vågorna som rörde sig mot strandkanten, kände jag att jag inte ville leva längre. Jag hade verkligen en längtan efter att bara få somna bort från alltsammans. Jag stod en lång stund och pillade med min fickkniv och undrade över exakt var i handleden jag skulle sticka in den för att förblöda snabbast.
Jag blev rädd för mig själv, för jag har aldrig upplevt en så konkret känsla av hopplöshet. Det varade inte så länge, som tur var. Förnuftet tog liksom överhanden och berättade med myndig stämma att man inte håller på med sådana där dumheter, och så var det över. Men det var en riktigt otäck känsla. Riktigt otäck.

Hem i morgon

Nu har jag varit i Staden i elva dagar, och i morgon ska jag åka hem med 18-flyget, som jag hoppas att jag får plats på. Jag har blivit så sen med att boka biljetter, men det brukar inte vara några problem. När jag kommer hem ska jag gosa med hunden och elda i spisen. Det är de saker jag saknar mest.  Maken var det bara tre dagar sedan jag träffade, så honom har jag inte hunnit börja sakna så mycket. Men det ska bli mysigt att sova tillsammans igen.

Det är märkligt, men efter alla dessa år, känner jag mig nästan lite nykär i honom, Maken alltså. Och jag känner inte alls någon längtan efter Den Andre. Tidigare när jag varit ensam i Staden, och jag vetat att han varit det också, har det känts jobbigt att inte höra av sig eller att inte träffas, som att jag varit tvungen att avstå från något. Men så känns det inte nu.
Han har tappat greppet om mig. En otroligt skön känsla. Jag tror jag börjar repa mig på riktigt.

Det här skrev jag i onsdags, men det gick inte att publicera då.

Riktigt effektiv

Var inte särskilt tidig på jobbet idag heller, men inte katastrofalt sen. Jag har sovit väldigt dåligt i natt. Tänk om man unde komma ihåg en bråkdel av alla kreativa idéer man har på morgonen, när man legat vaken och funderat. Jag funderar på att skaffa en sån där lite bandspelare som läkare opch andra extremt upptagna människor har. Då skulle man kunna trycka på inspelningknappen och mumla in sina nya sanningar och upptackter i det nattliga mörkret och bevara dem för eftrvärlden. Förmodligen skulle man inte bli så imponerad av idéerna när de väl kommit ut i dagsljus och helvaket tillstånd. Men en del kanske skulle kunna utvecklas till något. Man vet aldrig.
Idag har jag i alla fall varit ganska effektiv. Mest på eftermiddagen. Jag var och åt lunch med några kollegor. Efteråt skildes vi för vio skulle göra ärenden. Jag gick på Apoteket och shoppade och sedan gick jag hem med grejorna. Det var så frestande att lägga sg på sängen, så jag gjorde det. Och vaknade ca 45 minuter senare, med folk som satt och väntade på mig på kontoret.
Kanske tacke vare min tupplur som jag varit så effektiv på eftermiddagen.
Innan de renoverade hemmakontoret, fanns det ett vilrum, med en säng, kudde och filt, som jag flitigt frekventerde. Jag brukade säga till sekreteraren att väcka mig om jag inte dök upp igen inom rimlig tid. Men för det mesta räckte det med tjugo minuter, så kunde jag hålla igång till åtta på kvällen, om det behövdes. Vilket det ofta gjorde.
Man ska nog inte underskatta tupplurarnas inneboende kraft.

Varför kan jag inte lägga mig?

I tid alltså. Jag sitter uppe och skrotar fast jag borde sova för länge sedan. Och så är jag astrött i morgon bitti. Jag kan inte gärna softa in i morgon också, eller?
Nej, dags för skärpning!

Helt förtappad?

Så länge maken var här med mig i Staden, skyllde jag lite för mig själv på honom, att jag drullade iväg så sent till jobbet på morgonen. Och nu när jag är här ensam, tänkte jag att jag skulle skärpa mig och gå och lägga mig tidigt och vara tidigt på jobbet.
Alltså, jag har inte kommit dit än. Jag har precis ätit frukost. Nu undrar jag vad jag ska skylla på.
När väckarklockan ringde, gick jag upp och kissade, satte på datorn och knappade in i telefontjänsten att jag är på tjänsteärende. Jag skrev ett meddelande till telefonisten att jag jobbar hemma på förmiddagen. Sedan har jag legat i sängen och svarat på e-post, funderat, pratat i telefon, bkat lite möten osv.
Mest funderat. Jag kände att jag hade stort behov av det.
Är det tecken på väldigt låg arbetsmoral at an gör så, eller är det ett tecken på flexibilitet och kreativitet?
Jag vill gärna hoppas på det senare.

Vad tycker du?

Kärleksförklaringar


Hitta polare

Vi tycker ibland att det är svårt att hitta riktiga vänner, eller en livskamrat kanske. Det finns massor av människor, och ändå är det så få man verkligen passar riktigt bra ihop med, så att man kan tänka sig att leva tillsammans.
Och då är vi i alla fall ungefär lika stora allihop...

image4

Snart hem till ensamheten

Maken ringde just hemifrån sina föräldrar. Det påminde mig om att jag kommer hem till en tom lägenhet. Det är både bra och dåligt. Skönt på så sätt att jag kan gå och lägga mig tidigt och sova ordentligt. Trist på så sätt att ingen kommer att ligga och hålla om mig när jag sover.
Men det går bra.

Idag känns det rättså stressigt på jobbet. Jag har ingen riktning framåt när det gäller ett av mina områden, och det beror på att den helt enkelt aldrig har fomulerats av ledningen. Jag håller på och pratar och allierar mig med den ena chefen efter den andra, för att det ska gå att få fram något, men det kommer att ta tid. Och under tiden vet jag inte vad jag ska säga till de stackare i organisatinoen som väntar på direktiv från mig. Vi ska ha möte nästa vecka och allting är så oklart att jag inte ens har kunnat skicka ut en fastställd agenda. Jag får ägna mig åt improvisation så gott det går.

Jag märker att jag ägnar mer och mer tid på bortakontor. Förut var jag hemma åtminstone två dagar i veckan. Nu blir det kanske två dagar i månaden.Det är inte riktigt bra. Maken kommer snart att börja protestera. Innan jul skyllde jg på att det totat ihop sig en massa innan alla helger som måste klaras av, men kalendern ser minst lika fullproppad ut fortfarande. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med dagar för alla möten och allt som ska hinnas med.


Härlig dag, mysig kväll

Mina jobbiga känslor kommer ändå med mindre intensitet, och mer sällan. Maken och jag har haft en kanonvecka i Staden. Det kommer att kännas tomt och ensamt i sängen när han åkt. Det är ganska mysigt att ligga och trängas i en 120-säng faktiskt.

Vi har ätit gott hela tiden. Jag är rädd att jag lagt på mig annat än muskler...


Som en glasflisa i foten

För ett tag sedan, då efter att jag fått mitt tråkiga besked, kände jag mig väldigt nere ett tag. I samband med det poppade en massa jobbiga tankar och känslor, som jag trott att jag lämnat bakom mig, upp med full kraft. Jag skickade ett antal frustrerade sms till Den Andre. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka all besvikelse, ilska och brist på klarhet som kom över mig. Han svarar aldrig på sådana sms, vilket gör mig ännu mer provocerad. Däremot har vi pratat lite om det nu efteråt.
Jag bad honom försöka förklara varför han gjorde som han gjorde. Just att han aldrig har förklarat sig, tycker jag känns jättejobbigt. Jag vill veta varför. Han säger att han inte vet själv, att han inte kan förklara. Jag tycker att han ska fundera på det och försöka. 
- Det måste väl ändå vara bra för dig också att få klarhet i varför du har agerat som du gjort? sa jag. Jag hade tänkt lägga till: Hur ska du annars kunna bli botad, men jag sa inte det.
- Jag kanske inte vill veta, svarade han, och lät väldigt dyster.
Jag fick en skrämmande känsla av att han, trots sin socialt välputsade fasad, har ett mörkt och sjukt inre, som han gör sitt bästa för att förtränga. Han säger att han inte är en psykopat, men något fel är det. Jag vet bara inte vad diagnosen kallas. Relationsmissbruk täcker liksom inte in hela bilden.
Alla dessa tankar och känslor är som en liten glasflisa i foten som man inte blir av med. Den gör sig påmind med smärta varje gång man trampar ner på den, och fast man sitter med pincett och rotar i såret, är det hopplöst att få grepp om den.
Men förr eller senare måste väl ändå allt det här onda trängas ut ur systemet, om jag härdar ut?

Mörker över stan

Det var inte så lätt att fotografera, för det var mörkt fast det var mitt på dagen. Sedan jag börjat flyga så ofta har jag fått en helt ny förståelse för det där med mörka dagar. En gång, när vi började gå ner för landning, passerade vi inte mindre än fyra molnlager som fanns på olika höjder. Två av dem var riktigt tjocka. När jag kom ut i dagsljuset, eller rättare sagt: bristen på detsamma, kände jag att jag hade fått en ny insikt.
Men vi plåtade lite i alla fall.
Sedan gick vi hem och drack varm choklad med vispgrädde. Nu ska vi sova middag, eller nåt.

Sista dagen tillsammans

Vi har haft det riktigt bra nästan hela tiden som Maken varit med mig i Staden. Under tiden jag har jobbat, har han träffat gamla kompisar och roat sig på egen hand. Han har fixat hemma också, som han brukar göra i vanliga fall, fast här är allting så mycket mindre, förstås.
I fredags var vi på bio och såg "Tillsammans är man mindre ensam", en trevlig fransk film med Audrie Tautou. Hon är bra. Det är en film med mycket värme.
Igår kväll var vi på konsert, Trettondagsfeber. Det var ett rättså konturlöst potpurri av olika musIk, med en del bra glimtar. Allt var väl framfört, men tillsammans kändes det som om det saknades ett tema eller viljeriktning om vad man ville åstadkomma. När vi gick därifrån så kändes det som om en stor tankebubbla hovrade över våra huvuden, där det stod: "Vad var det?"
Maken skulle åka vidare till sina föräldrar idag, men har skjutit upp det till i morgon bitti. Idag ska vi gå ut och promernera med kameran. Det har snöat lite, och det är en bra dag att ta lite miljöbilder.
Jag ska vara kvar är till på torsdag, så några dagar i ensamhet blir det ändå, men det ska väl gå bra. Jag är ju van.

I min hand?

Jag frågade idag om det händer något när det gäller min avdelning. Det gör det inte. Jag fick i uppdrag att (för tredje gången, för en tredje ny chef i ordningen) förklara hur jag tycker att det ska vara. Jag ska tänka till och försöka beskriva det så gott det går. Jag känner att i vissa avseenden pratar vi förbi varandra. Det är lite jobbigt när man försöker förklara något och märker att orden studsar av utan att ens penetrera ytan på grund av alla förutfattade meningar och låsta tankebanor som finns hos den andra personen. Hur gör man för att komma runt det?

Jag tror jag ska försöka ta det enkelt, steg för steg och låta varje naturlig fråga som uppstår besvaras i nästa steg. Är det så man är pedagogisk?
Jag känner det som att min egen framtid på företaget har lagts i min hand, och om jag misslyckas med att göra mig förstådd är det mitt eget fel om det inte blir bra. Men varför ska jag misslyckas?


Tillfällig dramatik

Jag berättade för Maken att jag pratat med Den Andre igår. Jag berättade också att jag känner mig ledsen efteråt, och att jag stör mig över att jag inte bara kan avsky honom av hela mitt hjärta, efter allt som har hänt. Maken blev upprörd och tyckte att nu får det vara nog. Han ville plötsligt inte fortsätta med mig. Jag fattade ingenting. Vad förväntar han? Att jag ska kunna kontrollera mina känslor som en robot? Eller att jag ska hålla inne med allt som jag känner istället för att vara ärligt? Vi pratade en del om det. Jag försökte förklara att jag känner sorg över allt som ha hänt, att jag under inga som helst omständigheter skulle vilja ha ett förhållande med Den Andre, och att det skulle vara skönt om jag kunde tycka illa om honom. Maken förstod, och allt var frid och fröjd igen.
Men det är slitsamt med den där typen av diskussioner. Det är jobbigt att inte kunna vara öppen med hur det känns. Vem ska jag prata med om jag inte pratar med Maken om det? Förut har jag pratat med Den Andre, men det är ingen framkomlig väg.

Norsk film

Kollade på en norsk film ikväll. Norska filmer är ofta kul, lite underfundiga, och mycket personligheter. I den här spelade Peter Stormare en biroll.

Om man tar ett jobb, på vilkoret att man ska jobba vissa tider och inte ägna sig åt konkurrerande verksamhet på fritiden, och sedan startar ett eget företag med konkurrerande verksamhet som man jobbar med delvis på sin ordinarie arbetstid. Vems fel blir det om man får sparken?

Om man är med i ett politiskt parti som säger sig stå för en viss åskådning eller ideologi, och förespråkar ett visst program och vissa värderingar, och man sedan börjar agitera för ett annat partis värderingar och program. Vems fel är det om man då inte får fortsätta att vara medlem i sitt parti?

Vad jag vill komma fram till är, att om man har gjort ett val, ingått ett avtal eller accepterat ett regelverk och vet vad det innebär, och sedan väljer att bryta mot det och göra något något annat, får man ta konsekvenserna. Man kan ha gjort fel val från början, visserligen. Men man får ändå ta konsekvenserna av att byta linje.

Jorå, det blev jobb

Och det var något som drog. Jag är lite osäker på riktigt vad, bara. Kanske kände jag att jag ville hålla mig framme lite nu när nye chefen är på plats, så att jag inte blir bortglömd. Jag pratade en del med Den Andre också. Han verkade lite deppig. Han tycker att jag skickade tråkiga sms till honom före jul. Ja, det kanske jag gjorde, men jag kände mig så låg, och alla känslor av att han burit sig åt som en skitstövel bara kom över mig.
Han säger att Den Nya Kvinnan påstår att jag ringt till henne. Hon måste vara helt wacko. Jag sa till honom att han måste inse att hon fabulerar fritt. Motivet kan vara att få uppmärksamhet, att misskreditera mig, att kontrollera honom. Tja, vad vet jag. Man jag skulle aldrig nedlåta mig till att ringa henne. Den sortens aktiviteter har hon ägnat sig åt så det räcker. Jag kan över huvud taget inte se vad det skulle vara bra för.

Maken ska hälsa på hos sin syster i kväll, så jag är lite ensam. Men det brukar jag ju var, så det borde inte utgöra något problem. Det är kanske mer vetskapen att jag inte får vara med, som gör att det känns jobbigt.

Manfred Man

Sitter och bloggar samtidigt som jag lyssnar på en gammal Manfred Man-låt, Questions. Den är faktiskt bra. Lite sorglig, och man fattar inte riktigt vad den handlar om, men det verkar lite tungt.
Det var Maken som introducerade Manfred Man i mitt liv, för sådär 28 år sedan, men nu var det länge sedan man hörde något av dem. Jag var på en av deras koncerter i Scandinavium en gång, men var tvungen att gå ut, för jag var gravid, och jag kände instinktivt att ljudnivån inte var bra för fostret. Hela magen, fostervattnet och allt, liksom vibrerade. Sedan läste jag att det faktiskt kan ge fosterskador med höga ljudnivåer. Men Sonen är förvånanssvärt normal med tanke på föräldrarna. Riktigt välartad, faktiskt.

Nu är det i alla fall lugnt och tyst och dags att sova. Får väl se hur mycket jobbat det blir i morgon. Det är svårt att vända tillbaka när man vänt på dygnet. Jetlag på hemmaplan.

Funderar på att jobba

Det är vardag i morgon, och jag funderar på att besöka verkligheten. Eftersom jag ändå är i Staden, kan jag ju faktiskt jobba. Jag sa att jag inte skulle komma förränn den sjunde annars. Men jag troratt det kan vara bra att vara där, kanske. Så slipper jag få så stressigt. Ingenting gör sig självt när jag är borta. Det har tvärtom en tendens att lägga sig i stora högar.

Jag fick ett sms av min mamma idag. Hon skriver att hon tänker på mig hela tiden och undrar hur jag har det. Jag skrev ett ganska utförligt svar, en liten rapport över nuvarande status. Frånsett att jag är isolerad, har jag egenlligen inte så mycket att klaga över.


Fin dag, hittills

Vaknade verkligen inte tidigt idag, men det gjorde ingenting. Snöblandat regn slaskade ner och allting var grått. Jag låg i sängen och blev serverad kaffe och macka, samtidigt som jag kollade på en isländsk barnfilm. Kändes väldigt avslappnat. Efter frukost stack vi ut och joggade en runda.
Väl hemma i lyan blev det gemensam dusch, massage och älskog. Trevlig kombination, faktiskt.
Nu ska vi börja med middagen. Det blir något asiatiskt idag.

RSS 2.0