När jag var nio år fick jag en bästis, som jag har hållit ihop med i alla år. Vi bodde inte i samma stad under uppväxten, men vi brukade alltid hälsa på varandra på loven. Vi umgicks även som vuxna, när vi gift oss båda två. Hon gifte sig med en jättesnygg kille som var charmig och musikalisk och en riktig svärsmorsdröm. Vi hade rättså trevligt tillsammans alla fyra. Vi hälsade på varandra, trots det ganska stora avståndet, och vi gjorde små weekendresor tillsammans.
En dag ringde hon till mig och sa att han hade träffat en annan. Hon ville komma och bo hos oss för att komma bort från allt ett tag och fundera. Det slutade med att hon flyttade till samma stad som oss, de skilde sig och han flyttade ihop med den nya och fick barn.
Jag hjälpte till med bostad och jobbkontakter och försökte göra allt för att  stötta henne. Det gick väldigt bra, tyckte jag. Hon är en sansad och väldigt lugn människa och kan se väldigt praktiskt på händelser och ta itu med problem.
Jag kommer ihåg att jag beundrade hur bra hon tog det. Vi bilsemestrade i Europa den sommaren, och det fungerade bra, trots att vi var småbarnsfamilj och hon var nyskild.
Efter ett tag träffade hon en ny kille, och planerade att gifta om sig. Jag tyckte att han var svår att förstå sig på och Maken kunde helt enkelt inte med honom. Tråkigt, tyckte vi, för vi insåg att det skulle bli svårt att fortsätta umgås som vi gjort tidigare. Det var många i bekantskapskretsen som uttryckte viss oro för att hon skulle gifta sig med honom, eftersom alla hade ungefär samma intryck av honom; att han var svår. Jag försökte prata med henne om det, och få henne att tänka efter igen, men hon menade att han bara var missförstådd, och att det bara var hon som förstod honom, men att han var en underbar människa egentligen.
Jag körde dem från fotograferingen till vigseln, men var så stressad över situationen att jag fick en panikångestattack och var tvungen att låsa in mig på toa när vi kom fram, så att jag kunde lugna ner mig.
De gifte sig. Jag försökte intala mig att allt skulle blir bra. huvudsaken att hon blev lycklig.
Det gick några år och vi gled ifrån varandra, inte helt oväntat, men vi hade lite sporadisk kontakt. Hon jobbade och han gick olika utbildningar, hade tillfälliga jobb, men tycktes inte kunna slutföra någonting. Nar jag frågade om orsaken hade hon alltid så bra förklaringar varför han inte kunde fortsätta med det ena eller det andra.
En dag ringde hon och var förtvivlad och berättade hur det egentligen var. Han hade problem med alkohol och en rättså svår personlighetsstörning. (Diagnosen, Aspergers syndrom, fastställdes visserligen långt senare, i samband med att deras son fick samma diagnos.)
Sedan blev det bättre igen ett tag. I alla fall sa hon det till mig. De flyttade, fick barn, flyttade igen, fick barn igen. Hela tiden var det som om de var på flykt. Jag hälsade på dem när de fick sitt tredje barn, och blev chockerad över att se hur de hade det. Min väninna har alltid haft ovanligt god smak, både när det gäller inredning och kläder. hon har ärvt sin mammas konstnärliga läggning när det gäller sammansättning av färger och mönster. Hon har alltid varit intresserad av att ordna det snyggt och fräscht omkring sig. Det jag såg nu var ett hopskrap av torftiga möbler, sorgfälligt ordnade så att de fyllde någon sorts praktisk funktion. Det fanns ingen samordning alls när det gällde färger på gardiner eller andra textilier. Det var som att komma till en flyktingförläggning, när den är som sämst.
Jag förstod att något var fel, och jag försökte prata med henne, men hon var oåtkomlig, överdrivet positiv och tappert lojal mot sin man och familjens anseende.
Jag grät när jag åkte därifrån, av maktlöshet och sorg.
De flyttade igen, långt ut på landet. Hon sa att det var bra, att hon pendlade in till sitt jobb, och att han var hemma och tog hand om barnen och hemmet. Det fungerade bäst så. Han uppmuntrade henne att göra karriär...
En dag fick hon ett samtal från polisen. Mannen och barnen hade råkat ut för en trafikolycka. Det visade sig att han hade kört berusad med barnen i bilen. Han blev straffad, men fick villkorligt. De flyttade in till stan, eftersom han blev av med körkortet.
De bodde i en vanlig hyreslägenhet, och grannar la märke till saker. Den ena incidenten efter den andra ledde till att någon av grannarna ringde till de sociala myndigheterna och anmälde missförhållanden.
Under tiden åkte min väninna varje dag till jobbet och var borta från hemmet ca 10-11 timmar inklusive restid. Hon visste inte vad som hände. Ingen pratade med henne. Mannen var inte våldsam eller elak, men han hade ingen förmåga att handskas med människor. Han kunde inte kommuniera, och han kunde uppträda hotfullt när han kände sig pressad.
Det blev för mycket för grannarna.
En dag, precis när min väninna kommit hem från jobbet, stormade fem poliser och en person från de sociala myndigheterna in. De sa att de skulle ta de tre barnen, 12, 10 och 6 år gamla. De sa till min väninna att hon fick följa med barnen, eller stanna hos maken. Hon valde att följa med barnen.
De togs till hemlig ort, där de bevakades och pappan fick inte träffa dem förrän drygt en vecka senare.
En utredning startades. Två av barnen placerades på fosterhem medan den äldste, sonen med Aspergers syndrom, fick bo på ett barnhem, eftersom ingen klarade av att ta hand om honom. De fick inte ha kontakt med sina föräldrar, inte heller mamman, eftersom hon ansågs vara för lojal mot pappan.
Mamman kontaktade en advokat och undrade vad hon skulle kunna göra för att kunna få tillbaka sina barn. "Du måste skilja dig från honom", sa advokaten. Hon gjorde det. Pappan förstod att det var han som hade orsakat det hela och var med på att det var bättre att de fick vara hos en av sina föräldrar än ingen alls.
Hon fick ändå inte tillbaka sina barn, eftersom de befarade att hon skulle fortsätta att ha kontakt med pappan.
Hon flyttade långt bort från pappan till samma stad som sina föräldrar, skaffade ett nytt jobb, en trevlig bostad (jag har varit där, och den är verkligen trevlig), och har gjort allt som står i hennes makt för att barnen ska få komma till henne.
Det har nu gått två år, och hon har fortfarande inte fått tillbaka sina barn.
LVU, lagen om vård av unga, dvs tvångsomhändertagande av barn, tillämpas på ett sätt som kränker de mänskliga rättigheterna. De sociala myndigheternas godtycke, prestigetänkande och fördomar får där fullt spelrum.