Nu har vi varit några dagar på Amorgos. Vi har bott i staden Katapola på ett litet pensionat. Det är ett mysigt litet samhälle med många fiskebåtar, tavernor och caféer nere vid kajen.
I några dagar hyrde vi moppe och åkte runt på ön för att utforska så många ställen som möjilgt. Vi var i Chora, huvudstaden på ön en dag, där vi åt väldigt god mat i en gränd och drack frappé på ett typiskt grekiskt café, med klassiska grekiska farbröder sittandes utanför.
Vi har snorklat i det mest klara blå vatten, som vi har sett. Undervattensvärlden är inte alls lika häftig som i Egypten, med alla färgsprakande fiskar, men det är ändå vackert. Vi hittade ett ställe med grottor som var väldigt spännande.
Det känns bra att stanna kvar här och ta det lugnt tills vi ska åka hem. Vi hade tänkt oss till Santorini, också, men vi trivs här, och det känns jobbigt med ett byte till.
I morgon får vi se om vi ska åka badbåt, eller vad vi ska roa oss med.

Vi har tagit lugnt här på Naxos, också. Men det har varit en trevlig kontrast med lite stadsliv jämfört med tystnaden på Andros. Här bor vi på bottenvåningen i ett hus nära stranden, med en ytterst minimal uteplats. Men det är helt ok. Billigt också. vi betalar 20 för det ena och 25 för det andra rummet.
Min nye chef, den femte, ringde och sa att jag skulle få en ny chef, den sjätte alltså. Han börjar den 1 augusti. Han berättade också att jag ska få jobbet jag har gjort det senaste året. Det var ju trevligt. Det innebär att jag kan anställa någon att göra mitt förra jobb efter semestern, så att jag slipper fortsätta att göra två jobb. Det ljusnar.
Jag vet inget om den nye chefen, mer än att han inte kan så mycket om det jag håller på med. Men det är jag ju rätt van vid, så det blir ingen större skillnad.
Jag får lie mer i lön, men inte så mycket. Utöver de sju tuen som jag fick i befattningstillägg, fick jag tre till. Det kanske inte är så bra, men det känns inte så viktigt. Jag känner mig nöjd i alla fall.
Dessutom uppskattar jag friheten oerhört mycket. Att kunna jobba hemma ibland, borta ibland. Ingen vet var jag är. Jag kan lika gärna sitta på en taverna vid en strand i Grekland och jobba, som jag gör just nu.
Jag ska skriva en artikel och skicka in idag. Jag har redan skickat den första delen, men idag är det dags för den andra.
Den är tung med mycke siffror, statistik och procentsatser. Hur skriver man det på ett lättläst sätt?
Kanske ska ta en öl till....?

Efter ett antal lugna dagar på Andros, har vi nu packat oss vidare. Vi är på väg till Naxos och ska spendera några dagar där innan vi drar vidare till Amorgos. Vi har ca 30 grader varmt. Alla dagar har det varit fullständigt vindstilla, utom idag, då det har friskat i lite grand. Inte så att det stör precis.
Igår hyrde vi bil och åkte runt på Andros. Vi hittade ett ställe som heter Paleopolis, där det legat en stad för länge sedan, men den blev förstörd av en jordbävning. Ruinerna går fortfarande att se här och där. Det häftigaste var att snorkla i havet utanför, och se rester av gamla tempel under vattnet.

Gårdagen blev intressant med sight-seeing som planerat. Vi hann med lite shopping på marknaden i Plaka också. Jag provade halmhattar utanför ett ställe, och när jag sedan var inne i själva butiken, gick butiksinnehavaren fram till mig med en lätt besvärad min och sa: Excuse me madam, eh... but, ....eh....there is a price on your head.
Det är nu han ska dra upp den ljuddämpade puffran och skjuta mig, om det hade varit film, alltså, typ maffiafilm eller så. Men i själva verket hade jag bokstavligen en prislapp fastklistrad i håret, som förmodligen kom från en av halmhattarna. Jag kletade loss den och gav tillbaka den till mannen, med orden: Thank you. This is probably yours.

När de andra kollade på fotboll åkte jag hem till hotellet och sov som en klubbad säl i två timmer. Det var helt underbart. På kvällen åkte vi ut till Piraeus och kollade läget. Aten är egentligen inte en särskilt vacker stad.

Idag ska vi åka vidare ut till öarna. Vi satsar på att åka till Andros från Rafina.

Vi har vaknat i en främmande stad, ätit frukost och planerat dagen. Det är lagom varmt och riktig skönt. Vårt hotell, Rio på Odos Odysseus,  är enkelt, men helt ok. Det ligger på en liten gågata, så det är ganska lugnt och tyst. Jag har sovit gott, även om sängen var i hårdaste laget.

Vi ska kolla in Akropolis, Aeropagen och alla de andra monumenten idag. Lite shopping kanske det blir. Ikväll ska Sonen kolla på fotboll, förstås. Själv har jag ett par artiklar jag måste skriva till koncerntidningen innan jag kan släppa jobbet helt och hållet.

Jag har börjat räkna ner. På fredag åker vi. Tre veckor borta från jobb och vardag. Det är knappt att jag fattar det. Jag har en lång lista med uppgifter som jag måste hinna klart innan jag kan packa ihop. Förmodligen kommer jag inte att hinna riktigt klart. Men jag gör så gott jag kan.
Min nye chef, den femte i ordningen, som ersätter Stören, har sagt att jag kommer att bli permanentad på min tjänst som jag varit tilförordnad på nu i snart ett år. Joråsatt, ... jipppeeee...., antar jag, eller jag vet inte....
Han tittade på rutorna i organisationsschemat och undrade vem som gör mitt ordinarie jobb. Det är jag som gör det också, sa jag, och tänkte i mitt stilla sinne, att det var värst vad han var "välinformerad". Men det är väl mycket att hålla rätt på. - Jaha..., sa han.

Annars går det bra. Jag har fått mycket positiv feedback från mina kollegor och allt fungerar egentligen som det ska. Men det ska bli skönt att vara ledig.

Vem vill sitta framför datorn en sådan här dag?

Nu är sommaren precis som den ska vara. Vi har det helt underbart i huset. Det kan helt enkelt inte bli bättre. Just nu har vi vänner här på besök, och de verkar stormtrivas. De bor annars i en bullrig storstad i Sydamerika, så det är kontrast för dem att bara höra fåglarna, vinden i träden och havet.
Igår, efter att vi grillat, tog vi med oss våra kaffekoppar och gick till stranden och satte oss och tittade på solnedgången i havet. Det känns rätt för själen att göra sådant iband.

Jag sitter i soffan med ett glas rödvin bredvid mig. Maken håller på och fixar lite kvällsmat. Vi har precis kommit hem, och det känns riktigt skönt.
I morse vaknade jag upp av att det började väsnas ute, som det alltid gör i Staden. Det byggs och brötas överallt och det är ständigt massor av trafik. Det måste förkorta livet att bo så alltid. Jag gick till jobbet vid 9-tiden. Dagen började med ett litet möte med Den Andre, eftersom han uttryckt ett visst missnöje med en av mina projektledare. Vi redde ut det i all vänskap.
På eftermiddagen hade vi möte där vår relativt nye Vd skulle berätta gruppens framtid, nu när Stören ska sluta. Det visar sig att han ersätts internt. Bara två av oss ska rapportera till denne. Jag ska rapportera till Vd tills vidare, och de andra sprids ut lite här och där i organisationen.
Jag fick bekräftat att jag kommer att bli permanentad på det jobb som jag har skött nu som tf i snart ett år och att vi kan rekrytera en ny förmåga så fort allt detta blir klart och officiellt.
När jag skulle ta tåget till flyget på eftermiddagen, var det inställt, och jag fick vänta i tjugo minuter på nästa. Det tåget blev dessutom försenat på grund av en urspårning. Väl framme hade jag exakt sju minuter på mig innan flyget skulle lyfta. Jag sprang med nästan överljudsfart genom hela flygplatsen fram till säkerhetskontrollen och vidare till gaten och hann precis. Så snabb har jag aldrig varit förut.

Jag har det lite trist. Det är fint väder och jag skulle vilja sitta på en uteservering och dricka öl och prata om livet. Men nu har jag ingen att göra det med. Jag känner mig ensam.
Istället tvättar jag, städar, bloggar, pratar i telefon med alla jag kan komma på osv.
Men egentligen längtar jag lite... hem, kanske.

Jag såg just Uppdrag Granskning om miljonarvet och rättigheterna efter Stieg Larsson. Det är verkligen sorgligt att se girigheten och den mänskliga själviskheten visa upp sitt allra fulaste tryne. Om pappan och brorsan till Stieg Larsson, kan sova med rent samvete, måste de besitta de mest oanvända samveten som finns.
Undrar om de verkligen kan vara lyckliga, när hela världen måste känna avsmak och förakt för deras agerande? Brorsan Joakim nämnde vid något tillfälle att "om Stieg kom ner från himlen så..." nånting. Om han verkligen tror att hans bror finns i himlen och ser vad som pågår, och att han kanske någon dag kommer att träffa honom igen, hur tror han då att det ska kännas att möta honom? Tror han att hans bror kommer att tacka honom för att de roffat åt sig allt som han åstadkommit, helt utan hänsyn till den person som stod honom närmast och som han delat trettio år av sitt liv med?

Det var ju så många miljoner. Måste de ha allt? Kan de inte bara dela rättvist? Och låta den som har bäst förutsättningar ta hand om förvaltningen av författarskapet?

Nej, det är verkligen så att man skäms å deras vägnar. Skäms!