Sedan de ringt i fredags från sjukhemmet, där pappa är inlagd, och sagt att han håller på att dö, fick jag hyra en bil och ge mig av dit. Han var verkligen under isen, och det var omöjligt att få någon kontakt alls med honom. Jag satt där halva natten och klappade på honom, tvättade honom försiktigt i ansiktet och smörjde in honom med hudlotion. Han verkade trivas med det, även om han inte sa något. Men han log lite när jag sa att jag lekte skönhetssalong med honom.
På lördagen var han som en helt annan människa. Pratade, kunde sitt personnummer och tyckte att hon af Ugglas är manisk. Jag köpte lite olika smoothies och chokladdrycker åt honom, eftersom han ratar näringsdrycken de ger honom. Han drack massor och piggade liksom på sig mer och mer.
I söndags eftermiddag kom jag hem, och efter det blev jag sjuk. Det var inte bara vårallergi. Det var även feber och ont i hela kroppen. Idag har jag haft uppåt 39 grader och fick ställa in allt mitt resande den här veckan. Istället sitter jag här hemma och hostar så att det känns som om lungorna är på väg ut.
Jag försöker ordna en flytt av min pappa. Vi får se hur det går.

Jag fick lämna min ljudfil personligen hos polisen, till slut, för filen fastnade i något säkerhetsfilter de hade. Det gjorde jag i morse. Förundersökningsledaren och jag ska höras av nästa vecka.
Under tiden går allt sin gilla gång. Jag jobbar på som vanligt. Den Andre jobbar på som vanligt. Vi stöter på varandra emellanåt och ignorerar varandra fullständigt.
Man kan vänja sig vid mycket mer än man tror.

Igår gjorde jag en insats, och jag har bestämt mig för att tilldela mig en uppmuntrande klapp på axeln. Det var ett gäng branschveteraner (alla män 50+) här för att ordna ett möte tillsammans med politiker som förberedelse inför Sveriges övertagande av ordförandeskapet i EU. Representanterna från branschen ville lyfta fram en del viktiga saker som de tycker bör tas på största allvar, och samtidigt förmedla vilken inställning vi har till dessa frågor.
Jag fick information via Bleken om att mötet skulle äga rum, och han hade i sista stund fått veta det av vår VD, Snurre Ceasar, att det skulle äga rum. Själv kunde inte Snurre vara med, så han hade bett någon annan lika oinformerad och ej ansvarskännande person att hälsa välkommen på mötet. Pinsamt, tyckte jag.
Jag förberedde mig, fixade fram dator och satt med hela tiden, kommenterade lite, lyckades etablera bra kontakt med hela gänget inklusive politikerna. Dessutom bjöd jag med mig på middagen på kvällen, som Snurre Ceasar då skulle närvara vid. Och det var bra. Det hade blivit fullständigt oorganiserat och kaos annars.
Nu har vi bestämt att vi ska ordna studiebesök med ministrar och förbättra vår kommunikation. Precis vad vi behövde.

Natten mot fredagen sov jag dåligt, drömde otrevliga saker, och hade en svidande klump i magen. Jag gick till jobbet med viss vånda. Jag försökte fokusera på jobbet, men det var verkligen inte lätt. Jag irriterar mig över att jag känner medlidande med honom, att jag tänkte att han skulle få sin helg förstörd, osv. Så mycket tid som han har förstört för mig, borde jag verkligen inte bekymra mig om det.
Framåt eftermiddagen, när jag precis var klar hos frissan, ringde telefonen, och det var polisen. Jag var tvungen att sätta mig ner. Han sa att han pratat med Åklagaren och att de bestämt sig för att de vill lyssna på min ljudfil innan de pratar med honom. Jag lovade att skicka den.
Det kändes som att jag gått och spänt mig i onödan, men samtidigt var jag lite lättat för ytterligare lite "frist" innan det blir riktigt jobbigt.
Den Andre har senare låtit mig förstå att han mer eller mindre gått och väntat på att jag skulle anmäla honom. Han sa att han välkomnade det, för då skulle han berätta alla "saftiga" detaljer som visar att jag var med på det. Det känns så knäckande att han har ett sådant psykologiskt övertag över mig. All styrka jag har rinner undan som vatten, och jag vill bara få alltihop att försvinna. Jag vill inte rota i det mer. Jag vill inte att han ska få tillfälle att förnedra mig mer.
Men han visste att jag inte ville. Han visste vad han gjorde. Han borde få stå till svars för det.

De har äntligen kommit igång med utredningen, och de ska kontakta Den Andre under morgondagen. Det känns lite nervöst. Jag har ingen aning om hur han kommer att reagera, men jag har en känsla av att han kommer att vilja döda mig.
Bleken har informerats om att det kommer att inträffa i morgon, så att han är beredd om någon sorts krissituation skulle uppstå.
Den Andre kommer att informeras om att han är anmäld via telefon i morgon, och samtidigt kommer han att kallas till förhör under nästa vecka. De kommer att "topsa" honom för att jämföra hans DNA med det som SKL hittade i mig.
Jag försöker förbereda mig mentalt på att han kommer att göra allt för att misskreditera mig och minska min trovärdighet. Jag inser att han måste göra det för att rädda sitt eget skinn, och det är på sätt och vis fullt förståeligt, men det kommer att vara nog så jobbigt ändå.

Vi åkte till svärföräldrarna. Där finns inte mycket tillfälle till bloggande och sånt. Jag öppnade inte min dator på hela tiden vi var där. Under söndagen körde jag 40 mil för att hälsa på min pappa igen. Han är ännu mer kass. Nu har han dessutom fått liggsår på ryggen, för att han inte kommer sig upp ur sängen. Jag pratade med personalen, men de säger att de inte kan tvinga upp honom om han inte vill. Det känns lite uppgivet.
När jag frågade honom om han ville hänga med ut på altanen, hakade han på direkt. Vi satt där och drack kaffe och åt wienerbröd. Jag sa att jag ska ta med en radio nästa gång jag kommer, så att han kan lyssna på P1 och P2. Han har verkligen dödstråkigt, och det kommer att ta livet av honom. Helt säkert.
Annars var det en trevlig helg hos svärföräldrarna. Min mamma och hennes man kom dit igår med sin husbil och stannade över natten. Vi åt god mat och spelade Rappakalja.
I förmiddags tog jag tåget till Staden. Nu på kvällen har jag målat en liten tavla. Jag lär mig lite mer för varje ny tavla jag målar. Det skulle vara kul att gå någon kurs för att lära sig mer om tekniken. Nu prövar jag mig fram helt på känn, men det finns säkert massor med tricks man kan lära sig.

Häromkvällen räknade jag till 16 grodor på samma promenadstråk som jag. Flera bar en mindre groda på ryggen, Det såg lite roligt ut, faktiskt. Jag var tvungen att läsa på lite om detta beteende, och det visade sig att det är hanen som kryper upp på ryggen på honan och håller sig fast tills hon lägger sina ägg. Då sprutar han ut mjölke på äggen för att befrukta dem.

Bredvid ängen där de vita kossorna betar på somrarna, finns en stig som leder ner mot havet. Precis innan man kommer ner till stranden, passerar man över en träspång, som någon byggt över ett sumpigt område, där det växer en massa vass. Det är där, bland vassen, som grodorna bor. När man går där, kväker de öronbedövande. man skulle kunna tro att någon kör en motor där inne i vassen. När man går över spången, plaskar det oavbrutet från grodor som hoppar ner från en tuva och ner i vattnet.
Det känns trevligt att det finns grodor där. De är känsliga för miljöförstöring och obalans, och deras närvaro visar att naturen än så länge är hyfsat i bra skick där vi bor.

Pappa hade ringt tidigt på morgonen utan att jag hört det. Jag ringde upp honom och kollade läget. För varje gång jag pratar med honom hör jag hur han har brutits ner ytterligare en bit. Han brukade ha intellektuell skärpa, och kunna diskutera radioprogram han lyssnat på, eller något han läst i en vetenskaplig tidskrift. Nu kan han knappt prata alls. Han sluddrar, tappar ord, gör långa pauser och börjar sedan prata om något helt annat. Han säger att han ser ut som ett skelett för att han inte får i sig någon mat.
Han håller på att dö långsamt, det är helt klart. Det verkar som om han har gett upp. Han mådde mycket bättre på sjukhuset direkt efter amputationen, men sedan han kom till det här förvaringsboendet, har han bara blivit sämre och sämre. De är vana att folk dör där. Det kanske är det de är bra på.

Jag vet inte vad det är med Maken. Han är helt låg, pratar inte, vill inte göra något, är sur och grinig. Jag frågade om det hänt något, om jag gjort något. men det är ingenting, säger han. Jag försökte föreslå att vi skulle titta på film, men det ville han inte. Då sa jag att vi kunde fortsätta att lyssna på boken, som vi håller på med, Shantaram. Då blev han irriterad för att jag föreslog saker, och satt bara och vred på kuben (han har fått återfall på Rubiks kub).
Jag satte mig vid min dator för att skriva lite, men då sa han att det verkligen skulle få honom på dåligt humör, om jag "sitter" vid datorn, som han uttrycker det.
Jag känner mig påpassad med allt jag gör. Jag får smyga med att använda datorn, annars pikar han mig. Hela tiden kommer det små kommentarer om än det ena, än det andra. Saker som jag gör, som han tydligen irriterar sig på.
Han får däremot använda sin dator hur mycket han vill och när han vill. Som nu, till exempel. Jag tog med mig min in i sovrummet.
På söndagarna stänger han av modemet, för då får jag inte vara ute på internet.
Jag känner igen det här. Det har varit så tidigare, innan allt trassel började, fast då var det mycket värre, förstås. Han har ett väldigt stort behov av att kontrollera. Jag blir nervös och får en sorts kvävningskänsla av det.
Jag hoppas verkligen att det inte kommer tillbaka, allt det jobbiga, för då vet jag inte vad jag gör.

Jag har ett komplicerat förhållande till bysthållare (BH:ar blir så konstigt i pluralis). Många gånger har jag verkligen upplevt ett stort behov av att inhandla en ny BH, men har avstått av det enkla skälet att jag inte orkar.
Föreställ dig en affär, typ Lindex eller Åhléns City. Det hänger ställ efter ställ med olika varianter och färger. Alla ställen är överfyllda med plagg, och så fort man kommer i närheten börjar de ramla ner på golvet i spridda skurar. Du ägnar en massa tid åt att plocka upp dem och försöka trycka fast dem på plats igen. Du råkar hitta en modell och en färg som ser trevlig ut och börjar trassla dig in i raden för att se efter din storlek. Den finns inte.
Efter ytterligare letande hittar du en annan modell och färg som ser ok ut. Till din stora förvåning hittar du din storlek, efter att ha letat i en kvart. Du börjar då närmsta storleken större respektive mindre, eftersom det aldrig går att lita helt på storleksangivelserna, och det är hopplöst att ta på sig alla kläderna för att gå ut och byta storlek, när du väl kommit in i povrummet. Ofta får du stå i kö en lång stund för att överhuvud taget få prova.
Du börjar om och gör samma procedur med ett par modeller till, för du vet att vissa sitter jättekonstigt på kroppen, även om de ser bra ut på hängaren.
Efter ca 45 minuter kan du äntligen gå till provrummet. Av med alla kläderna på överkroppen och prova. En av modellerna verkar funka, så du väljer den.
Då börjar letandet efter matchande trosor... Har du riktig tur, finns de i rätt färg och i din storlek.
Hela proceduren tar minst två timmar. Det orkar man inte.
Men igår gjorde jag något bra.
På hörnet på väg hem från jobbet gick jag in i Trikåbutiken från tidigt 1800-tal (de hade foton på väggen på grundaren och hans fru).  De säljer alla sorters underkläder och lite annat.
Så här gick det till:
Jag gick fram till disken och sa till expediten: Jag vill ha BH storlek 75C.
Ok, sa hon. Vill du ha med eller utan bygel?
Med bygel, sa jag.
Hon plockade raskt fram en låda, bläddrade igenom alla modeller i den och plockade ut dem som jag gillade.
Jag provade och hon servade under tiden med annan kupstorlek och nya modeller efter behov.
Jag köpte tre stycken. Hela proceduren tog tio minuter.
Underbart. Länge leve de små kvartersbutikerna!