Frukost i solen på verandan i morse, innan vi åkte iväg för lite ärenden. När vi kom hem sov vi en stund i trädgården, vaknade och drack en espresso med tillhörande mörk chokladbit. Sedan, efter att vi gjort lite nytta i trädgården, la vi oss nyduschade på en filt på gräsmattan, precis där solen silar lagom genom lövverket på träden, och kopplade av en stund tillsammans. Det är fantastiskt med en insynsskyddad trädgård...
Nu ska kvällen avslutas med lite grillad lax, ett glas vitt och lite mera myspyssel, och sedan ska vi se solnedgången i havet. Det är 24 grader i skuggan, fläktar lite lagom och alldeles lugnt och tyst i grannskapet. Det enda som hörs är en och annan skogsduva, samt en del andra fåglar av okänd art. Anstränger man sig, kanske man kan ana ett litet stilla brus från havet.
Det kan omöjligen bli bättre.

Polisen ringde idag. Det var en ny utredare, eftersom den förra hade blivit inblandad i ett dubbelmord. Jag hoppas verkligen att han menar inblandad som utredare, och inte verkligen "inblandad". Men på TV ser man att många poliser är skurkar, så man kan aldrig riktigt veta.
Han sa att Den Andre skulle bli kontaktad idag. I morgon ska han ringa mig och ställa kompletterande frågor. Om hur vårt förhållande varit tidigare, vad de ska fokusera på i ljudfilen som jag lämnat in osv.
Jag blev skakis och kände mig mycket mer upprörd än jag trodde att jag kunde bli efter så lång tid, bara av att tvingas prata om det igen. Jag antar att den här processen är som att riva av en sårskorpa, sör det har gått så lång tid att mycket av det har börjat läka, eftersom jag fokuserat på annat och försökt att inte tänka så mycket på det.
Polisen gav mig inget hopp om en fällande dom, men det har jag heller inte förväntat mig innerst inne.
Jag var tillbaka till tandläkaren idag, och fick en dunderkur med kortison, som förhoppningsvis ska göra att nerven som är skadad i tungan ska få liv igen. De menar att svullnaden gör att det trycker på nerven, men att kortisonet tar ner det, och ger större spelrum.
Vi får hoppas. Det skulle vara trist att höra till de en procenten.

Så här postoperativt, kan jag meddela att det inte var någon höjdarupplevelse att få visdomstanden bortopererad. Det gick visserligen ganska fort, en halvtimme drygt, men det kändes som en evighet. Ljudet av borrmaskinen, när hon borrade bort benet framför tandroten var öronbedövande. Jag tänkte att jag borde haft öronproppar, men insåg snabbt att det inte hjälper mot ljud som finns inne i skallen, så att säga. Trycket neråt på käkleden, gjorde att det kändes so´m om den skulle lossna från överkäken. Idag kan jag inte gapa mer än pyttelite. Det kändes också obehagligt när hon slog med stämjärnet (så kändes det) mellan tandköttet och benet för att lossa det. Det gjorde inte ont, men skrapet mot benet kändes, och hur hon tog i för att lossa det.
Idag ser jag ut som om jag tryckt ner en halv golfboll i käken. Verkligen snyggt!
Men jag har inte jätteont längre. Däremot har jag inte fått tillbaka känseln i tungan helt och hållet. Jag läste att 13% av alla som tar bort en visdomstand i underkäken drabbas av känselbortfall i tungan. För de flesta är det av övergående karaktär. Det kan ta från några dagar till flera månader innan det blir återställt. I den studien jag läste, betraktade man dem som fortfarande hade nedsatt känsel efter ett halvår(!) som permanent skadade. Det gäller ungefär en procent av alla som opereras, enligt den undersökningen från British Dental Journal.
Sådant berättade de inte för mig. Nu känns det helt spooky när jag dricker något varmt eller kallt (äta kan jag inte ännu) , för det känns bara på halva tungan. Jag kan dock prata utan att sluddra jättemycket.
Det finns skräckfall, där halva ansiktet blivit förlamat, eller där man fått fraktur i käken och blivit ihoplåst i flera veckor.
Det kanske är tur att de inte informerar om allt...

Jag var och fick röntgat min värkande käke igår. Mycket riktigt var det visdomstanden som höll på och försökte tränga sig fram. Idag ska de ta bort den. Jag tycker det är lite trist, faktiskt. Kan de inte hjälpa den att växa ut istället? Det verkar som om visdomständer är diskriminerade. Jag har en visdomstand i vänstra underkäken, och den är helt ok. Hur blir det om man bara har en på den ena sidan? Blir man lite skev, kanske? Eller bara halvklok?
Det sägs att det inte är en så särskilt behaglig upplevelse att ta bort visdomständer i underkäken. Speciellt när allt runt omkring är svullet, och den inte har växt ut färdigt. Tur att det finns bedövning och värktabletter. Hur överlevde folk förr i tiden? Fast, när jag tänker efter, så gjorde de faktiskt inte det. Alla är döda nu, som levde förr i tiden.

Vi har haft huset fullt av folk i flera dagar. Det börjae med att min moster och morbror kom på onsdagen, och vi satte igång med att köra över vårt tegelgolvmed skurmaskin och oljebehandla det. Det var jätteskönt att få det gjort. Det har inte varit någon bra yta på golvet, så det har varit svårstädat.
Vi var tolv personer som hade en ovanligt trevlig fest på fredagkvällen och firade att Maken och jag klarat av 27 år tillsammans som äkta makar. Vi fick blommor och presenter. Jag grillade en jättestor oxfilé och en rödvinsbräserade en rostbiff. Det blev riktigt bra.
Samtliga sov också över, så vi fortsatte med frukost dagen efter. Ett par åkte hem på lördag eftermiddagen, men byttes ut mot ett annat par på kvällen.
Idag har alla åkt utom mina svärföräldrar som ska stanna några dagar till.

Igår när jag kom hem satt vi på altanen och åt våra grillade lammkotletter i värmen från kvällssolen. Idag är det riktigt kallt och grått. På himlen alltså. Annars är det så infernaliskt grönt överallt. Det är märkligt hur det kan bli så fantastiskt mycket grönt på så kort tid. Jag blir lika fascinerad varje vår.
Annars känns det lite avslaget idag. Inget nytt har hänt med polisutredningen, heller. Jag fick ett mail från "min" polis som sa att de har fått mycket att göra. Det gör mig inte så mycket. Det känns skönt att det får gå tid, nu när det ändå gått så lång tid. Jag tänker inte så mycket på det, och blir inte fullt så uppriven av det längre. Tiden lägger en sort dämpande filt över hela händelsen, och det känns bra.

Maken jobbar till tre idag, och jag har några timmar av ensamhet hemma. Tid att fundera och fixa.

Jag har precis kommit tillbaka från förmiddagsrundan med lilla vovven. Det är så fantastiskt vackert, det doftar gott av syrener och frodig grönska, rapsfälten är intensivgula och fåglarna kvittrar som om de verkligen är de lyckligaste av skapelser.
Det är allt jag kan skriva just nu.

Efter sex timmars körning var jag framme hos pappa. Klockan var strax före nio på kvällen, och allt var lugnt och tyst när jag kom in på avdelningen. Pappa andades tungt med rosslande andetag. Jag kunde se i hans ansikte att det inte fanns någon väg tillbaka. Den här gången var det definitivt.
Han dog kl 02 på natten. Det var outhärdligt att höra hur det blev jobbigare och jobbigare för honom att andas. Han blev 75 år. Rökningen gjorde att han fick KOL, kronisk obstruktiv lungsjukdom. De senaste tio åren har han som mest klarat av att gå till brevlådan och tillbaka.  Det har invalidiserat honom helt de senaste två åren, då han inte kunnat gå ut alls. Det var KOL som gjorde att han var tvungen att amputera benet, och till slut gjorde att han kvävdes.
Till alla som röker vill jag säga: Gör inte det. Det finns mycket effektivare och mindre plågsamma sätt att ta livet av sig.
Idag har jag fixat med begravning och ordnat så att bouppteckning kan starta. Nu sitter jag i min lya i Staden och reflekterar över minnen och lärdomar. Jag har sörjt min pappas bortslösade liv så länge jag minns, så det finns inte mycket tårar kvar nu. Det känns mest skönt att han fick somna in, och slippa plågas mer.

Jag hittade en dikt som han skrivit:

För sent

Vad mitt liv betytt, det fann jag inte
Att vända ont till gott, det hann jag inte
Att börja om på nytt, det kan jag inte

Livet har alltid varit skit
eftersom jag tyckte
att jag aldrig hörde hit

Det är drygt en vecka sedan jag kom hem efter att ha varit hos min döende pappa. Han blev mycket piggare då, på lördagen, och efter det har pendlat lite upp och ner. Men nu säger de att han är definitivt på väg att lämna in.
Jag har bestämt mig för att köra de 55 milen för att han inte ska behöva dö ensam. Det känns väldigt jobbigt med tanke på att jag inte är riktigt frisk själv. Jag pratade med min syster. Hon var i Staden för jobbets räkning, men hade ingen lust att åka till pappa. Hon sa att hon kunde göra det för min skull, för att hålla mig sällskap, men inte för honom.
Jag har lyckats skjuta upp de mest krävande och akuta jobbaktiviteterna, så det känns lugnt på den fronten.
Det känns inte som jag har något val. Jag vet att jag skulle anklaga mig själv om jag inte gjorde vad jag kunde, och jag vill inte att han ska behöva ligga där på det kala, opersonliga rummet, utan att känna att någon bryr sig om.

Nu räcker det verkligen. Jag är så trött på att hosta, på att inte orka, på att känna mig ofrisk. Idag gjorde jag ett försök att sätt mig ner och koncentrera mig på jobbet, men det gick inte. Jag somnade där jag satt och sov i tre timmar på raken.
Det börjar torna upp sig en massa saker som jag verkligen borde ha gjort, och det stressar mig.
I morgon ska jag ringa Bleken och se om vi kan göra en alternativ planering. Alla dessa möten där jag ska prestera kanske kan puttas lite framåt. Jag kan ändå inte sitta där och hosta så att kiknar och tro att folk ska kunna uppfatta vad jag vill ha sagt.
Jag har i alla fall inte feber längre, så det borde börja lätta med hostan också, tycker jag.
Polisen har inte hört av sig. De har fullt upp med skotten på Greven. Det är ok. Jag har vant mig jättebra att vänta. Jag har till och med nästan slutat tänka på det. Allt har förpassats långt bak i huvudet, och ligger där mer som en lätt, gnagande förnimmelse av olust och oro. Helt säkert påverkar det mitt allmäntillstånd i negativ riktning.

Jag blev verkligen jättesjuk. Jag har en hosta som kommer från helvetet, och hela min kropp ömmar efter dessa ständiga krampartade hostattacker. I flera dagar har jag haft runt 39 graders feber.
Igår ringde jag vårdcentralen, för jag var rädd att jag fått lunginflammation, och ville inte komma i det läget att jag skulle behöva åka in akut i helgen, bland alla fylleslagsmåls- och våldtäktsoffer. Dessutom finns H1N1, och jag som trängts med folk på flygplatser, skulle rent teoretiskt kunna vara smittad.
Först fick jag övertala dem att få komma dit. Hon jag pratade med, sa något i stil med: "Ja, det går en massa olika influensor nu, så det är nog inget att oroa sig för..."
Nähä...? Men lunginflammation är inget bra tillstånd oavsett vilken influensa man kan ha fått från början.
Jag fick komma i alla fall. Det var helt tomt med folk. Det fanns visserligen en massa personal, men jag satt ensam i väntrumet. Och där fick jag sitta och hosta i femtio minuter, efter att jag skulle vara där. Till slut kom en kvinna och frågade: "Väntar du på att bli inkallad?"
Alltså, varför sitter man i ett väntrum på en vårdmottagning en varm och solig dag? För att de har så bra tidningar, eller för att kolla på TV? De hade slarvat bort mitt papper...
Jag fick komma in, och undersökningen tog totalt 30 sekunder. Jag behövde inte ta av mig på överkroppen, utan hon lyssnade lite halvhjärtat nere på ryggen och sa att hon hoppades att det inte var lunginflammation. Hon tyckte inte att det lät så, men hon hade hört hur jag hostat i väntrummet, och det lät inte så bra. Jag fick inget riktigt förtroende för henne. Jag kom dit för att jag ville vara säker på att det inte var lunginflammation, men där gick jag bet. Om inte hon kunde vara säker, kunde jag omöjligen vara det.
De tog ingen odling för att kolla vilket virus det var. Sköterskan som tog snabbsänkan, tittade lite ursäktande på mig och sa att hon glömt att fråga om jag varit i Mexiko. Jag svarade att jag inte hade det, men att jag inte visste om jag träffat någon som varit där. Men det viftades bort. För besvärligt, antagligen. Undrar om det var den frågan som utgjorde den höjda beredskapen inom sjukvården, som man har talat om.
Läkaren kom ut i väntrummet och sa att hon tänkte skicka ett recept till apoteket på luftrörsvidgande och slemlösande medicin.
Jag åkte till apoteket. Det var massor med folk där. När det äntligen blev min tur, hade receptet inte skickats in. Jag fick ringa till vårdcentralen och fråga varför. De svarade inte. "Vi kan inte ta ditt samtal nu. Var god försök senare" Klick.
Jag blev arg. Riktigt arg, och började ringa deras nummerserie från början: Växelnumret med sista siffran utbytt till 1, till 2 osv.
Till slut fick jag svar från en sekreterare. Jag frågade vad i hela friden de sysslar med och utgöt min ilska över deras tröghet och inkompetens. Receptet blev skickat, och jag kunde äntligen komma hem.
Min tilltro till den svenska primärvården har kasat ner ytterligare ett pinnhål.