Efter sex timmars körning var jag framme hos pappa. Klockan var strax före nio på kvällen, och allt var lugnt och tyst när jag kom in på avdelningen. Pappa andades tungt med rosslande andetag. Jag kunde se i hans ansikte att det inte fanns någon väg tillbaka. Den här gången var det definitivt.
Han dog kl 02 på natten. Det var outhärdligt att höra hur det blev jobbigare och jobbigare för honom att andas. Han blev 75 år. Rökningen gjorde att han fick KOL, kronisk obstruktiv lungsjukdom. De senaste tio åren har han som mest klarat av att gå till brevlådan och tillbaka.  Det har invalidiserat honom helt de senaste två åren, då han inte kunnat gå ut alls. Det var KOL som gjorde att han var tvungen att amputera benet, och till slut gjorde att han kvävdes.
Till alla som röker vill jag säga: Gör inte det. Det finns mycket effektivare och mindre plågsamma sätt att ta livet av sig.
Idag har jag fixat med begravning och ordnat så att bouppteckning kan starta. Nu sitter jag i min lya i Staden och reflekterar över minnen och lärdomar. Jag har sörjt min pappas bortslösade liv så länge jag minns, så det finns inte mycket tårar kvar nu. Det känns mest skönt att han fick somna in, och slippa plågas mer.

Jag hittade en dikt som han skrivit:

För sent

Vad mitt liv betytt, det fann jag inte
Att vända ont till gott, det hann jag inte
Att börja om på nytt, det kan jag inte

Livet har alltid varit skit
eftersom jag tyckte
att jag aldrig hörde hit