Tystnad
Jag sitter kvar på kontoret, fast det är fredag och alla har åkt hem utom jag. Egentligen vet jag inte varför jag är kvar, för jag har ingen egentlig arbetslust och får inget speciellt gjort längre. Men jag har en stark känsla av att jag liksom inte är klar. Fast jag vet inte med vad. Det finns inget som hänger akut över mig. Inte mer än vanligt i alla fall.
Jag har huvudet fullt med tankar och kroppen full med känslor. Det är lite jobbigt när kroppen och huvudet inte verkar ha riktig kontakt med varandra, när det känns som om huvudet hela tiden för en ojämn kamp att övertyga kroppen om att allt ordnar sig till det bästa.
När jag kommer hem ska det fixas mat och mysas. Jag har det så bra, eller hur? Trevlig man, välartad son med vacker fru, bor fint, bra jobb, gullig hund, fin bil, hyfsat frisk och smal, drar till mig en och annan blick när jag klär upp mig osv. Vad mer kan jag önska egentligen? Varför kan jag inte känna inuti mig att det är bra också?
Jag har huvudet fullt med tankar och kroppen full med känslor. Det är lite jobbigt när kroppen och huvudet inte verkar ha riktig kontakt med varandra, när det känns som om huvudet hela tiden för en ojämn kamp att övertyga kroppen om att allt ordnar sig till det bästa.
När jag kommer hem ska det fixas mat och mysas. Jag har det så bra, eller hur? Trevlig man, välartad son med vacker fru, bor fint, bra jobb, gullig hund, fin bil, hyfsat frisk och smal, drar till mig en och annan blick när jag klär upp mig osv. Vad mer kan jag önska egentligen? Varför kan jag inte känna inuti mig att det är bra också?
Han säger det själv, att han är en psykopat...
Jag var lite sen ner till förmiddagsfikat idag. Den Andre var ännu senare och satte sig mitt emot mig. De andra gick efter en liten stund och vi blev lämnade ensamma. Vi satt och tittade på varandra under tystnad en stund.
- Ja, vad har du att säga? frågade jag.
- Jag blir bara så trött, svarade han, som han brukar. Han blir alltid trött när han måste ta ansvar för sitt agerande.
- Jag kan också bli trött, fortsatte jag, och nu förväntar jag mig att du förklarar ditt beteende.
- Det har jag gjort så många gånger.
- Då kan du göra det den här gången också. Hur tänker du?
- Du måste ta ansvar för dina handlingar, och jag för mina. Jag har aldrig belastat dig för vad som har hänt.
- Jo, du har ringt och skällt ut mig och slängt på luren. Så illa har jag inte behandlat dig någon gång.
- Du har hotat mig med allt möjligt. Att ringa till min fru...
- Det är vad du påstår, men du vet att det inte är sant. Hur vore det om du istället för att gå i försvar och kasta skit på mig, tänker över frågan. Fundera över vem du är. Vem är du?
- Det har du redan talat om för mig. Att jag är psykopat, inte har förmåga att älska någon osv.
- Vem är du då? frågade jag igen, och den här gången släppte jag honom inte med blicken. Jag såg att han darrade lite. Han tycker väldigt illa om den här typen av samtal. Det blev en lång tystnad.
- Du ska inte behöva få höra den typen av förslag igen, sa ha till slut. Men du måste sluta ge dubbla signaler, också. Jag har gjort klart och varit väldigt tydlig att det aldrig kommer att bli du och jag. Du har valt att leva ditt liv och jag mitt.
- Men du ger ju verkligen dubbla signaler när du ger mig den typen av förslag. Förut brukade jag gå på det, och tro att det betydde något, att du verkligen menade något, men nu känner jag mig bara ledsen och kränkt.
- Ok. Du ska aldrig behöva höra det igen.
- Bra, sa jag.
Vi satt tysta i några sekunder, och sedan gick vi var och en till sitt och jobbade vidare. Jag har inte pratat mer med honom idag.
Jag undrar vad det är som har gjort honom sådan. Det känns sorgligt, men samtidigt skönt att det blir mer och mer klart för mig hur han är funtad. Jag känner mig styrkt i mitt beslut att inte offra mer av mitt liv på honom.
Vrede
Jag satt och eldade upp mig över Den Andres sätt att ignorera den skada han har åsamkat mig genom sitt svekfulla sätt och sin själviskhet. Det kommer över mig efter att vi hade pratat i telefon på eftermiddagen idag. Ett jobbsamtal.
Jag skickade ett meddelande till honom, som jag naturligtvis inte räknar med att han ska svara på, för det gör han aldrig av ren feghet. Men det kändes ändå skönt att lufta ilskan lite och samtidigt markera att det inte är acceptabelt att han håller på som han gör.
"Jag blir arg när jag tänker på att du utsatte mig för frestelsen att sova med dig.Varför frågade du? Du vet ju om att det skulle sabba fullständigt för mig. Maken skulle lämna mig, Det skulle vara lite mer ursäktat om du verkligen älskade mig och kände att du inte kan leva utan mig. Men det här kan bara klassas som självisk tillfredsställelse av egna omedelbara behov utan tanke på konsekvenserna för andra. Förklara dig!"
Han kommer säkert att komma in på mitt kontor i morgon, stänga dörren och tycka att han har all rätt i världen och inte alls förstå att han har gjort något fel. Vi får se.
Egentligen, nu när jag läser vad jag skrev är det alldeles för snällt och mesigt. Jag är alldeles för snäll.
Skillnad att komma hem
Igår kväll när jag kom hem, åt vi lite gott, myste framför brasan och kollade på lite film. När vi lagt oss låg jag en stund och lyssnade på Makens andetag, och kände efter hur det kändes inuti mig. Jag mindes alla de gånger jag kommit hem efter att ha varit tillsammans med Den Andre, hur det kändes då. Och det är verkligen stor skillnad.
Då kände jag alltid en stor sorg i hjärtat. En sorg över att jag hade varit oärlig, otrogen och att jag hade svikit mina moraliska ideal. Jag var tyngd av samvetskval för att jag förstörde för andra i min närhet, inte minst för Maken, och kände mig smutsig och frustrerad, eftersom jag visste innerst inne att jag inte betydde särskilt mycket för Den Andre. Jag kände mig dum och utnyttjad eftersom jag offrade så mycket av mig själv och riskerade så mycket av mitt liv för någon som egentligen inte var värd det.
Nu känner jag en sorts sinnesfrid, ett lugn som kommer av att jag har ett rent samvete. Jag känner mig nöjd med att jag har fattat rätt beslut, Och det är otroligt skönt att inte ha något att dölja, att inte behöva oroa sig för några otrevliga avslöjanden.
Man kan undra varför det var så svårt att komma över honom och att bryta. Det har jag ägnat mycket tid åt att försöka reda ut. Men det är vissa saker hos honom som jag saknar i mitt "normala" liv. Det finns en väldigt stark sexuell dragning mellan oss helt klart, men det finns också en sorts förståelse mellan oss som är sällsynt och som gör att det blir så lätt att överse med fel. Ibland när jag tänker på honom, kan jag fortfarande känna starkt för honom, något som liksom griper tag runt hjärtat på mig, och jag tror att det är kärlek och ömhet på ett sätt som jag inte känt för någon annan.
Numera är det blandat med sorg och ledsnad också, eftersom han gjort mig så besviken. Men jag tror att jag får lära mig att leva med de känslorna och inte låta dem styra mitt agerande. Framför allt får jag aldrig försätta mig i situationer där jag skulle förledas att låta de sexuella känslorna ta överhanden. Jag litar inte på mig själv längre i det avseendet. Jag vet inte om jag skulle klara av att stå emot honom om han kom till min lägenhet och vi delade en flaska vin och hade mysigt til exempel. Förmodligen skulle jag inte det.
Jag har inget hopp om honom längre som jag hade tidigare, ett hopp om att han skulle välja mig och bara mig, där jag i min naivitet tänkte att vi skulle kunna leva lyckliga i alla våra dagar. Om han skulle säga att han gjorde det nu, skulle jag inte tro honom, och jag skulle aldrig vilja utsätta mig för den plågan att leva med någon så opålitlig och flyktig som han. Jag förmodar att det är samma slutsats som hans före detta fru och Den Andra kvinnan också har kommit fram till.
Istället jobbar jag nu med att försöka rädda förhållandet till Maken, och förbättra de brister som ledde till att jag över huvud taget öppnade mig för en relation med Den Andre. Det är inte lätt. Jag saknar passionen, spänningen, att bli sedd och åtrådd som kvinna. Jag saknar att bli uppskattad för min intelligens, kvickhet och sociala förmåga. Nu är det helt andra värden som ska odlas: balans, huslighet, andlighet och dygd. Det är det Maken vill se hos mig.
Det är min själ inte lätt. Hela jag är en komplicerad blandning av passion, ideal, höga ambitioner, himmel eller helvete, vitt och svart. Jag har ätit sk. lyckopiller de senaste 15 åren för att över huvud taget klara av att hålla mig på mattan och bli lite jämnare i humöret. Samtidigt har en hel del av min kreativitet försvunnit. Min psykolog sa att du måste välja mellan att acceptera att du är du och leva så, eller droga dig för att bli mer utslätad. Jag väljer att släta ut mig för omgivningens skull, och för att inte sticka ut så mycket i en omgivning där balans är a och o.
Jag kände att Den Andre kunde hantera mig som den jag faktiskt är. Det har aldrig hänt mig förut.
Då kände jag alltid en stor sorg i hjärtat. En sorg över att jag hade varit oärlig, otrogen och att jag hade svikit mina moraliska ideal. Jag var tyngd av samvetskval för att jag förstörde för andra i min närhet, inte minst för Maken, och kände mig smutsig och frustrerad, eftersom jag visste innerst inne att jag inte betydde särskilt mycket för Den Andre. Jag kände mig dum och utnyttjad eftersom jag offrade så mycket av mig själv och riskerade så mycket av mitt liv för någon som egentligen inte var värd det.
Nu känner jag en sorts sinnesfrid, ett lugn som kommer av att jag har ett rent samvete. Jag känner mig nöjd med att jag har fattat rätt beslut, Och det är otroligt skönt att inte ha något att dölja, att inte behöva oroa sig för några otrevliga avslöjanden.
Man kan undra varför det var så svårt att komma över honom och att bryta. Det har jag ägnat mycket tid åt att försöka reda ut. Men det är vissa saker hos honom som jag saknar i mitt "normala" liv. Det finns en väldigt stark sexuell dragning mellan oss helt klart, men det finns också en sorts förståelse mellan oss som är sällsynt och som gör att det blir så lätt att överse med fel. Ibland när jag tänker på honom, kan jag fortfarande känna starkt för honom, något som liksom griper tag runt hjärtat på mig, och jag tror att det är kärlek och ömhet på ett sätt som jag inte känt för någon annan.
Numera är det blandat med sorg och ledsnad också, eftersom han gjort mig så besviken. Men jag tror att jag får lära mig att leva med de känslorna och inte låta dem styra mitt agerande. Framför allt får jag aldrig försätta mig i situationer där jag skulle förledas att låta de sexuella känslorna ta överhanden. Jag litar inte på mig själv längre i det avseendet. Jag vet inte om jag skulle klara av att stå emot honom om han kom till min lägenhet och vi delade en flaska vin och hade mysigt til exempel. Förmodligen skulle jag inte det.
Jag har inget hopp om honom längre som jag hade tidigare, ett hopp om att han skulle välja mig och bara mig, där jag i min naivitet tänkte att vi skulle kunna leva lyckliga i alla våra dagar. Om han skulle säga att han gjorde det nu, skulle jag inte tro honom, och jag skulle aldrig vilja utsätta mig för den plågan att leva med någon så opålitlig och flyktig som han. Jag förmodar att det är samma slutsats som hans före detta fru och Den Andra kvinnan också har kommit fram till.
Istället jobbar jag nu med att försöka rädda förhållandet till Maken, och förbättra de brister som ledde till att jag över huvud taget öppnade mig för en relation med Den Andre. Det är inte lätt. Jag saknar passionen, spänningen, att bli sedd och åtrådd som kvinna. Jag saknar att bli uppskattad för min intelligens, kvickhet och sociala förmåga. Nu är det helt andra värden som ska odlas: balans, huslighet, andlighet och dygd. Det är det Maken vill se hos mig.
Det är min själ inte lätt. Hela jag är en komplicerad blandning av passion, ideal, höga ambitioner, himmel eller helvete, vitt och svart. Jag har ätit sk. lyckopiller de senaste 15 åren för att över huvud taget klara av att hålla mig på mattan och bli lite jämnare i humöret. Samtidigt har en hel del av min kreativitet försvunnit. Min psykolog sa att du måste välja mellan att acceptera att du är du och leva så, eller droga dig för att bli mer utslätad. Jag väljer att släta ut mig för omgivningens skull, och för att inte sticka ut så mycket i en omgivning där balans är a och o.
Jag kände att Den Andre kunde hantera mig som den jag faktiskt är. Det har aldrig hänt mig förut.
Stormöte
Vi hade möte i företaget, där alla, som har lite mer än vanligt att säga till om, är med. Den Andre var förstås där. Jag höll mig på avstånd, och det gick bra. Jag har många att prata med så det känns inte så svårt faktiskt. Nu, när jag har det här nya jobbet, har jag lärt känna nåstan alla mer eller mindre. I stort sett alla känner jag till utseendet.
Det var trevligt och bra på många sätt. Även om själva mötet är viktigt och intressant, är det mötet med kollegorna och möjligheten att fritt diskutera saker som är det allra viktigaste.
När det började bli läggdags, frågade Den Andre om jag ville sova hos honom. Jag sa ingenting men jag tänkte desto mer. "Se inte så sårad ut", sa han. Men jag vände på klacken och gick därifrån. Jag tycker att han borde tänka lite längre än snoppen räcker och se saker lite mer än ur ett rent penetreringsperspektiv, men det klarar han tydligen inte.
I morse såg han lite sur ut vid frukosten, och när vi klev av bussen sa han lite förebrående: "Jag trodde du skulle knacka på hos mig..." Jag hade lust att komma med en utläggning av mindre artig karaktär, men jag gjorde inte det med tanke på kollegorna runt omkring.
Han fattar tydligen ingenting. Han tycker att det skulle vara helt ok att utsätta mig för att sabba hela min tillvaro för att han ska få ha det lite mysigt en stund.
Jag är ändå så glad att jag har lärt mig att se igenom honom och att stå emot. Jag känner mig stark.
Det var trevligt och bra på många sätt. Även om själva mötet är viktigt och intressant, är det mötet med kollegorna och möjligheten att fritt diskutera saker som är det allra viktigaste.
När det började bli läggdags, frågade Den Andre om jag ville sova hos honom. Jag sa ingenting men jag tänkte desto mer. "Se inte så sårad ut", sa han. Men jag vände på klacken och gick därifrån. Jag tycker att han borde tänka lite längre än snoppen räcker och se saker lite mer än ur ett rent penetreringsperspektiv, men det klarar han tydligen inte.
I morse såg han lite sur ut vid frukosten, och när vi klev av bussen sa han lite förebrående: "Jag trodde du skulle knacka på hos mig..." Jag hade lust att komma med en utläggning av mindre artig karaktär, men jag gjorde inte det med tanke på kollegorna runt omkring.
Han fattar tydligen ingenting. Han tycker att det skulle vara helt ok att utsätta mig för att sabba hela min tillvaro för att han ska få ha det lite mysigt en stund.
Jag är ändå så glad att jag har lärt mig att se igenom honom och att stå emot. Jag känner mig stark.
Det är bekräftat
Jag blir deppig på helgerna. Jag har för mycket tid att tänka jobbiga tankar, gräla och ha tråkigt. Det känns onödigt med tanke på att jag skulle kunna ha det bra och trevligt istället. Jag har funderat mycket på vad jag ska göra för att helgerna ska kännas bättre, men jag har inte kommit på något riktigt bra ännu. Jag försöker göra något pyssligt, fixa hemma, laga god mat, gå promenader och njuta av omgivningen, läsa böcker, elda i spisen om det är lite kyligt. Allt det här låter väl ganska bra, eller hur? Det kunde ha varit mycket värre. Och ändå får jag kämpa hela tiden för att inte duka under av negativism. Allting jag företar mig gör jag med ett inbyggt motstånd, en tröghet som gör att allting blir stort och tungt. Vad är det för fel? Vad ska jag göra?
Finns det någon som har ett bra tips?
Finns det någon som har ett bra tips?
Det blåser
Idag har vi grälat och all gammal dy har rörts upp igen. Det är för trist.
Hur länge ska vi hålla på och ifrågasätta varandra och vår förmåga att leva tillsammans. Maken vill att jag ska bestämma mig. MIG. Jag tycker att han ska bestämma sig. Han vill inte ta beslutet att skiljas. Han vill vänta ut mig på något märkligt sätt. Han tycker att vi ska leva tillsammans för att vi har en historik, ett gemensamt liv bakåt i tiden. Han tycker att det hänger på mig om vi ska ha ett liv framåt i tiden. Jag tycker att det hänger på honom också. Han tycker att det är jag som har "ställt till det". Men jag tycker att han ska fråga sig varför jag har gjort det.
Så där håller vi på. Det är inte konstigt man blir trött.
Hur länge ska vi hålla på och ifrågasätta varandra och vår förmåga att leva tillsammans. Maken vill att jag ska bestämma mig. MIG. Jag tycker att han ska bestämma sig. Han vill inte ta beslutet att skiljas. Han vill vänta ut mig på något märkligt sätt. Han tycker att vi ska leva tillsammans för att vi har en historik, ett gemensamt liv bakåt i tiden. Han tycker att det hänger på mig om vi ska ha ett liv framåt i tiden. Jag tycker att det hänger på honom också. Han tycker att det är jag som har "ställt till det". Men jag tycker att han ska fråga sig varför jag har gjort det.
Så där håller vi på. Det är inte konstigt man blir trött.
Jag har det bra
Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra.
Om jag bara kan förstå det.
Om jag bara kan förstå det.
Min smarta hund
Det tog inte lång tid förrän min hund fattade vitsen med "trosorna". Nu stannar hon på hallmattan varje gång hon kommer in och väntar på att jag ska ta på henne dem. Hon skäms inte alls när hon har dem på sig, och försöker inte ta av sig dem. Däremot vet hon precis att de ska av innan hon ska gå ut. Hon är faktiskt smart, tycker jag.
Vi fick med några fåniga bindor när vi köpte trosorna, men de var helt värdelösa. De var tjocka, fyrkantiga och satt inte på plats. Jag använder vanliga trosskydd istället, och det fungerar mycket bättre.
Hon blöder så pass mycket den här gången att det inte gått att ha henne inne annars, så jag är väldigt glad att det fungerar.
Konstigt att det kan vara så stor skillnad. Förut har vi knappt inte ens märkt att hon löpt. Hon är tre år nu. Undrar om det har med åldern att göra?
Vi fick med några fåniga bindor när vi köpte trosorna, men de var helt värdelösa. De var tjocka, fyrkantiga och satt inte på plats. Jag använder vanliga trosskydd istället, och det fungerar mycket bättre.
Hon blöder så pass mycket den här gången att det inte gått att ha henne inne annars, så jag är väldigt glad att det fungerar.
Konstigt att det kan vara så stor skillnad. Förut har vi knappt inte ens märkt att hon löpt. Hon är tre år nu. Undrar om det har med åldern att göra?
Klart slut
Nu äntligen har jag betat av min e-post som samlats i en röd, lysande massa i min inkorg. Två dagars frånvaro i hanteringen märks. Nu känns det skönt att stänga igen inför helgen. Jag väntar bara på att Maken ska komma och hämta mig.
Då ska vi går ut en promenad i det varma vädret, och sedan ska vi handla lite gott att ha i helgen. Jag ska botanisera i källarförrådet också, och se vad jag ska ta med mig till Staden.
Mina hyresvärdar till Lägenheten har i stort sett gett mig fria händer att inreda och ha mig. Jag lämnar kvitton till dem på sådant som jag köper och som blir kvar i lägenheten. Det är en bra deal. De har sagt att det är ok att köpa badkar också. Härligt!
Jag har redan handlat grejor för drygt tre och ett halvt tusen som det har godkänt. De verkar inte alls knussliga på något sätt. Det är trevliga och roliga också när man träffar dem.
Jag har tagit mig upp lite från det svarta hålet, och allt känns bättre nu, när jag jobbat en hel vecka. Det känns alltid bättre när jag jobbar, och sämst på söndagar. Varför är det så?
På semestern blev jag ju rent sjuk så jag fick gå till doktorn två gånger för mina oregelbundna hjärtslag och att jag kände mig så matt. Nu har jag ingen tillstymmelse till sådana besvär.
Tål jag inte att vara hemma och ha det lugnt och skönt? Jag trivs ju hemma och har det jättebra, så jag förstår inte riktigt. Jag kanske har blivit fysiskt beroende av en viss mängd stresshormoner i blodomloppet?
Vi får se hur det blir nu på söndag.
Då ska vi går ut en promenad i det varma vädret, och sedan ska vi handla lite gott att ha i helgen. Jag ska botanisera i källarförrådet också, och se vad jag ska ta med mig till Staden.
Mina hyresvärdar till Lägenheten har i stort sett gett mig fria händer att inreda och ha mig. Jag lämnar kvitton till dem på sådant som jag köper och som blir kvar i lägenheten. Det är en bra deal. De har sagt att det är ok att köpa badkar också. Härligt!
Jag har redan handlat grejor för drygt tre och ett halvt tusen som det har godkänt. De verkar inte alls knussliga på något sätt. Det är trevliga och roliga också när man träffar dem.
Jag har tagit mig upp lite från det svarta hålet, och allt känns bättre nu, när jag jobbat en hel vecka. Det känns alltid bättre när jag jobbar, och sämst på söndagar. Varför är det så?
På semestern blev jag ju rent sjuk så jag fick gå till doktorn två gånger för mina oregelbundna hjärtslag och att jag kände mig så matt. Nu har jag ingen tillstymmelse till sådana besvär.
Tål jag inte att vara hemma och ha det lugnt och skönt? Jag trivs ju hemma och har det jättebra, så jag förstår inte riktigt. Jag kanske har blivit fysiskt beroende av en viss mängd stresshormoner i blodomloppet?
Vi får se hur det blir nu på söndag.
Intensiva dagar
Det har varit hektiskt på jobbet de senaste dagarna, och i morgon eftermiddag, när det här pågående uppdraget är klart, ska jag andas ut och njuta av att det är nästan en hel månad till nästa kör igång. Det går alldeles för fort bara.
Hunden har plötsligt börjat löpa. Hon har aldrig blött förut, så vi blev lite överraskade när hon började göra det. Nu har vi köpt små trosor åt henne som man kan ha en liten binda i. Hon accepterar faktiskt att ha dem på sig när hon är inne, till vår stora förvåning. Vi berömer henne jättemycket och talar om vilken fin hund hon är, så att hon inte ska skämmas.
Hunden har plötsligt börjat löpa. Hon har aldrig blött förut, så vi blev lite överraskade när hon började göra det. Nu har vi köpt små trosor åt henne som man kan ha en liten binda i. Hon accepterar faktiskt att ha dem på sig när hon är inne, till vår stora förvåning. Vi berömer henne jättemycket och talar om vilken fin hund hon är, så att hon inte ska skämmas.
På väg mot döden
Idag har varit en svart dag, med många mörka tankar. Det känns som om jag bara har lagt ytterligare en dag bakom mig, för att komma en dag närmare slutet. När det nu kommer.
Första halvan av dagen var i totalt mörker, där jag kände att allt var hopplöst. Maken och jag kommer aldrig att få ett bra förhållande, han kommer aldrig att älska mig osv. Maken sa att jag måste förstå att det som händer, händer inuti mig. Hela omgivningen kan inte ändra skepnad så fort från den ena dagen till den andra. Om jag är lycklig och känner mig älskad, som jag sa till honom att jag var i fredags kväll, kan inte förutsättningarna för det har försvunnit fullständigt på en dag. Han har säkert rätt. Han är ganska klok ibland. Faktiskt.
Jag tog mig samman och gjorde te till oss. Efter det städade jag badrummet och torkade golv. Vi åkte och handlade lite. Under tiden kände jag att det mörka gradvis gav vika, och nu känns det ganska normalt igen.
Vi åt fantastiskt gott nu på kvällen, och det hjälper också lite.
Jag grillade marinerad ryggbif i bit. Den blev perfekt alldeles röd inuti. Till det grillade jag aubergine och stekte kantareller tillsammans med rödlök och finhackade, soltorkade tomater. Det blev bra.
Jag förstår egentligen inte riktigt varför jag ramlar ner i dessa svarta hål av tristess, tvivel och ledsnad. Det händer nästan alltid på helgerna.
Första halvan av dagen var i totalt mörker, där jag kände att allt var hopplöst. Maken och jag kommer aldrig att få ett bra förhållande, han kommer aldrig att älska mig osv. Maken sa att jag måste förstå att det som händer, händer inuti mig. Hela omgivningen kan inte ändra skepnad så fort från den ena dagen till den andra. Om jag är lycklig och känner mig älskad, som jag sa till honom att jag var i fredags kväll, kan inte förutsättningarna för det har försvunnit fullständigt på en dag. Han har säkert rätt. Han är ganska klok ibland. Faktiskt.
Jag tog mig samman och gjorde te till oss. Efter det städade jag badrummet och torkade golv. Vi åkte och handlade lite. Under tiden kände jag att det mörka gradvis gav vika, och nu känns det ganska normalt igen.
Vi åt fantastiskt gott nu på kvällen, och det hjälper också lite.
Jag grillade marinerad ryggbif i bit. Den blev perfekt alldeles röd inuti. Till det grillade jag aubergine och stekte kantareller tillsammans med rödlök och finhackade, soltorkade tomater. Det blev bra.
Jag förstår egentligen inte riktigt varför jag ramlar ner i dessa svarta hål av tristess, tvivel och ledsnad. Det händer nästan alltid på helgerna.
Överlevde
Den första arbetsveckan efter semestern är slut, det är lugn lördag, och jag lever. Det känns förvånansvärt bra allting, trots osäkerhet på jobbet, trots att Den Andre har börjat fresta mig med diverse förslag och erbjudanden och trots att jag fortfarande är jag med alla mina brister.
Jag känner dock att jag kan stå emot Den Andres inviter. Igår hade han svårt att gå hem, och ville gärna få med mig. Han vet att jag har ont i axlarna och frestade med massage, eftersom han vet att jag verkligen uppskattar det och sällan får det hemma. Han vet att jag vet att han är bra på det, dessutom. Men jag sa som jag brukar numera: "Du vet att det inte går". Och han vet. Jag tänker inte låta honom exploatera mig. Om han verkligen brydde sig om mig skulle han inte utsätta mig ens för frestelsen att hitta på något dumt med honom. Han är fortfarande beredd att utsätta mig för att sabba hela min tillvaro, mitt liv och mitt äktenskap, för att få en mysig stund med mig. För något annat är han inte beredd att ge. Det vet jag. Det är ett uttryck för den ultimata själviskheten, tycker jag, och jag är glad att jag ser det tydligt nu.
Jag mår så mycket bättre när jag håller mig borta från honom. Även om jag kan sakna honom ibland fortfarande, och längta efter honom, inser jag att det absolut bästa är att inte ha någon kontakt.
Det känns bättre med Maken nu också. Han verkar mer nöjd med tillvaron och verkar acceptera mig mer som jag är. Förut kunde han vara så vresig och tvär och det var så obehaglig stämning hemma, men nu har vi trevligt för det mesta.
Jag känner dock att jag kan stå emot Den Andres inviter. Igår hade han svårt att gå hem, och ville gärna få med mig. Han vet att jag har ont i axlarna och frestade med massage, eftersom han vet att jag verkligen uppskattar det och sällan får det hemma. Han vet att jag vet att han är bra på det, dessutom. Men jag sa som jag brukar numera: "Du vet att det inte går". Och han vet. Jag tänker inte låta honom exploatera mig. Om han verkligen brydde sig om mig skulle han inte utsätta mig ens för frestelsen att hitta på något dumt med honom. Han är fortfarande beredd att utsätta mig för att sabba hela min tillvaro, mitt liv och mitt äktenskap, för att få en mysig stund med mig. För något annat är han inte beredd att ge. Det vet jag. Det är ett uttryck för den ultimata själviskheten, tycker jag, och jag är glad att jag ser det tydligt nu.
Jag mår så mycket bättre när jag håller mig borta från honom. Även om jag kan sakna honom ibland fortfarande, och längta efter honom, inser jag att det absolut bästa är att inte ha någon kontakt.
Det känns bättre med Maken nu också. Han verkar mer nöjd med tillvaron och verkar acceptera mig mer som jag är. Förut kunde han vara så vresig och tvär och det var så obehaglig stämning hemma, men nu har vi trevligt för det mesta.
Tja, vad gör man
Idag hällde jag ut en hel kopp kaffe över mitt skrivbord, över diverse avtal och annat. Det kändes som om det inte var förenligt med vår kvaltietspolicy. Trots det har jag känt mig uppåt och glad hela dagen. Jag har en kvinnlig kollega, som jag tycker bra om, som tog det jobbet som jag tackade nej till, första gången jag blev erbjuden ett jobb på koncernnivå. Och jag är riktigt glad att jag tackade nej till det bara för att hon kom in istället..
Hon vill absolut att jag ska ta jobbet utan att tjafsa. Hon menar att det är bättre att jag genomför förändringarna sedan, när jag väl har fått det. Hon kanske har rätt. Det kanske är lättare att få som man vill om man redan har satt sig på stolen. Då kan de inte göra sig av med en så enkelt.
Maken tycker att det är ok hur jag än gör. Han gillar inte att jag är så mycket borta, men den saken kommer inte att förändras varken till det bättre eller sämre med det nya jobbet. Så jag får göra som jag vill. Utan att behöva diskutera i veckor. Det känns ovanligt.
I kväll ska jag ha tvättid på det nya stället. Jag har köpt lite nya handdukar och sånt som jag ska tvätta, så att de luktar gott.
Faktum är att det är underbart skönt med en egen lägenhet. Det går inte att komma ifrån. Även om jag trivdes förvånansvärt bra hos Mamman och Dottern, är det svårt att inte få rå sig själv riktigt när man är en medelålders kärring med en massa krav på tillvaron.
Nu ska jag ut i eftermiddagssolen.
Hon vill absolut att jag ska ta jobbet utan att tjafsa. Hon menar att det är bättre att jag genomför förändringarna sedan, när jag väl har fått det. Hon kanske har rätt. Det kanske är lättare att få som man vill om man redan har satt sig på stolen. Då kan de inte göra sig av med en så enkelt.
Maken tycker att det är ok hur jag än gör. Han gillar inte att jag är så mycket borta, men den saken kommer inte att förändras varken till det bättre eller sämre med det nya jobbet. Så jag får göra som jag vill. Utan att behöva diskutera i veckor. Det känns ovanligt.
I kväll ska jag ha tvättid på det nya stället. Jag har köpt lite nya handdukar och sånt som jag ska tvätta, så att de luktar gott.
Faktum är att det är underbart skönt med en egen lägenhet. Det går inte att komma ifrån. Även om jag trivdes förvånansvärt bra hos Mamman och Dottern, är det svårt att inte få rå sig själv riktigt när man är en medelålders kärring med en massa krav på tillvaron.
Nu ska jag ut i eftermiddagssolen.
Första ensamma kvällen
Nu är jag ensam i lägenheten. Jag kan inte sova. Jag hade så mycket värk i min arm idag. Jag sa det till min kollega, som är läkare. Han klämde, böjde, vred och tryckte. Efter ett tag kom han fram till att han skulle skriva ut en dundermedicin till mig, eftersom Voltaren inte hjälpt fast jag ätit det i maxdos under två veckor. Den nya medicinen ska man ta en gång per dygn. Jag tog en vid fem-tiden, och nu undrar jag vad det var för uppåttjack, egentligen. Sedan jag kom hem har jag lyssnat på talbok, samtidigt som jag har grejat i lägenheten, och jag är fortfarande jättepigg. Men den hjälpte för armen i alla fall.
Jag tror att Maken tyckte att det var trevligt att vara med mig i Staden. Det är första gången som han engagerat sig i mitt "andra liv", och det känns bra. Förra gången jag hade en egen lägenhet, var han aldrig ens där. Men då hade vi det ganska risigt.
Jag funderar över vad jag ska tycka om det nya jobbet. är det verkligen bra? Jag tycker jag precis har haft en massa beslutsångest redan för det jobbet jag har nu. Det är bara ett halvår sedan. Och nu ska jag börja om igen. Vill jag det? De är tydligen beredda att lyssna på hur jag skulle vilja förändra de båda tjänsterna. Frågan är om man kan hitta en sådan person som jag skulle vlija ha till den andra tjänsten.
Dessutom har jag det så bra nu, eftersom jag inte har något personalansvar, inget eget budgetansvar (direkt) och rätt stor frihet att göra som jag vill. Egentligen gillar inte jag personalansvar. Och hur lätt är det att ha PU-samtal med medarbetare som har tre, fyra gånger så lång erfarenhet som jag, är läkare, eller har doktorerat i något annat obskyrt ämne? Eller, ännu värre: Löneförhandling. Hur lätt är det att säga till en sådan person, som är femton år äldre än jag, att nu får du nöja dig med vad du har fått, när man innerst inne håller med om att de är värda mer? Det gäller att rusta sig med social kompetens i sådana lägen.
Fast, man ska inte hålla på och förstora upp saker i onödan. Jag har faktiskt klarat liknande saker förut, och det är ganska lite tid i det stora hela som ägnas åt den typen av jobbigheter.
Då finns det betydligt större problem med det nya jobbet, som man verkligen kan oroa sig över, om man tycker att det känns passande. Men varför oroa sig? Jag måste faktiskt inte ens tacka ja. Eller är jag dum om jag inte gör det?
Äh, det löser sig.
Jag tror att Maken tyckte att det var trevligt att vara med mig i Staden. Det är första gången som han engagerat sig i mitt "andra liv", och det känns bra. Förra gången jag hade en egen lägenhet, var han aldrig ens där. Men då hade vi det ganska risigt.
Jag funderar över vad jag ska tycka om det nya jobbet. är det verkligen bra? Jag tycker jag precis har haft en massa beslutsångest redan för det jobbet jag har nu. Det är bara ett halvår sedan. Och nu ska jag börja om igen. Vill jag det? De är tydligen beredda att lyssna på hur jag skulle vilja förändra de båda tjänsterna. Frågan är om man kan hitta en sådan person som jag skulle vlija ha till den andra tjänsten.
Dessutom har jag det så bra nu, eftersom jag inte har något personalansvar, inget eget budgetansvar (direkt) och rätt stor frihet att göra som jag vill. Egentligen gillar inte jag personalansvar. Och hur lätt är det att ha PU-samtal med medarbetare som har tre, fyra gånger så lång erfarenhet som jag, är läkare, eller har doktorerat i något annat obskyrt ämne? Eller, ännu värre: Löneförhandling. Hur lätt är det att säga till en sådan person, som är femton år äldre än jag, att nu får du nöja dig med vad du har fått, när man innerst inne håller med om att de är värda mer? Det gäller att rusta sig med social kompetens i sådana lägen.
Fast, man ska inte hålla på och förstora upp saker i onödan. Jag har faktiskt klarat liknande saker förut, och det är ganska lite tid i det stora hela som ägnas åt den typen av jobbigheter.
Då finns det betydligt större problem med det nya jobbet, som man verkligen kan oroa sig över, om man tycker att det känns passande. Men varför oroa sig? Jag måste faktiskt inte ens tacka ja. Eller är jag dum om jag inte gör det?
Äh, det löser sig.
Mötte Den Andre
Jag hade varit på apoteket och var på väg tillbaka till kontoret, när han kom rakt emot mig. Jag pratade i telefon precis, men han stannade framför mig, tills jag hade pratat färdigt. Vi växlade några ord där, på trottoaren.
Han hade blivit tillfrågad om mina förutsättningar för den nya tjänsten. Han tycker inte att jag ska ta den. Jag vet inte om det är av omtanke om mig, eller för att han inte vill att jag ska springa förbi honom i koncernen och hamna högre upp i hierarkin. Han ger sken av att inte bry sig, men jag tror att han gör det lite innerst inne.
Själv känner jag mig tveksam. Hur vet man vad som är bäst? Jag har aldrig strävat efter att göra karriär. Inte medvetet i alla fall. Jag har varit intresserad av det jag hållit på med och att göra mitt bästa, oavsett om det gällt att jobba som hotellstäderska, i disken i ett storkök, i kallskänken, som dekoratris i lampaffär, som pälssömmerska, säljare i olika branscher, dokumentalist, pianolärare för barn, datalärare, IT-konsult, projektledare, egen företagare eller olika sorters chefsbefattningar. Jag har tröttnat fort visserligen, men då har jag med samma entusiasm kastat mig över nästa utmaning. Jag har alltid velat utveckla det jag håller på med.
Mitt första jobb, som hotellstäderska, fick jag när jag hoppade av gymnasiet som 16-åring. Hon som jag jobbade tillsammans med där, hade haft samma jobb sedan urminnes tider, och jag tyckte att ägarna av hotellet utnyttjade henne. Vi serverade frukost på rummen, men istället för provision på bongarna, som är brukligt, fick vi en schablonsumma, som inte räknats upp på decennier. Jag sparade bongarna och räknade ut vad det egentligen skulle bli, och efter ett tag visade jag underlaget för hotellchefen och sa att vi ville ha procenten på bongarna istället. Det rörde sig om en hel del pengar på en månad.
Han vägrade gå med på det. Då började jag samla allt frukostmaterial som gästerna lämnade orört; inplastade ostar, små marmeladburkar och smörpaket; allt som var oöppnat. Jag la det i en låda som det stod ÅTERBÄRING på. Kollegan och jag delade på det vid dagens slut och tog det med oss hem. Tidigare hade vi lagt tillbaka det i kylskåpet.
Allting började naturlilgtvis ta slut jättefort och chefen fick hela tiden beställa nytt. Men kunderna hade betalt för det, och lämnat det till oss, så vi kunde betrakta det som dricks.
Chefen blev sur, kollegan grät och jag stod på mig. Efter ett par veckor av kyligt klimat, ändrade han sig och gick med på att vi skulle få procenten. Jag slutade strax efteråt, för jag skulle flytta till Staden, men kollegan fick i alla fall en bestående förbättring fram till pensionen.
Det var på den tiden jag kämpade för arbetarklassens rättigheter och de mindre gynnade i samhället på mitt lilla privata sätt. Det gör jag fortfarande.
Han hade blivit tillfrågad om mina förutsättningar för den nya tjänsten. Han tycker inte att jag ska ta den. Jag vet inte om det är av omtanke om mig, eller för att han inte vill att jag ska springa förbi honom i koncernen och hamna högre upp i hierarkin. Han ger sken av att inte bry sig, men jag tror att han gör det lite innerst inne.
Själv känner jag mig tveksam. Hur vet man vad som är bäst? Jag har aldrig strävat efter att göra karriär. Inte medvetet i alla fall. Jag har varit intresserad av det jag hållit på med och att göra mitt bästa, oavsett om det gällt att jobba som hotellstäderska, i disken i ett storkök, i kallskänken, som dekoratris i lampaffär, som pälssömmerska, säljare i olika branscher, dokumentalist, pianolärare för barn, datalärare, IT-konsult, projektledare, egen företagare eller olika sorters chefsbefattningar. Jag har tröttnat fort visserligen, men då har jag med samma entusiasm kastat mig över nästa utmaning. Jag har alltid velat utveckla det jag håller på med.
Mitt första jobb, som hotellstäderska, fick jag när jag hoppade av gymnasiet som 16-åring. Hon som jag jobbade tillsammans med där, hade haft samma jobb sedan urminnes tider, och jag tyckte att ägarna av hotellet utnyttjade henne. Vi serverade frukost på rummen, men istället för provision på bongarna, som är brukligt, fick vi en schablonsumma, som inte räknats upp på decennier. Jag sparade bongarna och räknade ut vad det egentligen skulle bli, och efter ett tag visade jag underlaget för hotellchefen och sa att vi ville ha procenten på bongarna istället. Det rörde sig om en hel del pengar på en månad.
Han vägrade gå med på det. Då började jag samla allt frukostmaterial som gästerna lämnade orört; inplastade ostar, små marmeladburkar och smörpaket; allt som var oöppnat. Jag la det i en låda som det stod ÅTERBÄRING på. Kollegan och jag delade på det vid dagens slut och tog det med oss hem. Tidigare hade vi lagt tillbaka det i kylskåpet.
Allting började naturlilgtvis ta slut jättefort och chefen fick hela tiden beställa nytt. Men kunderna hade betalt för det, och lämnat det till oss, så vi kunde betrakta det som dricks.
Chefen blev sur, kollegan grät och jag stod på mig. Efter ett par veckor av kyligt klimat, ändrade han sig och gick med på att vi skulle få procenten. Jag slutade strax efteråt, för jag skulle flytta till Staden, men kollegan fick i alla fall en bestående förbättring fram till pensionen.
Det var på den tiden jag kämpade för arbetarklassens rättigheter och de mindre gynnade i samhället på mitt lilla privata sätt. Det gör jag fortfarande.
Han har lämnat mig
Han har åkt iväg och tagit hunden med sig. Ja, inte för gott alltså. Han har bara åkt hem till Huset. Själv är jag ensam kvar i Staden.
Första dagen på jobbet.
8:45 På kontoret. Det tog nio minuter att gå till jobbet, men då stannade jag och visade vägen för några.
Intensivt hälsande på alla och berättande om hur mycket det regnat/varit soligt etc.
Intensivt plöjande av e-post (jag är glad att jag betat av lite då och då under semestern)
Förbereda möte, skriva ut, kolla igenom
9:30 Möte
11:50 Lunch
13:00 Telefonsamtal, e-post
13:30 Diverse spontantmöten. Jag blev tillfrågad om chefstjänsten, om jag är intresserad. Jag sa, nej inte som den annonsen är formulerad. Men det behöver vi inte bry oss så mycket om, sa personaldirren. Det kan man göra om efter behov. Jag satt kvar och visionerade vilt en stund. Sedan sa jag att de får tänka vidare. Jag har visat mitt rätta jag, så om de anställer mig trots det på den tjänsten, får de skylla sig själva.
15:00 Skriva i bloggen
Bättre och bättre
Nu ska jag snart lägga mig och sova den utmattades sömn. Det har varit mycket fixa i helgen, men nu känns det som att jag har bott in mig rätt bra. Maken hälsade på sin syster och svåger idag, och jag har jobbat lite, vandrat med hunden genom en sommarvarm stad och pysslat på i min lilla lya.
Mötte Grannen idag. Han var rätt trevlig och hjälpsam.
I morgon börjar allvaret. Just nu känns det som om min semester som kändes så lång förut, har krympt till ingenting. Hur fort har det gått egentligen?
Mötte Grannen idag. Han var rätt trevlig och hjälpsam.
I morgon börjar allvaret. Just nu känns det som om min semester som kändes så lång förut, har krympt till ingenting. Hur fort har det gått egentligen?
Nyinflyttad
Vi kom till nya lägenheten vid elvatiden på fredagkvällen. Till vår bestörtning passade inte nyckeln till porten, och jag hade inte koden. Jag försökte ringa till hyresvärden, men fick bara automatsvar. Til slut fick jag tag på en sorts anställd i Småland, som berättade att hyresvärden var på semester i Turkiet, eller dylikt. Som tur var råkade han jag fick tag på vara grannen som bor våningen under mig, så han kunde koden utantill. Hade varit lite jobbigt att bli stående där mitt i natten. Mamman hade visserligen sagt att vi fick sova hos henne om det skulle strula till sig på något sätt, så vi hade en liten reservutgång där.
Lägenheten var renoverad och jättefin. Allting målat och fräscht och köket helt utbytt med ny gasspis och diskmaskin. Däremot var det lite si och så med städningen. Slipdammet låg som en vit hinna över allting, även inne i skåpen. Toalettstolen var nog inte urborstad i närtid och var så missfärgad inuti att begreppet bromsspår förlorat sin innebörd för länge sedan. Det saknades städgrejor och värst av allt: Det saknades något att göra kaffe med.
Kaffet löste vi med att brygga direkt i koppen med filter nedstoppade i en trattliknande mojäng som hörde till diskmaskinen. Och idag har jag varit ute och storshoppat städgrejor.
Dessutom träffade vi Mamman och fikade med henne på ett mysigt ställe vid vattnet där hunden kunde bada och sola samtidigt. Det var första gången Mamman träffade Maken.
Vi köpte kantareller och åt de brynta tillsammans med lök och bacon på rostat bröd med tomater och sallad. Mums! På kvällen var vi ute på en lång promenad och utforskade närliggande grönområden. Stan är verkligen trevlig när det är varmt och folk sitter ute på alla kaféer och restauranger, i parker och på gräsmattor. Omgivningarna där lägenheten ligger nära vattnet och med mysiga kvarter runt omkring.
Nu har jag städat allting, med den frenesi som bara en nyinflyttad kan uppbåda. Nästa vecka kommer hyresvärden hem, och då får han ta itu med en del praktiska saker som inte är riktigt klara. Det finns inga gardinstänger, lampor är inte inkopplade överallt, det ligger överblivna golvplattor, kartonger och träbråte kvar sedan renoveringen, så det finns lite att fixa med.
Jag tror jag kommer att trivas när jag kommit i ordning, fast det kommer att ta lite mer tid än vad jag tänkt, tror jag.
I morgon ska jag köpa strykbräda, strykjärn, dammsugare och kaffebryggare. Och Maken ska kolla på bil till sig.
I övermorgon ska jag jobba.
Lägenheten var renoverad och jättefin. Allting målat och fräscht och köket helt utbytt med ny gasspis och diskmaskin. Däremot var det lite si och så med städningen. Slipdammet låg som en vit hinna över allting, även inne i skåpen. Toalettstolen var nog inte urborstad i närtid och var så missfärgad inuti att begreppet bromsspår förlorat sin innebörd för länge sedan. Det saknades städgrejor och värst av allt: Det saknades något att göra kaffe med.
Kaffet löste vi med att brygga direkt i koppen med filter nedstoppade i en trattliknande mojäng som hörde till diskmaskinen. Och idag har jag varit ute och storshoppat städgrejor.
Dessutom träffade vi Mamman och fikade med henne på ett mysigt ställe vid vattnet där hunden kunde bada och sola samtidigt. Det var första gången Mamman träffade Maken.
Vi köpte kantareller och åt de brynta tillsammans med lök och bacon på rostat bröd med tomater och sallad. Mums! På kvällen var vi ute på en lång promenad och utforskade närliggande grönområden. Stan är verkligen trevlig när det är varmt och folk sitter ute på alla kaféer och restauranger, i parker och på gräsmattor. Omgivningarna där lägenheten ligger nära vattnet och med mysiga kvarter runt omkring.
Nu har jag städat allting, med den frenesi som bara en nyinflyttad kan uppbåda. Nästa vecka kommer hyresvärden hem, och då får han ta itu med en del praktiska saker som inte är riktigt klara. Det finns inga gardinstänger, lampor är inte inkopplade överallt, det ligger överblivna golvplattor, kartonger och träbråte kvar sedan renoveringen, så det finns lite att fixa med.
Jag tror jag kommer att trivas när jag kommit i ordning, fast det kommer att ta lite mer tid än vad jag tänkt, tror jag.
I morgon ska jag köpa strykbräda, strykjärn, dammsugare och kaffebryggare. Och Maken ska kolla på bil till sig.
I övermorgon ska jag jobba.
Pack-ångest
Jag inbillade mig att det inte skulle kännas så jobbigt att packa nu när jag inte gjort det på flera veckor, men där bedrog jag mig. Det känns värre än någonsin. Jag har hållit på i flera timmar och bara skjutit det framför mig. Konstigt hur mycket annat man kan komma på att göra istället....
Jag har suttit och gått igenom min jobb-epost och flaggat sådant jag måste ta itu med. Det kommer att bli hektiska dagar de första dagarna. Jag tror att jag måste jobba lite innan på måndag, annars kommer det inte att funka.
Jag förstår inte varför det alltid ska hända så mycket i augusti. Nästa år ska jag inte lägga någon revision i augusti, i alla fall. Det hade jag egentligen inte gjort i år heller, men nu blev det så eftersom vi inte kunde genomföra den när vi skulle i juni. Det blir inte alltid som man tänkt.
Nu ska jag gå och ha lite mer ångest över att packa, börja jobba, inte ha semester längre osv.
Tror jag behöver tröstäta lite....
Jag har suttit och gått igenom min jobb-epost och flaggat sådant jag måste ta itu med. Det kommer att bli hektiska dagar de första dagarna. Jag tror att jag måste jobba lite innan på måndag, annars kommer det inte att funka.
Jag förstår inte varför det alltid ska hända så mycket i augusti. Nästa år ska jag inte lägga någon revision i augusti, i alla fall. Det hade jag egentligen inte gjort i år heller, men nu blev det så eftersom vi inte kunde genomföra den när vi skulle i juni. Det blir inte alltid som man tänkt.
Nu ska jag gå och ha lite mer ångest över att packa, börja jobba, inte ha semester längre osv.
Tror jag behöver tröstäta lite....
Haft sommar i kubik
Kanske man kan få något gjort idag, då. De sista dagarna har bara varit ägnade åt att vara ute i trädgården, gå ner till stranden, sova lite i skuggan under träden, lyssna på bok. Det har inte varit så många sådana dagar den här semestern, så man får liksom uppleva dem i kubik så att det blir rätt proportioner i slutändan.
Men idag är det mulet. Dags att packa väskan och dra till Staden. Ska bli kul att se hur lägenheten ser ut. Jag har bara varit där en gång, och det var innan de bytte kök och målade om.
Maken ska passa på och kolla på bil, hälsa på sin syster och svåger och annat smått och gott. Han är inte så ofta i Staden.
De har lagt ut annons på min chefs tjänst. Det ser ut som om de har tagit till sig det mesta som jag skrev i mitt brev i alla fall. Ska bli intressant att se vem som söker. Jag tänker inte göra det. Inte för att jag känner mig så grymt nöjd med mitt nuvarande jobb, men det skulle bara bli för jobbigt med det andra. Jag känner inte att jag orkar helt enkelt. Jag har bara haft mitt jobb i ett halvår, och har precis börjat komma in i det. Samtidigt som jag har haft häcken full med privata, känslomässiga problem som inte har fått märkas på jobbet över huvud taget. Bara det kan ta musten ur den starkaste.
Nu i höst ska jag fokusera på jobbet, på att bli stark igen, så att jag får tillbaka min fantasi och intitiativkraft. Även om det kanske inte märkts så mycket utåt, för dem som inte har något att jämföra med, har jag känt att jag gått på sparlåga på jobbet. Jag har gjort det jag måste, men jag har inte känt den entusiasm och kreativitet som jag brukar ha på ett nytt jobb. Hoppas det blir någon inspirerande efterträdare till min chef, som är rolig att jobba ihop med.
Men idag är det mulet. Dags att packa väskan och dra till Staden. Ska bli kul att se hur lägenheten ser ut. Jag har bara varit där en gång, och det var innan de bytte kök och målade om.
Maken ska passa på och kolla på bil, hälsa på sin syster och svåger och annat smått och gott. Han är inte så ofta i Staden.
De har lagt ut annons på min chefs tjänst. Det ser ut som om de har tagit till sig det mesta som jag skrev i mitt brev i alla fall. Ska bli intressant att se vem som söker. Jag tänker inte göra det. Inte för att jag känner mig så grymt nöjd med mitt nuvarande jobb, men det skulle bara bli för jobbigt med det andra. Jag känner inte att jag orkar helt enkelt. Jag har bara haft mitt jobb i ett halvår, och har precis börjat komma in i det. Samtidigt som jag har haft häcken full med privata, känslomässiga problem som inte har fått märkas på jobbet över huvud taget. Bara det kan ta musten ur den starkaste.
Nu i höst ska jag fokusera på jobbet, på att bli stark igen, så att jag får tillbaka min fantasi och intitiativkraft. Även om det kanske inte märkts så mycket utåt, för dem som inte har något att jämföra med, har jag känt att jag gått på sparlåga på jobbet. Jag har gjort det jag måste, men jag har inte känt den entusiasm och kreativitet som jag brukar ha på ett nytt jobb. Hoppas det blir någon inspirerande efterträdare till min chef, som är rolig att jobba ihop med.
Löjligt glad
Jag gillar när det åskar. Det är så mysigt. Det har varit enormt soligt och varmt de senaste dagarna, men nu åskar det och regnar. Jag sprang genast in och tände i brasan, eftersom jag känner att det är ursäktat när det regnar. Mysfaktorn är total. Men det är inte därför jag är löjligt glad. Och i det här fallet måste jag nog tyvärr betona "löjligt".
Igår fick jag sms från Den Andre. Mitt hela inre fylldes av barnslig glädje, och tankar typ: Han saknar mig. Han längtar efter mig osv.
Han ville att jag skulle komma till honom. Jag skrev tillbaka: Jag kan inte träffa dig. Det förstår du väl? (Jag borde ha skrivit "vill inte", men det hade inte varit riktig sant.
- Nej det förstår jag inte. Ta och kom hit nu, svarade han.
Jag skrev igen att jag inte skulle göra det, och han skrev ok. Nästa vecka ska jag börja jobba. Det gäller att hålla honom kort, om jag inte ska trilla dit igen. Jag märker hur det påverkar mig så fort han hör av sig, och det är så tydligt att jag inte har kommit över honom ännu.
Maken ska följa med mig till Staden och hjälpa mig att bli installerad i nya lägenheten. Jag har fått nycklarna nu. Det blir bra.
Igår fick jag sms från Den Andre. Mitt hela inre fylldes av barnslig glädje, och tankar typ: Han saknar mig. Han längtar efter mig osv.
Han ville att jag skulle komma till honom. Jag skrev tillbaka: Jag kan inte träffa dig. Det förstår du väl? (Jag borde ha skrivit "vill inte", men det hade inte varit riktig sant.
- Nej det förstår jag inte. Ta och kom hit nu, svarade han.
Jag skrev igen att jag inte skulle göra det, och han skrev ok. Nästa vecka ska jag börja jobba. Det gäller att hålla honom kort, om jag inte ska trilla dit igen. Jag märker hur det påverkar mig så fort han hör av sig, och det är så tydligt att jag inte har kommit över honom ännu.
Maken ska följa med mig till Staden och hjälpa mig att bli installerad i nya lägenheten. Jag har fått nycklarna nu. Det blir bra.
Missat samtal
Jag missade ett samtal i morse. Det var dolt nummer. Jag ringde upp min döende pappa för att kolla om det var han. Det brukar det nämligen vara. Men den här gången var det inte han. Vi pratade en stund i alla fall. Om hur tråkigt det är att han inte kan komma hit, fast han skulle vilja det så gärna. Jag lovade att skicka bilder på hur det ser ut där vi bor. Han sa att ha borde känna sig tragisk, men han gör inte det. Han accepterar på något sätt att det är som det är, och väntar.
Jag märkte att jag innerst inne hoppades att det skulle vara Den Andre som hade ringt. Jag har fortfarande, trots allt som har hänt, en envist kvardröjande förhoppning om att han ska längta efter mig och behöva mig. Varför då? Varför kan jag inte bara släppa honom? Jag vill så väldigt gärna att han ska älska mig, fast jag egentligen vet att han inte kan. Förmodligen kan han inte älska någon på riktigt, inte ens sig själv. Mitt liv hade blivit så mycket enklare om jag bara hade kunnat kapa av alla trådar till honom. Som Ankan säger: Klipp och slipp. Det hade jag velat göra.
Det ringde inte igen. Förmodligen var det någon som ville sälja telefonabonnemang, eller nåt...
Däremot ringde min nye hyresvärd och sa att lägenheten är färdig. Köket har bytts och det har målats om. Jag ska få nycklarna med posten i morgon. Det känns lite roligare att börja jobba när jag har en egen lägenhet att rumstera i, trots allt. Maken har sagt att han kan tänka sig att följa med och kolla in den. Det blir någonting nytt. Han har aldrig velat engagera sig i mitt liv, det som är åtskilt hans, annars.
Jag märkte att jag innerst inne hoppades att det skulle vara Den Andre som hade ringt. Jag har fortfarande, trots allt som har hänt, en envist kvardröjande förhoppning om att han ska längta efter mig och behöva mig. Varför då? Varför kan jag inte bara släppa honom? Jag vill så väldigt gärna att han ska älska mig, fast jag egentligen vet att han inte kan. Förmodligen kan han inte älska någon på riktigt, inte ens sig själv. Mitt liv hade blivit så mycket enklare om jag bara hade kunnat kapa av alla trådar till honom. Som Ankan säger: Klipp och slipp. Det hade jag velat göra.
Det ringde inte igen. Förmodligen var det någon som ville sälja telefonabonnemang, eller nåt...
Däremot ringde min nye hyresvärd och sa att lägenheten är färdig. Köket har bytts och det har målats om. Jag ska få nycklarna med posten i morgon. Det känns lite roligare att börja jobba när jag har en egen lägenhet att rumstera i, trots allt. Maken har sagt att han kan tänka sig att följa med och kolla in den. Det blir någonting nytt. Han har aldrig velat engagera sig i mitt liv, det som är åtskilt hans, annars.
Vilken dag
Idag har jag bara njutit av att det varit härligt väder. Jag har varvat mellan hängmattan, solstolen och gräsmattan. Jag har läst ut en bok till (har tappat räkningen nu), grävt lite i en rabatt, sågat lite grenar. På kvällskvisten grillade vi och efter maten tog vi med oss varsin whisky ner till bänken vid stranden och tittade på solnedgången. En riktig semesterdag, alltså!
Det känns som om jag har haft semester hur länge som helst. Jag förstår inte hur jag ska klara av att börja jobba igen. Helt försoffad har jag blivit.
Det känns som om jag har haft semester hur länge som helst. Jag förstår inte hur jag ska klara av att börja jobba igen. Helt försoffad har jag blivit.
Funderingar framför brasan
Jag sitter framför öppna spisen och hetsäter mörk choklad samtidigt som jag dricker Cointreau. Maken kollar på Fellini-film i gästrummet. Vi har haft en del allvarliga samtal under kvällen, där vi analyserat min grad av ånger, kontra den sociala konventionen. Förmodligen ångrar jag mig inte tillräckligt. Åtminstone saknar jag förmåga att ge uttryck åt det.
Jag har konstaterat att Den Andre är en skit i många avseenden. Jag vill inte leva resten av mitt liv tillsammans med honom. Inte som han har varit hittills, i alla fall. Jag tycker att Maken är en bättre människa på många sätt. På nästan alla sätt. Vi har det bra tillsammans.
Jag kommer alltid att älska Den Andre för den han är, trots att han är den han är. Jag uppskattar Maken för att han är den han är, och jag kanske kommer att lära mig att älska honom så småningom. Jag vill inte vara utan honom, men jag längtar efter Den Andre.
Så ser det ut. Jag brukar aldrig svära, men just nu kan jag bara tänka helvetes jävla skit.
Jag har konstaterat att Den Andre är en skit i många avseenden. Jag vill inte leva resten av mitt liv tillsammans med honom. Inte som han har varit hittills, i alla fall. Jag tycker att Maken är en bättre människa på många sätt. På nästan alla sätt. Vi har det bra tillsammans.
Jag kommer alltid att älska Den Andre för den han är, trots att han är den han är. Jag uppskattar Maken för att han är den han är, och jag kanske kommer att lära mig att älska honom så småningom. Jag vill inte vara utan honom, men jag längtar efter Den Andre.
Så ser det ut. Jag brukar aldrig svära, men just nu kan jag bara tänka helvetes jävla skit.
Låg
Idag har inget känts riktigt bra. Jag har varit låg, dämpad och likgiltig. Maken frågade om jag är missnöjd med honom. Det kan jag inte säga att jag är. Jag har tvärtom känt mig väldigt nöjd med det mesta den senaste tiden. Men idag blev allting plötsligt så ... så trist. Jag måste kämpa för att inte överväldigas av känslor av meningslöshet.
Det finns egentligen ingen särskild anledning att känna det så. Jag kanske bara ska vänta tills det går över. Och hoppas att det gör det.
Det finns egentligen ingen särskild anledning att känna det så. Jag kanske bara ska vänta tills det går över. Och hoppas att det gör det.
Tomhet eller som det ska vara?
Allting är så fridfullt, så trevligt och välordnat. Vi hade gäster igår och det var en riktigt fin kväll, så vi satt ute och grillade. Eftr maten tog vi en promenad upp till lilla bybutiken och köpte glass, gick en vända nere på stranden, och sedan drack vi kaffe med glass och varma mintchokladpäron framför öppna spisen. Det var så mysigt. Vi är det perfekta värdparet, Maken och jag. Vi jobbar välorganiserat tillsammans, vet vad vår gäster uppskattar, fixar god mat, bra stämning och lagom nivå av sysselsättning, vana efter tjugofem år av frekvent anordnande av bjudningar av olika slag.
Idag har Maken börjat snickra på ett litet cykelförråd. Jag har läst bok, lagat mat och promenerat.
När det är så här bra allting, så börjar jag undra vad det är för fel. Det finns en orolig typ inne mig som vaknar till liv och börjar fråga: Är det här verkligen bra, eller försöker du bara intala dig det? När kommer nästa gräl? För du menar väl inte att ni har löst alla konflikter? Så här lätt går det inte, förstår du väl.
Jag har hela tiden en känsla av att katastrofen väntar runt hörnet, eller borde göra det. Jag tror att jag missunnar mig själv att ha det bra, att jag är självdestruktiv i mitt beteende och tänkesätt för att jag innerst inne inte tycker att jag är värd att ha det bra.
Jag får en känsla av tomhet, att allt bara rullar på i väntan på något annat. Men å andra sidan kanske det är det här som är livet? Är det så?
Idag har Maken börjat snickra på ett litet cykelförråd. Jag har läst bok, lagat mat och promenerat.
När det är så här bra allting, så börjar jag undra vad det är för fel. Det finns en orolig typ inne mig som vaknar till liv och börjar fråga: Är det här verkligen bra, eller försöker du bara intala dig det? När kommer nästa gräl? För du menar väl inte att ni har löst alla konflikter? Så här lätt går det inte, förstår du väl.
Jag har hela tiden en känsla av att katastrofen väntar runt hörnet, eller borde göra det. Jag tror att jag missunnar mig själv att ha det bra, att jag är självdestruktiv i mitt beteende och tänkesätt för att jag innerst inne inte tycker att jag är värd att ha det bra.
Jag får en känsla av tomhet, att allt bara rullar på i väntan på något annat. Men å andra sidan kanske det är det här som är livet? Är det så?
