Jag blev verkligen jättesjuk. Jag har en hosta som kommer från helvetet, och hela min kropp ömmar efter dessa ständiga krampartade hostattacker. I flera dagar har jag haft runt 39 graders feber.
Igår ringde jag vårdcentralen, för jag var rädd att jag fått lunginflammation, och ville inte komma i det läget att jag skulle behöva åka in akut i helgen, bland alla fylleslagsmåls- och våldtäktsoffer. Dessutom finns H1N1, och jag som trängts med folk på flygplatser, skulle rent teoretiskt kunna vara smittad.
Först fick jag övertala dem att få komma dit. Hon jag pratade med, sa något i stil med: "Ja, det går en massa olika influensor nu, så det är nog inget att oroa sig för..."
Nähä...? Men lunginflammation är inget bra tillstånd oavsett vilken influensa man kan ha fått från början.
Jag fick komma i alla fall. Det var helt tomt med folk. Det fanns visserligen en massa personal, men jag satt ensam i väntrumet. Och där fick jag sitta och hosta i femtio minuter, efter att jag skulle vara där. Till slut kom en kvinna och frågade: "Väntar du på att bli inkallad?"
Alltså, varför sitter man i ett väntrum på en vårdmottagning en varm och solig dag? För att de har så bra tidningar, eller för att kolla på TV? De hade slarvat bort mitt papper...
Jag fick komma in, och undersökningen tog totalt 30 sekunder. Jag behövde inte ta av mig på överkroppen, utan hon lyssnade lite halvhjärtat nere på ryggen och sa att hon hoppades att det inte var lunginflammation. Hon tyckte inte att det lät så, men hon hade hört hur jag hostat i väntrummet, och det lät inte så bra. Jag fick inget riktigt förtroende för henne. Jag kom dit för att jag ville vara säker på att det inte var lunginflammation, men där gick jag bet. Om inte hon kunde vara säker, kunde jag omöjligen vara det.
De tog ingen odling för att kolla vilket virus det var. Sköterskan som tog snabbsänkan, tittade lite ursäktande på mig och sa att hon glömt att fråga om jag varit i Mexiko. Jag svarade att jag inte hade det, men att jag inte visste om jag träffat någon som varit där. Men det viftades bort. För besvärligt, antagligen. Undrar om det var den frågan som utgjorde den höjda beredskapen inom sjukvården, som man har talat om.
Läkaren kom ut i väntrummet och sa att hon tänkte skicka ett recept till apoteket på luftrörsvidgande och slemlösande medicin.
Jag åkte till apoteket. Det var massor med folk där. När det äntligen blev min tur, hade receptet inte skickats in. Jag fick ringa till vårdcentralen och fråga varför. De svarade inte. "Vi kan inte ta ditt samtal nu. Var god försök senare" Klick.
Jag blev arg. Riktigt arg, och började ringa deras nummerserie från början: Växelnumret med sista siffran utbytt till 1, till 2 osv.
Till slut fick jag svar från en sekreterare. Jag frågade vad i hela friden de sysslar med och utgöt min ilska över deras tröghet och inkompetens. Receptet blev skickat, och jag kunde äntligen komma hem.
Min tilltro till den svenska primärvården har kasat ner ytterligare ett pinnhål.