Det är drygt en vecka sedan jag kom hem efter att ha varit hos min döende pappa. Han blev mycket piggare då, på lördagen, och efter det har pendlat lite upp och ner. Men nu säger de att han är definitivt på väg att lämna in.
Jag har bestämt mig för att köra de 55 milen för att han inte ska behöva dö ensam. Det känns väldigt jobbigt med tanke på att jag inte är riktigt frisk själv. Jag pratade med min syster. Hon var i Staden för jobbets räkning, men hade ingen lust att åka till pappa. Hon sa att hon kunde göra det för min skull, för att hålla mig sällskap, men inte för honom.
Jag har lyckats skjuta upp de mest krävande och akuta jobbaktiviteterna, så det känns lugnt på den fronten.
Det känns inte som jag har något val. Jag vet att jag skulle anklaga mig själv om jag inte gjorde vad jag kunde, och jag vill inte att han ska behöva ligga där på det kala, opersonliga rummet, utan att känna att någon bryr sig om.