Nu räcker det verkligen. Jag är så trött på att hosta, på att inte orka, på att känna mig ofrisk. Idag gjorde jag ett försök att sätt mig ner och koncentrera mig på jobbet, men det gick inte. Jag somnade där jag satt och sov i tre timmar på raken.
Det börjar torna upp sig en massa saker som jag verkligen borde ha gjort, och det stressar mig.
I morgon ska jag ringa Bleken och se om vi kan göra en alternativ planering. Alla dessa möten där jag ska prestera kanske kan puttas lite framåt. Jag kan ändå inte sitta där och hosta så att kiknar och tro att folk ska kunna uppfatta vad jag vill ha sagt.
Jag har i alla fall inte feber längre, så det borde börja lätta med hostan också, tycker jag.
Polisen har inte hört av sig. De har fullt upp med skotten på Greven. Det är ok. Jag har vant mig jättebra att vänta. Jag har till och med nästan slutat tänka på det. Allt har förpassats långt bak i huvudet, och ligger där mer som en lätt, gnagande förnimmelse av olust och oro. Helt säkert påverkar det mitt allmäntillstånd i negativ riktning.