Igår, torsdag, kom jag hem vid sju-tiden på kvällen. Det var bara femton grader i huset för de hade bytt grejor i värmesystemet, och det hade inte kommit igång riktigt efter det.
Vi tände i spisen, packade upp, fixade mat och hade oss, medan hyresvärden jobbade med att få igång värmen.
Det hade kunnat bli en mysig kväll, men det blev det inte. Vi rasade ner i ytterligare en svart avgrund av förebråelser och jobbiga känslor. Maken uttryckte sitt missnöje med mig, hur jag har förstört hans liv och berövat honom all glädje osv. Jag känner ofta att, när jag tycker att jag är på väg uppåt, då får jag reda på av Maken hur kass jag egentligen är, och hur dåligt jag sköter mig.
Jag gick ut med hunden. När jag stod där nere vid havet, i kolmörkret och hörde det svaga ljudet från vågorna som rörde sig mot strandkanten, kände jag att jag inte ville leva längre. Jag hade verkligen en längtan efter att bara få somna bort från alltsammans. Jag stod en lång stund och pillade med min fickkniv och undrade över exakt var i handleden jag skulle sticka in den för att förblöda snabbast.
Jag blev rädd för mig själv, för jag har aldrig upplevt en så konkret känsla av hopplöshet. Det varade inte så länge, som tur var. Förnuftet tog liksom överhanden och berättade med myndig stämma att man inte håller på med sådana där dumheter, och så var det över. Men det var en riktigt otäck känsla. Riktigt otäck.