Idag har Bleken haft utvecklingssamtal med mig. Vi gick igenom hela hans utstuderade mall, med alla poäng man skulle sätta. Det var väldigt seriöst. Generellt hade han satt högre poäng än jag. På två ställen hade han satt två olika poäng. Det var de punkter som handlade om självförtroende och entusiasm.
När det gäller självförtroende, tycker han att jag ger intryck av att vara säker och tro på mig själv, men att jag har tillfällen av tvivel. Det är mitt i prick. Jag sa att dessa tillfällen av tvivel, skulle jag aldrig visa för Stursken, eller någon annan, men att jag tar mig friheten att ventilera dessa med Bleken, eftersom jag anser att det är hans skydlighet att stötta mig. Vi var överens om det.
Det andra gällde entusiasm. Han tycker att jag är väldigt entusiastisk och går in för mitt jobb, men att jag kan se totalt uttråkad och avsågad ut på möten. Det stämmer också. Jag inte bara ser sån ut - jag är verkligen uttråkad och avsågad.
Jag gillar inte möten särskilt mycket. Dessutom brukar jag få blodsockerfall efter ett par timmar.
När vårt möte var nästan slut, sa han: "Titta! Nu ser du så där ut, som jag menade."
Ok, men nu är det så att det bara är du som kan se mig.... Men jag förstod vad han menade. Jag har en tendens att gå in i koma när någon pratar för länge om samma sak. Man måste vara intressant, helt enkelt.
Nu ska jag försöka beta mig igenom de senaste månadernas insamlade berg av kvitton och fixa mina reseräkningar. Det är inte roligt. Sedan ska jag gå hem till lyan och ... Tja, det finns inte så mycket annat än att ta en bit att äta, snacka lite i telefon och knoppa in.