Det finns en chef i ledningen, Stursken, som är väldigt kaxig. Eller i alla fall försöker han vara det. Han har ett stort behov av att hävda sig och att ha rätt. Han läxar gärna upp andra och talar om hur mycket han kan och vet, och hur lång erfarenhet han har.
Jag har en "konflikt" med en av hans underordnade. Idag skulle vi ha möte och diskutera ett förslag som jag har. Han ville först diskutera "konflikten". Han ställde sig upp och började rita på tavlan, och tala om för mig på magisteraktigt sätt hur saker fungerar, hur organisationen och rapporteringsvägarna ser ut. Inga nyheter, precis. Han stod och tittade ner på mig där jag satt i min stol, och jag märkte att han försökte få mig att krympa.
Jag bara vägrade. Krympa alltså. Jag fällde in små kommentarer här och där, frågade vad han hade skrivit, och antydde att han kanske skulle skriva lite tydligare osv. När han sa saker i uppläxande ton, höll jag med överdrivet entusiastiskt och sköt in något som antydde att jag tyckte att det var något som han, eller hans underordnade borde jobba på.
Sedan var det min tur. Jag hade skrivit ut några bilder som beskrev schematiskt hur min organisation ser ut, med alla nätverk och nivåer, samt en bild som visade arbetsgången och kommunikationsvägarna från idé till beslut och implementering. Jag satte mig närmare honom för att visa, och vände ryggen åt tavlan.
Han hade jätte svårt att sitta still och lyssna, utan ville hela tiden ställa sig bakom ryggen på mig och rita på tavlan.
Till slut sa jag till honom att sätta sig.
- Sitt kvar där nu och lyssna färdigt, sa jag. Om du ska rita något kan du få låna mitt block här. Jag gillar inte att du står bakom ryggen på mig.
- Jag tänker inte slå dig, sa han. Men han satte sig.
Vi hade en fortsatt ganska animerad diskussion, men jag kände ändå att han inte lyckades platta till mig och att jag fick sagt det jag ville.