Tappat lusten

Det känns inte alls roligt nu. Jag får en massa jobbiga tankar om att ingenting spelar någon roll. Jag går omkring och känner mig tom och apatisk och Maken kör per automatik igång tunga artilleriet om hur och vad jag borde göra för att ta tag i mitt liv och situationen. Och jag vill bara spy på det.

Tänk att ett enda telefonsamtal kan få den effekten. Egentligen borde jag bara skaka av mig det och gå vidare. I sak har absolut ingenting förändrats. Ingenting. Ända sedan i mars i år har jag befunnit mig i exakt samma situation, och jag vet att det enda jag kan göra är att vänta tills de bestämmer sig för att det gått tillräckligt med tid.

Jag hatar att vänta och att inte själv ha kontrollen. Jag hatar att andra männsikor ska ha makten att bestämma över min tillvaro. Men jag kan inte förändra det, bara ha tålamod.

Antagligen får jag försöka se det som en del av min prsonliga utveckling.

Hänger inte med om det är privat eller jobbet som skapar din olustkänsla, kanske båda. Men att du inte mår bra är inget kul! Kram

Det här har inte med mitt jobb att göra. Det är det pris jag fått betala för min "affär" med Den Andre, som lett till att jag blivit utstött ur gemenskapen i den organisation jag har tillhört, och där resten av min familj och mina vänner också ingår. När de som har hand om "mitt fall" tycker att det gått tillräckligt med tid, får jag komma tillbaka igen. För tredje gången har de sagt nej, när jag ansökt om att komma tillbaka. Det är det som känns så tungt.

Säjer bara herregud.....men vad är det för organisation, låter som något som inte verkar riktigt sunt...Det kan inte vara någon verklig vänskap kärlek där om man inte till fullt stödjer varandra.
Uppriktigt vill du tillhöra dem .....tänkte på ett inlägg du skrev om att du åkte runt och sa adjö, förstod det inte riktigt då.
Ja igentligen förstår jag inte riktigt nu heller ...Menar du att du inte har någon kontakt med din son?
Känner du att du vill berätta mer så skriv gärna ett mail, adress hittar du i min blogg.
Blev verkligen berörd av det du skrev.

Det är lite svårt att förklara. Det finns mycket omtanke och stöd, men principen är ändå att man inte umgås under den period som någon är avstängd. Jag får en hel del uppmuntrande sms som visar att jag är saknad och att man tänker på mig, men det stannar där.
Jag har egentligen bara mig själv att skylla. Jag visste spelreglerna och jag bröt medvetet mot dem.

För mig låter "avstängd" som något sektartat något som du tror på och accepterar men för mig som utomstående verkar det bara fel fel....Vem bestämmer att man är avstängd för umgänge...och vad händer med dem som ändå vill umgås med en avstängd.