Jag åkte de tre timmarna med bil hem till min mamma och hennes tredje man.
Den första, min pappa, lämnade oss när jag var sex år, till min stora sorg, även om mamma påstod att det var det bästa som kunde hända oss. Den andra, min styvpappa som jag växte upp med, dog för flera år sedan vid drygt 80 års ålder. Mamma, som var 17 år yngre, gifte om sig med sin tredje och nuvarande man. De hade känt varandra i säkert 25 år och varit bästa vänner, så det steget var nog inte så svårt att ta.
De verkar ha det bra tillsammans. Mamma är alltid så nöjd.
Hon kan inte förstå varför jag ska krångla till det för mig. Å andra sidan har både hon och hennes tredje en stor förståelse för att min man inte är helt okomplicerad att leva tillsammans med. Den förståelsen verkar alla ha. Å andra sidan förstår de säkert att han inte har det så lätt han heller. Men det kanske de inte säger till mig.
Vi hade i alla fall en trevlig kväll. Jag har sovit gott i natt och fått en god frukost.
Idag ska jag åka vidare hem till mina sväföräldrar som bor en halvtimmes bilresa härifrån.
Det är som en liten avskedsturné. Vi vet inte hur länge det dröjer innan vi ses igen. Det kan bli från ett halvår till flera år, eller kanske aldrig. Det vilar på mig hur jag lyckas ordna upp mitt liv.
Sonen och sonhustrun tog jag avsked av igår morse. Det är svårt. Att inte ha kontakt med dem är det allra svåraste.