Jag har börjat föra fram tanken att vi kanske ändå ska separera. Den kvävande känslan jag har är inte bra för ett fortsatt förhållande. Han sa till och med att jag kunde flytta hem till Den Andre och se om jag kan bli lycklig med honom.
Så enkelt är det nu inte, men jag tror att det är rätt väg att gå, att göra ett litet uppehåll i vårt äktenskap. Det är brutet och trasigt, och även om Maken är helt fenomenal på att få allt att fungera som vanligt, kommer det att krackelera ändå så småningom om vi inte har lagat det från grunden.

Jag behöver vara för mig själv för att komma fram till vad jag tänker. Det känns som om maken tänker åt mig just nu, och det är inte bra. Jag uppskattar att han är stöttande och förlåtande, och jag tycker verkligen om honom. Men jag måste också få tid att komma över Den Andre, eller kanske komma fram till att jag inte kan komma över honom. Det skulle vara förödande att lova att vi ska fortsätta och sedan misslyckas att leva upp till äktenskapet ytterligare en gång för att jag inte kommit över Den Andre. Det skulle inte vara rätt mot någon av oss.

Jag träffade Den Andre på kontoret idag, och vi pratade lite. Efter det samtalet kände jag hur livsanden återvände till mig. Jag älskar honom på ett sätt som jag inte älskat någon annan. Jag känner att jag behöver honom och kan inte tänka mig att leva utan honom.

Jag skrev till honom att det kändes bättre efter vårt samtal. Han skrev tillbaka: "Det var bra att höra. Du kan säkert klara dig utan mig, men jag vill inte vara utan ditt trevliga och goa sällskap (dina dippar kan jag vara utan - börjat kunna hantera det ;-)) Är på väg. Vi ses."