Jag funderar mycket på vad jag och Den Andre pratade om idag. Ibland  tänker han djupt på saker och då är han väldigt analytisk. Man skulle annars lätt kunna bedra sig och tro att han är lika ytlig som ett oljespill i en vattenpöl, men det beror snarare på att han avskärmar sig från kontakten med sitt djupare inre. Det blir för jobbigt, helt enkelt.
Men idag var han inte alls sådan. Det kändes väldigt bra. Som att vi kunde prata på riktigt, och han sa hur han verkligen kände det, ärligt. Det är den människan, inte den ytliga, som jag tycker om.
Nu känner jag mig usel för att jag träffade honom, även fast vi inte hittade på några direkta dumheter. Om Maken skulle få reda på det, skulle han inte bli glad.
Samtidigt känns det som en del i en bearbetningsprocess. Eller lurar jag mig själv? Det kanske bara är en del av en ny nedbrytningsprocess? Det är bäst att passa sig. Den Andre har haft förmågan att krypa in under skinnet på mig tidigare, när jag bestämt mig för att det är slut mellan oss.
Jag skrev till honom igår att jag inte kommer att finna mig i att fylla någon ersättningsfunktion nu när han blivit dumpad av Den Andra kvinnan. Att jag blivit klokare än så. Jag hoppas att det fortsätter att vara sant. Jag ska se till att det förblir sant.