Hela dagen har varit tung. Men nu har den värsta ångesten gått över. Jag ska klara det här.
Han fortsatte att ringa och till slut svarade jag. Jag sa att jag inte vill prata med honom. Han lät som en annan person på rösten. Hård, kall och okänslig. "Du har alltså ljugit för mig hela tiden", sa jag. Han svarade bara kort: "Ja, det har jag."  Jag förklarade att jag inte vill han någon del i hans osunda liv, att jag aldrig mer vill att han ska skicka sms om att han längtar efter mig, eftersom det inte är något värt.
Jag frågade om han hade något att säga mig, men det hade han inte. Innan jag avslutade, frågade jag om det är så att jag aldrig betytt något för honom, men det sa han att så var det inte. Jag sa att jag undrar hur han känner sig inuti, om han verkligen kan leva med den han är, och om han inte kan det önskar jag lycka till. Sedan sa jag hejdå och la på.
Jag mådde så dåligt i hela kroppen efteråt. Jag har egentligen insett att det här är hans rätta jag, men jag har vägrat att tro det. Nu har det slagit mig med full kraft.
Men jag ska resa mig. Han ska inte få förstöra mer nu.