Hela helgen har jag varit supereffektiv. Jag har fixat och fejat,  packat upp resten av lådorna städat hela huset, köpt växter och planterat i alla blomkrukor, tvättat allt tvätt, varit den obligatoriska svängen till IKEA, lekt med hunden och vandrat kontemplativa rundor vid havet och plockat stenar och snäckor. Ja, säg det som jag inte har gjort!
I morse var jag stel och trött i hela kroppen med träningsvärk i skinkorna efter att ha stått framåtböjd i planterarposition. Men jag tvingade mig upp för att hasta iväg med 7:25-flyget. Det blev som vanligt ohyggligt stressigt. Ungefär halvvägs la bilen av, och det var bara att kapitulera och boka om till nästa flyg. Det var tur, för när jag hoppade ner från bärgaren, upptäckte jag att jag hade slitit åt mig min mörkblå kavaj till de svarta byxorna (!) och det hade inte varit kul att dyka upp på kontoret så o-chic.
Nu hann jag till och med spela lite piano, vika ihop den sista tvätten och dricka en kopp kaffe. Jag kom ihåg att byta till den svarta kavajen också. Sedan fick jag köra BMW till flygplatsen som omväxling.
På flyget läste jag vidare i Kay Pollacks bok, om att välja glädje. Sedan somnade jag som en stock och vaknade inte förrän kaptenen obarmhärtigt vrålade i högtalaren att vi måste vara fastspända och räta upp stolsryggarna och bla bla.
Varför måste det vara så hög volym? Jag måste hålla för öronen varenda gång för att inte bli hörselskadad. Om man blir det, kan man då hävda att det är en arbetsskada?