Det var på håret att jag hann med flyget i morse. Stackars Maken! Han går upp tidigt för att köra mig till flyget, och hatar att blåköra, ändå tvingas han göra det för att jag är så sen. Nu sitter jag på kontoret i Staden, och i kväll flyger jag vidare österut. Tre hela dagar med fullspäckat program hos de artiga kollegorna. Det ska faktiskt bli rätt kul.

Nu när jag har åkt upp ett snäpp i den organisatoriska hierarkin, blir jag bemött med ännu större omsorger än tidigare. Det märks inte ett dugg bland de svenska kollegorna. Där är alla så platta, och det är rätt befriande, tycker jag. Jag vill gärna kunna vara mig själv och inte behöva tänka hela tiden på att jag är chef, speciellt som jag inte känner mig som en sådan. Utom ibland, när jag märker att det blir som jag säger. Det förvånar mig lika mycket varje gång.

Men i öster är kulturen annorlunda. Där erkänner man sina chefer på ett annat sätt. Cheferna förväntas ta beslut och peka tydligare med hela handen. Det kan vara lite svårt att anpassa sig, men lite grand måste man ändå göra det.

I morgon ska jag träffa hela deras ledningsgrupp. Då kan jag inte sitta och fnissa och bita på naglarna. Jag måste ikläda mig min säkra, proffsiga roll och tydligt tala om varför jag kommit, vad jag vill och vad som förväntas av dem. Men det bekymrar mig inte så mycket. Jag lyckades lura folk att jag var kompetent i flera år, då när jag var konsult. Och tjänade massor med pengar på det, till och med.