I måndags blev jag väldigt lack på jobbet. Det var som om ett och ett halvt års brist på information, ständiga kast och dåliga hantering plötsligt blev för mycket och vällde över. Det var Bleken som fick ta smällen. I ett obevakat ögonblick berättade han en sanning, en liten detalj av ett beslut, och hela min uppdämda ilska och frustration kom ut fullständigt ofiltrerad.
Vi diskuterade i en timme. Jag var arg så att jag hade kunnat tända brasor med min utandningsluft. Bleken bleknade där han satt och krampaktigt höll fast sig i skrivbordskanten. Han kunde inte förstå varför jag reagerade så starkt. Det kunde nästan inte jag heller.

Han ringde mig när jag var hos frissan dagen efter. Jag lät det ringa. På mobilsvararen sa han att jag kunde ringa honom på kvällen om jag ville. Jag ringde inte. Idag ringde han två gånger, och jag lät det ringa ut båda gångerna. Jag satte mig och funderade hur jag skulle göra. Jag kan ju inte undvika honom för evigt, och det är inte riktigt hans fel. Jag skrev ett brev och skickade kopia till hans chef också. Jag skickade också ett sms där jag skrev att vi kan prata när han läst brevet. Han ringde mig vid nio-tiden nu ikväll, och vi pratade ganska länge. Han sa att brevet gjorde att han förstod att jag kände ilska och frustration. Han sa att hans chef ville ha ett möte med mig.

Så länge har jag stått ut med dessa ideliga chefsbyten, denna brist på klara besked och detta totala mörker när det gäller framförhållning och planering. Visserligen har jag i mina ljusa stunder försökt se det positiva med att det är utvecklande, att det som inte dödar, det härdar osv. Men i måndags klarade jag inte det.

Nu har jag i alla fall väldigt tydligt markerat att gränsen är nådd, och jag tror att jag kommer att få gehör för det.