Det är lugnt och trevligt. Jag sitter i soffan, och min Svärmor sitter i fotöljen mitt emot och läser tidningen. Maken och Svärfar är ute och vittjar kräftburar.
Igår sa hon, att hon och Svärfar pratat om att Sonen har blivit mjukare och trevligare, lättare att umgås med på senare år. Även de har tyckt att han varit kantig och hård mot sin omgivning. Kanske är det en förklaring till att det varit så förstående mot mig när det gäller mina "problem".
Jag lyssnar på en ny talbok nu: Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Den är bra. Välskriven, gripande och realistisk. Den beskriver kulturella företeelserpå ett sätt som gör att man förstår hur det kan bli så. Jag känner att boken utbildar mig.
När det gäller Aldrig fucka upp av Jens Lapidus, som jag läste innan, kändes den mycket som en upprepning av den första boken. En del av karaktärerna var nya upplagor av de gamla. Bara namn och lite andra uppgifter utbytta. Vissa karaktärer var direkt hämtade från den första boken och förekom perifert. Handlingen var mer komplicerad än i den första boken, men kändes å andra sidan inte riktigt som om den hängde ihop till hundra procent. Eller så kanske jag somnade ifrån något avsnitt.  Hur som helst: Nu räcker det med Lapidus för min del.