Vi lämnade Makens föräldrar och drog till tågstationen. Det tog mycket längre tid att åka än planerat. Smal, krokig väg med många husvagnar och få möjligheter att köra om. Vi kom fram samtidigt som tåget rullade in. Jag tog ut biljetten från biljettmaskinen och sprang till tågvärden och sa att Maken var på ingång med mitt bagage. De väntade tålmodigt tills jag kommit ombord.
Tåget hade precis kommit i rullning när en hemsk vetskap plötsligt sprack inuti mig: nyckeln till lägenheten var kvar i bilen. Jag ringde genast maken. Vi rådslog och kom upp med några alternativ. Först skulle jag kolla om jag kunde hoppa av vid nästa station få nyckeln och sedan fortsätta med nästa tåg. Vi var nästan framme vid nästa stopp, så jag fick springa genom alla vagnar för att hitta tågvärden. Han kände igen mig och jag sa: du såg hur bråttom jag hade...? Ja, din man såg helt slut ut. Ja, sa jag. Nu visade det sig att jag inte fick med mig nyckeln ... Jag berättade hur jag tänkte, och han var snäll och skrev en liten uppsats på min biljett till tågvärden på nästa tåg.
Så nu sitter jag här på en uteservering med en kall öl och väntar på att Maken ska köra ikapp med nyckeln. Han har det inte alltid så lätt, stackarn. De andra alternativen var mycket mer komplicerade så det var skönt att plan A fungerade.